Under 2003 släppte Kristinehamnsbördiga Burst fullängdaren “Prey On Life” på välrenommerade Relapse Records. Men det har varit en lång väg fram till att äntligen uppmärksammas, ända sedan deras blygsamma start 1993. Slavestate talar ut med dem om alla hinder som övervunnits, och om kommande planer.

Det är fyra ganska upprymda unga herrar som slår sig ner på ett folktomt café i ett vinterkallt Gamla Stan för en pratstund. Senare samma kväll ska Burst inta scenen på rockklubben Debaser i samband med Manifestgalan, en musikgala arrangerad av Sveriges Oberoende Musikproducenter. De är också nominerade för pris på galan i kategorin hårdrock/punk, tillsammans med Nasum, Cult Of Luna, Katatonia och Arch Enemy. Sammantaget med den uppmärksamhet som senaste släppet “Prey On Life” genererat är det inte så konstigt att det är idel leenden runt bordet. Från det relativt medelmåttiga metalcore-band som startades i Kristinehamn 1993 har Burst gått igenom vad som kan tyckas vara en fantastisk förvandling, till det mångfacetterade musikaliska monster de är idag. Första släppet i deras nya form var “Forsaken, Not Forgotten”, en split med Lash Out som släpptes 1998 på lilla etiketten Impression Records. Hur kom det sig då att man valde en annan inriktning?
— Själva utvecklingen beror på att vi har varit så jävla långsamma, säger Jonas Rydberg, kvintettens ena gitarrist. I och med att vi har släppt så lite under så lång tid så kanske det verkar som en otrolig utveckling, men för oss själva så har det känts naturligt. Vi bytte gitarrist ett par gånger, och innan vi släppte “Forsaken…” hade vi en gitarrist som var väldigt inaktiv. Det berodde väl på brist på musiker i Kristinehamn kan man säga, att vi fick jobba med någon som inte var lika engagerad som vi själva. Alldeles innan vi släppte “Forsaken…” fick vi med Robert (Reinholdz, bandets andra gitarrist, reds anm) som är en lika aktiv medlem som någon annan är. Så det var väl det, helt plötsligt blev vi ett riktigt band kan man säga.
— Det kan låta underligt skiva till skiva, fortsätter vokalisten Linus Jägerskog, men så fruktansvärt lama som vi har varit med att släppa saker så är det inte så konstigt. Vi har legat praktiskt taget latenta under extremt lång tid och bara repat smått, alltså inte gjort ett ljud ifrån oss. Nu när vi gör det här så försöker vi visa att vi existerar igen. Det är bara våra kompisar som har vetat att vi överhuvudtaget funnits under långa perioder. Och de tio personer som aktivt följt bandet, avslutar han skrattande.

