Det finns verkligen inget positivt i att alltid ta till sig saker och ting direkt, utan att först ifrågasätta. Du inbillar kanske dig själv att du sparar tid, men om du bara visste hur mycket utvecklande saker som undgår dig därute på grund av att det helt enkelt inte är tillräckligt direkt eller lättsmält. Ta er tid, för lathet fördummar som bekant och vem vill kategoriseras som ett outvecklat kolli? Evigt hyllade Umeåbandet Cult Of Luna går helt enkelt inte att definiera, därav deras storhet.

Skallgång, bandy och rasande kärlek. Mina första intryck av Norrland kan nästan sammanfattas så efter mitt första besök någonsin där tidigare under året. Tro mig, trots att min kunskap om de är oerhört bristfällig, så har jag en odefinierad kärlek till de personligheter som finns norröver. De har en förmåga att uttrycka värme och kärlek utan att kanske ge sig av i verbala hagelstormar, som egentligen inte säger ett dyft, om vare sig det ena eller det andra. Skenet av harmoni är underbart och det är svårt att inte känna sig välkommen trots att man bräker omedvetet illa med sin göteborgska. Kanske är det oförmågan att uttrycka sig i överflöd som gör att Norrland och då framförallt Umeå har varit så oerhört duktiga på att odla fram framgångsrika akter, stöpta i aggressivitet. Jag tänker då givetvis på fantastiska konstellationer som Meshuggah, Abhinanda och Refused.
Under en längre tid, eller snarare kring det att Naglfar slutade att vara produktiva och Meshuggah fick en släng av storstadsvansinne så har Richterskalan hållit sig ganska lugn kring Umeå-området. Men som alltid så kliver alltid en ännu starkare individ ut ur askan, här i form av Cult Of Luna som med sitt nya album “The Beyond” gör sin definitiva debut. Gitarristen Johannes Persson, precis framgångsrikt hemkommen från arbetet som klädguru på Hennes & Mauritz samt undertecknad, till vardags en halvt misslyckad försäljare av billigt ringmuskeldeterminerande skithuspapper tog sig i alla fall tid i den bittra kylan…
— Det var för jävligt idag på H&M. Alla jobbiga jävla kunder, som dessutom är extra jobbiga när de både har fått pengar samt ska köpa alla julklappar. Men man får ju försöka vara så trevlig som möjligt.
Förutsättningarna kunde med andra ord vara betydligt bättre eftersom jag själv precis spenderat de två senaste timmarna med att svära över kollega Larsas diktafon där det till slut visade sig att det som vanligt var jag som var den uppenbara idioten, som alltid i samband med teknologi. Få har väl både ställt in och återigen aktiverat en intervju inom loppet av tio minuter.
Likt alltid vid uppvaknande av något briljant så får jag det inledningsvis oerhört svårt att inte fullständigt vräka ur mig min förtjusning över Cult Of Lunas nya album. Johannes avbryter ganska snart mina glorifieringar av nya albumet “The Beyond” och replikerar direkt…
— Vad tycker du själv är bättre jämfört med den förra plattan?

