KENT
Gino
Stockholm
18 april

Jag har sett Kent spela fem gånger. Det är inte anmärkningsvärt många gånger, jag vet, men jag har sett dem spela under helt skilda förhållanden. På Kalmar Nation i Uppsala inför hundrafemtio studenter, på Studion i Stockholm inför några gånger fler åskådare, på Vattenfestivalen inför ännu några fler, på Lollipop i Tullinge inför uppskattningsvis tiotusen personer. Och så Gino, då. För andra gången. Med knappa tusentalet åskådare. Tycker personligen att en klubblokal av Ginos storlek passar Kent som hand i handske. Lollipop-giget var visserligen alldeles utmärkt, men denna Eskilstuna-kvintett (som på scen utökas till en sextett) spelar ju inte direkt stadium-rock. De är inga showmän, snarare introverta. Och, framför allt, de gör inte låtar att vifta med tändare eller dyka från scenen till.
På Gino öppnar de med det rockigaste de har, fenomenala 10 Minuter (För Mig Själv), och alla i publiken är med på noterna, inklusive bandets berusade kollegor i mindre kända svenska popband.
Här, och i tre-fyra andra låtar, brinner Kent. Bevisar att de är vad de utger sig för att vara — bäst i Sverige. Tyvärr tappar spelningen tempo emellanåt, att transformera de lågmälda men gripande partierna från senaste albumet, Verkligen, till intensiva live-versioner visar sig vara svårt. Folk tappar tålamodet, förlorar koncentrationen sätter sig ned, beställer en öl.
Efter femtiosju och en halv minut är den musikaliska berg-och-dal-bane-färden över. Den slutar snyggt, det utdragna gitarrharvet i extranumret, b-sidan En Helt Ny Karriär, är nämligen föredömligt rusigt. Där rockar Kent nästan lika mycket som i 10 Minuter.
De borde bara göra det oftare.
Blir spännande att följa utvecklingen i sommar.