Inte utan Fredrik

Strul med utgivning av plattor har varit ett återkommande problem. För efterföljande släppet, fullängdaren “Conquest: Writhe”, tog det nästan ett år innan den slutgiltiga produkten såg dagens ljus på hemmaplan. Hur kom det sig?
— Vi har ju aldrig haft någonting stabilt, det har varit småsaker på muntliga avtal och så, säger Linus. Men eftersom vi har haft Fredrik Reinedahl som husproducent har vi ändå haft tillgång till en lokal studio i Kristinehamn. Så vi har spelat in, haft en skiva som färdig produkt, och sedan skickat runt det. Har någon släppt det så släpper de just den produkten och inget mer, och då kan det bli långa väntetider. För oss har materialet ofta varit ganska gammalt när det har kommit ut, och vi har ibland redan haft nästa släpp färdigt.
Samarbetet med Fredrik Reinedahl, som också har skruvat och rattat åt band som Opeth, Dimension Zero och Misconduct, är en viktig del av skapandeprocessen för Burst, menar Robert.
— Det skulle kännas otänkbart att göra något utan Fredrik. Vartefter vi har utvecklats så har han följt med oss på vägen, tillsammans. Han vet hur vi vill jobba och vad vi känner för saker och ting. Även fast han inte gör någonting med själva musiken så är han ändå där liksom. Den här gången var det faktiskt mer tid och pengar involverat också, från Fredriks sida. Han tog en risk, och tog in oss i studion och lät oss spela in. Han räknade kallt med att vi skulle få den såld, så att han skulle kunna få sin lön. Han har valt att jobba så, och det är jävligt strongt gjort.
— Vi fick ju ett helt fantastiskt tillfälle att göra en sån här sak, som egentligen inte ska kunna gå vägen, fortsätter Linus. Vi spelade in tills vi var nöjda, och Fredrik fick gå och vänta på att vi sålde hela paketet för att få sin betalning. Han jobbade totalt gratis, och har gett oss ett sjukt stöd på alla sätt och vis. Utan honom vore vi inte där vi är idag. Det känns tryggt att ha det så. Han är med när vi diskuterar inför nästa produktion, och det är en förbannat skön start på varje projekt.
— Grejen med oss är att han är mer eller mindre som en sjätte medlem, lägger slagverkaren Patrik Hultin till. Han har varit med oss väldigt länge. Sedan “Forsaken…” har han spelat in allting, demos och vad vi än har gjort. Det skulle kännas jävligt skumt att spela in med en annan person.

Jobba som en idiot

Tillbaka till skivsläppen då. Vinylen av “Conquest: Writhe” kom på lilla etiketten PFC, medan amerikanska Prank släppte CD-versionen. Linus tycker att samarbetet med de mindre bolagen har fungerat relativt bra.
— Det har väl fungerat så bra som man kan förvänta sig med sådana här saker. Att ligga på småbolag och sedan förvänta sig att man ska kunna gå in i en skivaffär och köpa plattan, det existerar inte. Och tyvärr beställer ju inte folk direkt från distributörerna, det gör ju bara de som verkligen vill ha skiten. Resten struntar i det. Och sådär har det varit ett par släpp. Skandinavien är tungt för utländska småaktörer. Det har varit mycket kämpa, och till slut blir det bara import som gäller.
— Ska man släppa på sådana bolag så måste man ju jobba som en idiot själv, säger Patrik. Det har vi aldrig gjort på det sättet. Det tog ett år innan “In Coveting Ways” släpptes i Sverige till exempel, på grund av problem med distributionen. Att en sådan skitsak ska göra att man inte får ut plattan är för jävligt.
Ändå syntes “In Coveting Ways” på ett helt annat sätt än tidigare skivor. Det lilla tyska bolaget Chrome Saint Magnus var valet för det släppet, och hade egentligen inte resurserna för att backa upp EP:n ordentligt, men Burst är ändå relativt nöjda med samarbetet.
— De hade licensierat en del grejer med bland andra Breach och Cave In, och hade ett par egna band, säger Jonas. Det var verkligen schysst för oss att släppa där, för de hade koll på läget, på den scenen liksom. Det var lite snack om det bolaget i branschen då, så det var bra så till vida, fast vi var ute efter något större egentligen.
— De två killarna som drev bolaget jobbade hundra procent utifrån de resurserna de hade, och jag tycker de gjorde en bra grej, konstaterar Linus. Man såg faktiskt annonser för den och man såg recensioner på den överallt, och med tanke på de nivåer vi legat på så blev jag imponerad över att vi kunde läsa om oss själva någonstans. Men man ska absolut inte vänta sig något från småbolag, man får vara inställd på att det blir ganska Låg profil och så.