Får inget grepp

För en gångs skull så blir jag däremot inte alls speciellt ställd, snarare oerhört motiverad. Allt är nämligen bättre än på föregångaren som för den sakens skull var allt förutom just en besvikelse. Få saker känns ju så oerhört bra som att få en intuition bekräftad. Att få knyta näven någon annanstans än som alltid i fickan och diktera att man i en värld full av tveksamheter hela tiden har haft så rasande rätt. Mörkret och frustrationen är betydligt mer påtaglig på “The Beyond”… ska jag vara ärlig så har jag haft ett litet helvete att överhuvudtaget få nerskrivet en recension av plattan till det här numret. Beskrivningen finns där och är så självklar, men ändå får jag inget grepp på det. Johannes skrattar gott…
— Det är så otroligt kul att alla säger så. Precis samma sak var det när vi var i Nottingham och gjorde ett Earache-gig tillsammans med Insision och Berzerker, många förstod ingenting. Vi vill ju göra musik som väcker tankarna utan att det för den sakens skull blir för intellektuellt. Det som är lite synd är att jag antar att du inte har fått texterna. Med texterna så tycker jag själv att Cult Of Luna växer ytterligare.
Några dagar senare finner jag texterna på Cult Of Lunas hemsida www.cultofluna.com och det är bara att instämma. Med texterna i hand och ljudbilden ringandes i öronen så är det enkelt att särskilja föregångaren mot fantastiska “The Beyond”. Den känns mer som en enhet…
— Precis, det håller jag verkligen med om. Det var lite av tanken med “The Beyond”. Förra skivan var mer enstaka låtar som inte direkt flöt ihop. På “The Beyond” tycker vi att detta har blivit mycket bättre. Med detta säger jag inte att låtarna på den tidigare skivan är dåliga, tvärtom tycker jag att de fortfarande är riktigt bra. Efter förra skivan så stod vi i valet och kvalet. Antingen så skulle vi ge oss ut och testa låtarna live eller så skulle vi fokusera oss på att göra en ny skiva på ett riktigt bra sätt. Det tycker jag att vi har gjort nu.
Med tanke på er geografiska situation så antar jag att den ärorika Tonteknik studion var en självklarhet?
— Jo det måste jag nog säga. Men det beror inte bara på bekvämlighet och ekonomi. Även om vi hade fått mycket, mycket mer pengar så skulle ändå Tonteknik vara topp tre. Stämningen är så otroligt bra och utrustningen är av högsta klass. De som jobbar där är så otroligt kunniga. Sedan så underlättar det ju givetvis att Magnus jobbar där också. Vi skrev ju på för Earache dagen innan vi fick in i studion så det var snabba puckar.

Harmonisk inledning

Ämnet Earache är ständigt fascinerande och det är omöjligt att inte styra in en intervju med frågor om det mytomspunna brittiska bolaget som har ett riktigt odrägligt rykte inom skivindustrin. På senare tid verkar det dock ha börjat bli lite ordning i lägret eftersom jag inte har hört något direkt negativt sedan Patrick Wirén tragiskt nog splittrade fantastiska Misery Loves Co just på grund av Earache, vilket jag personligen tycker är en väldigt märklig orsak till en split.
— Hittills har vi faktiskt inget att klaga på. Vi var väldigt noggranna när vi såg över kontraktet och själva diskussionen höll nog på i mer eller mindre två månader. Ett kontrakt är ju en kompromiss och ofta så är man ju inte helt överens. Då får man helt enkelt hitta lösningar genom just kompromisser från bådas håll och vi är väldigt nöjda med. Visst har vi hört snacket om Earache men vi hade naturligtvis varit lika noggranna oavsett vilket skivbolag det var. Vi har ett riktigt mardrömsexempel med ett band som hette Blind härifrån Umeå för några år sedan. De blev rejält blåsta och tappade sedan all lust till att fortsätta. Skittrist verkligen.
Så fungerar tyvärr industrin allt för ofta vilket är fruktansvärt skrämmande. All kontroll ligger hos ett fåtal bolag som dominerar med sitt kapital och den stora förloraren är inte bara skivköparna utan framförallt musiken och kulturen kring den. Någonstans klonas dessa musikfascister och sprider sig över marknaden som ett irriterande virus för att etablera sig i alla möjliga sammanhang.
Några blir stjärnrecensenter på kvällstidningarna där de ständigt kämpar om att finna något först eller helt enkelt nöjer sig med få självbekräftelse genom att alltid visa sig betydligt mer kunnig än den genomsnittlige, “de var utmärkta på scen idag men ni skulle ha sett hur bra de var i en källarlokal i Kristinehamn 1983”. Andra nischar sig genom att blott leva på en ocean av diverse samlingar som tidigare har släppts med precis samma låtmaterial men med ett annat konvolut och en annan titel. Givetvis är just den samlingen den definitiva och givetvis säljer just den kopiöst mycket tack vare hamrande tv-reklam.
En skrämmande utveckling som Cult Of Luna verkligen inte behöver oroa sig över. Ett ögonkast på de så alltid underhållande skrytbiografierna från skivbolagen lyder att Cult Of Luna minsann inte har några som helst influenser. Går det verkligen att producera musik utan att influeras av något överhuvudtaget?
— Det är faktiskt inte jag som har skrivit det men det stämmer faktiskt till viss del. När man börjar skriva musik så försöker man ju egentligen att kopiera någonting. När på jag allvar började bygga låtar så är det framförallt ett band som har influerat mig till mycket större del än något annat och det är Unbroken. Annars så influeras jag faktiskt väldigt lite av just annan musik. Influenserna finner jag istället i känslor istället för i massa olika konstformer. Den känslan som jag försöker nå är lite av samma känsla som 80-tals filmer som “Alien 2”, “Bladerunner” och “Terminator” ger. Den desperata mörkerframtiden. Men naturligtvis är det omöjligt att inte influeras av någonting av det man lyssnar på. Kan ju faktiskt erkänna att man kan hitta lite stonerinfluenser på “The Beyond”.
Ett band som nästintill alltid nämns i samband med er är Neurosis, avbryter jag…
— Jo det har du rätt i. Det känns som att det är någon slags slapp genväg för journalister att jämföra oss just med Neurosis hela tiden. De tar sig inte tid till att försöka ta till sig skivan, ren lathet faktiskt. Kan inte förstå vilken Neurosis skiva som de tänker på i sådana fall… Själv har jag knappt hunnit bekanta mig med bandet, det var en kompis som introducerade de för mig för ett tag sedan. Men visst, det finns betydligt värre band att bli jämförda med än Neurosis, som ju är fantastiskt bra.

