“FUSIONMUSIKER PÅ POPJAKT” blir väl en bra rubrik, retas jag.
— Hjälp, gnäller Björn Yttling, keyboardist i Piggy In The Middle.
Han är väldigt orolig att de ska framstå som ett musikskoleband och tonar bestämt ner att medlemmarna skulle vara några speciellt bra musiker.
— Gustaf (Hielm) som spelar gitarr är ju egentligen basist, och han är inte speciellt bra tekniskt. Och vår basist (Jerker Eklund) är ursprungligen gitarrist, och Peter (Morén) som sjunger och spelar gitarr är inte vidare bra alls, tycker Björn.
Nåja, han menar nog inte så illa som det låter. Faktum är i alla fall att de träffades när samtliga gick musiklinjen i Västerås. Nu är bandet stationerat i Stockholm, förutom trummisen Erik Hammarström som bor i Malmö. Men det har varit värre. Ett tag var medlemmarna utspridda i Piteå, Bollnäs, Västerås, Svalöv och Skurup, och det är klart att det blir lite problem med repningarna när man bor 150 mil ifrån varandra.
Förutom originalbasisten och Pite-bon Johan Bengtsson har sättningen varit densamma sedan januari 1993, och det gick fort i början. Efter bara ett par månader vann de en musiktävling där priset var en dag i studion på Radio Västmanland. Resultatet blev demon “…The Cat & The Fiddle”, som i sin tur resulterade i en spelning på Hultsfredsfestivalen. Oturligt nog blev de bestulna på sladdar, pedaler och andra effekter i tältet, så konserten på Stora Dansbanan blev inte riktigt vad de tänkt sig.
Våren 1994 spelade de in och mixade tio låtar på tre dagar. De gavs ut som två demokassetter, “Nicely Recieved In Germany” och “Kana Kapila”, och båda fick betyget ****½ av Ninni respektive undertecknad. Det är sällan ett bands hela koncept, från arrangemang och låtar till spelskicklighet och produktion, känns så färdigt i ett så tidigt skede som de första demokassetterna.
— Det är en lite dålig trend att många verkar förakta duktiga musiker, tycker Gustaf. Det är lättare att hitta känslan när man kan tekniken och inte behöver tänka på den.
Förra sommaren gav Piggy In The Middle själva ut en fyralåtars CD-EP, “Soap Operas”, som belönades med fyra stjärnor av PJ i SA #28, så deras betygsnitt i denna publikation är smått imponerande. Och i höstas blev det så äntligen klart med ett skivkontrakt. Det var Solna-baserade Rainbow Music (MD) som fångade in bandet och nu ska släppa debutalbumet som går under arbetsnamnet “Images And Distorted Facts”. (Snott från Dylans “Idiot Wind”! PH)
Alla låtar utom en är hämtade från EP:n och de båda senaste demokassetterna, och är väldigt trogna originalen arrangemangsmässigt.
— Ja, vi har i stället jobbat väldigt mycket med kompet och arbetat med klanger och instrumentens samverkan, berättar Björn och tillägger:
— Jag hoppas vi inte låter pretentiösa eller dryga, men vi vill utveckla popens alla komponenter, alla delar, och skjuta lite på varenda töjbar gräns. Vi vill helt enkelt variera oss så mycket som möjligt.
Ja, variationen är det inget fel på. Nästan varje låt är stöpt i sin egen form. Arrangemangen är väl genomtänkta och påhitten och infallen många. Bäst är de raka, snabba poplåtarna “Enter Snowflakes”, “Suffering Of Two Ways”, Wonder Stuff-liknande “Things That I Must”, “Thinking About Thoughts I Have Fought” — som för tankarna till Lemonheads, samt avslutande “Many Ferrys”. Rakt genom hela plattan går en röd tråd som stavas Piggy In The Middle. Vilket är tur, för det drar som sagt friskt åt olika håll emellanåt.
Utan en bra sångare kommer inget band långt (utom Broder Daniel), men Piggy skulle förmodligen inte fungera alls utan någon med de rätta kvaliteterna. Peter sjunger stabilt, spänstigt och enkelt, samtidigt som han får visa upp ett brett register.
— Gitarrerna är bättre än någonsin, tillägger Björn.
Det är bara att hålla med.
— I och med att vi kunnat repa oftare på sistone svänger det mycket mer nu. Vi har spelat in allt utom sången live och sedan gjort en del pålägg förstås.
Skivbolaget har inte alls lagt sig i inspelningen, utan lämnat bandet att arbeta fritt. Val av inspelningsstudio och utformning av omslag är också något de själva ordnat med, och det passar dem utmärkt. Det finns alltid något nytt att lära.
— Musiklinjen är väldigt överskattad, tycker Björn. Så mycket lär man sig inte, men man hittar folk att spela ihop med.
Det tackar vi för.