Slutligen Relapse

Så slutligen signades Burst till amerikanska Relapse Records, namn nummer ett om man snackar ultrahårt rens, med ett avtal på fyra fullängdare. 2003 års “Prey On Life” är inte direkt typisk för bolagets profil, men som så mycket annat som Relapse jobbar med, visar den upp en vilja att vidareutveckla hård musik, så det är inte konstigt att Burst slutligen hamnade där.
— Det har känts som om de skulle passa oss i ett par år nu, konstaterar Jonas. Vi har varit på dem ett tag, skickat grejer och haft återkommande kontakt med dem. Redan på “In Coveting Ways” var de intresserade, och vi fick mycket bra respons från alla på bolaget som inte bestämmer. Vi var riktigt peppade, men så hände ingenting förrän nu. Sedan så har det ju givetvis hjälpt till att Jesper (Liveröd, bandets bassist, reds anm) känner snubbarna där borta genom Nasum. Vi hade liksom lite snålskjuts in genom att han redan kände folk, hade kontakterna och visste vem han skulle prata med och kunde ligga på lite mer. Sedan så var det precis som vanligt. Vi spelade in en fullängdare och började skicka runt den.
Just kopplingen till Nasum är något som man förmodligen kommer få dras med, åtminstone en tid framöver. Jesper Liveröd är en av de grundande medlemmarna i Burst, och kom inte med i Nasum förrän 1999, då han ringde upp Mieszko och “snackade grind”. Ändå pryds naturligtvis omslaget till “Prey On Life” av en liten sticker med texten “Featuring members of Nasum”.
— Ja, det är tydligen flera från Nasum med i vårt band, skrattar Patrik. Men det är ändå bättre än vad Chrome Saint Magnus hade skrivit ut på “In Coveting Ways”. “Featuring members from Godsend and Static Empire”. Våra gamla band som inte ens hade spelat in en demo. Jävligt underligt.

Jag kan liksom dö nu

Det går väl inte att sticka under stol med att namnet Nasum på omslaget kommer att generera en del uppmärksamhet, liksom det faktum att det också står just Relapse Records. Helt klart är att de värmländska herrarna redan synts mycket mer än på alla tidigare släppen sammantagna. Flera tunga utländska tidningar har haft med dem, bland annat var de med på Metal Hammers stora lista över “50 bands to watch in 2004”.
— Det är ju ett plus med att ligga på ett bolag som Relapse, säger Jonas. Nu kommer skivjäveln ut när den ska. Och så står det Relapse på den. Det var riktigt mysigt att läsa det där, i och med att vi varit lite lata och slöa och jävligt non-existenta de senaste åren. Hett plötsligt får man en massa uppmärksamhet och det dyker upp sådana där grejer, och man hör att Kerry King tycker att vi är förbannat bra, man tror inte sina öron. Det är lite svårt att svälja.
Stopp och belägg. Nu drar vi i bromsen och backar lite. Kerry King? Och för er läsare som inte vet vem det är, marsch i skamvrån. Gå och köp Frida istället för den här tidningen.
— Det ar inte vi som säger det här, skyndar sig Jonas att påpeka. Först vad det väl Anders (Fridén, reds anm) i In Flames som var borta och körde med Slayer. Anders har samarbetat lite förr i tiden med vår producent Fredrik, och då tog han med några plattor och delade ut när han var på USA-turné. Kerry King hade fått höra oss, och blivit helt jävla tvärsåld. Han snackade om oss i någon Terrorizer också.
— Det var en liten chock faktiskt, säger Linus. Jag har svårt att greppa sådana där saker själv. Det känns helt bisarrt, och är fullkomligt vansinne först när man hör det. Man tror att ja, kul, visst, på någon fylla så har det blivit till det där, det har växt till något det inte är. Sedan läser man om det och vet inte vad man ska tro.
— Jag kan liksom dö nu, tillägger Jonas. Det känns så. Slayer är ju ett av de där banden som man måste respektera, oavsett om man tycker de är bra eller inte.

Merzbow-remix

Ytterligare en artist som man måste respektera oavsett om man tycker det han gör är musik eller bara ostrukturerat oljud, är helgalne japanen Masami Akita, också känd som Merzbow. Karin har spottat ur sig hundratals alster genom åren och samarbetar med artister ur alla upptänkliga genrer. På “Conquest: Writhe” finns en Merzbow-remix med. Hur kom det samarbetet till?
— När jag flyttade ner till Göteborg 1998, började jag hänga med en grabb där nere som hade spelat mycket noise förr i tiden, och höll systematisk brevkontakt med Akita, berättar Patrik. Vi snackade om att det vore kul att göra en splitsjua på den killens eget bolag, med Merzbow. Vi hade två låtar över från splitten vi gjorde med Lash Out, och de gick iväg till honom. Så efter en jävla tid kom det helt plötsligt tillbaka en remix istället, och inte ens på någon av de låtarna. Han valde en egen. Vi skickade iväg hela skivan, och allt det gamla för han ville höra lite vad det handlade om, så han tog en från “Twofaced” istället. Men sedan så blev det inget stäpp på det bolaget, och vi tyckte det vore kul att ha med den på en skiva, så då hamnade den på “Conquest: Writhe”.
— Det var ett ballt sätt att få en remix, säger Jonas, och det är framförallt helt jävla otroligt. Man är otroligt ödmjuk och kan knappt tro att det är sant.
Är det någonting som ni skulle vilja dra vidare, inte just med honom, utan överhuvudtaget med remixer och så?
— Vid sidan av de officiella albumsläppen så tycker jag personligen att det vore roligt att släppa någon sidoprodukt, menar Linus. Jag skulle gärna se att vi får det vi gör sönderhackat av DJ’s och ljudmänniskor. Det skulle vara roligt att se någon annan bara mosa sönder våra låtar och göra nånting annat. Det finns inga planer men det vore kul om det kunde hända någongång.
— Vi har pratat lite om att göra det själva, fortsätter Robert. Något som är bra och eget men inte som plattan. Ta sig tid och jobba från grunden, så det inte blir så att man tar överblivet Burst-material som man inte tycker är bra, för då kommer inte det att bli bra heller. Det får inte bli halvdant.

En kvar i Värmland

Men innan bandet kan dra iväg på något sidospår stundar en tiodagarsturné, med spelningar i Belgien, Tyskland och England. Sedan väntar förmodligen ett antal gig runt om i Sverige, och förhoppningsvis spelningar på europeiska festivaler i sommar. Dessutom har redan nytt material börjat skapas. För närvarande är bandet utspritt med fyra medlemmar i Göteborg och den femte, gitarristen Robert, kvar i Värmland. Detta ser dock bandet nästan som en fördel, trots problematiken med att träffas regelbundet.
— Vi fyra skriver ihop lite idéer och låtstrukturer, förklarar Jonas, sedan kommer Robert ner till Göteborg en helg då och då och så spelar vi. Det är ett väldigt effektivt sätt att arbeta och passar oss bra. Det blir intensivt. Som det låter just nu så kommer folk säkert bli ganska förvånade nästa gång också, för det här låter inte som “Prey On Life”. För oss känns det naturligt som vanligt, men det låter inte Likadant. Säkerligen kommer det vara en stor skillnad. Vi har ett par låtar klara, och det känns riktigt bra.
— Det är väldigt svårt att uttala sig om någon sorts tidsram för det nya, säger Linus. Nu när vi har kommit över tröskeln med de första låtarna så känns det som att nu är det liksom fullt ös på att göra nytt, och alla är tända på det. Men å andra sidan så måste man luta sig tillbaka lite och jobba med det som redan är släppts. Så det är förbannat svårt att säga någon tid just nu.
Burst känner ingen som helst press på sig för att snabbt få ur sig nytt material. Det är fortfarande mycket jobb kvar för att promota “Prey On Life” ordentligt, och även om materialet som vanligt känns lite gammalt för dem så finns glädjen i att spela materialet fortfarande kvar. Planen är dock att sikta på att gå in i studion till hösten, för ett släpp till våren 2005. För en gångs skull kommer de att kunna få ut plattan när det är tänkt. Och hur gick det på Manifest-galan då? Jo, spelade gjorde de, men vann inget pris. Det gick istället till, just det, Nasum. Men Burst låter sig inte nedslås. Med ett tungt bolag i ryggen och Kerry Kings välsignelse har de framtiden för sig.