Björkarnas stad

Vad vore våra roterande livsöden utan alla dessa sköna subkulturer? Ur de har nästintill samtliga musikstilar uppkommit eller beroende på hur man ser det, kulturerna har uppstått på grund av de nyinstiftade musikstilarna. På många sätt är Umeå det svenska skötet för ung, aggressiv straight edge/hardcore och har inom Sverige haft samma betydelse för den scenen som till exempel Seattle hade för grungen i USA. Under 90-talet växte sig ideologin stark genom band som Abhinanda och framförallt Refused för att sedan ebba ut till en ganska slät yta utan några större överraskningar. Minkfarmarna är inte längre lika vidöppna som de kvinnliga Big Brother deltagarna och Scantransportörerna behöver inte längre tjacka klippkort hos psykologen. Ett enkelt svar vore att explosionen av band och nytänkande berodde på det rika kulturlivet och faktumet att det bor så många studenter här, men det rimmar inte riktigt för då borde väl till exempel Uppsala och Lund stå i brand vid det här laget.
— Eftersom jag inte är så rasande gammal så kan jag bara redogöra för vad som hände från och med slutet av 80-talet. Redan då var metal och punkscenen ganska integrerad i Umeå men i början på 90-talet så började de två genrerna att segregeras mer och mer. En spelning med både ett metalband, hardcoreband och punkband existerade helt enkelt inte. Sedan hände det något 199496 som jag faktiskt inte kan förklara. Helt plötsligt fanns det hur mycket band som helst och varenda spelning var totalt utsåld. Har ingen aning om varför det just blommade till så i Umeå, kanske för att Umeå alltid har varit en “tänkande” stad, där det alltid har funnits någon som vill ifrågasätta. En del tror att anledningen till att det kommer så många bra band från städer som Umeå, Skellefteå och Luleå är att vintrarna är så fruktansvärt kalla. Förresten, har jag nämnt att jag hatar den här jävla kylan, idag är det minus tjugo grader.
Känns märkligt att staden på bara fyra-fem år gick från härligt frenetisk utveckling till totalt stiltje. I princip har det ju inte hänt någonting sedan Refuseds enorma “The Shape Of Punk To Come” släpptes 1998…
— Du har rätt. Visst är det så, idag är hardcorescenen så gott som död. Den finns givetvis, men numera är det mest crust. Ingenting som tilltalar mig alls. Allting i Umeå idag är likadant och framförallt lika dåligt, tyvärr är det så. Metalscenen är jag inte så uppdaterad på, men Meshuggah flyttade ju till Stockholm för ett bra tag sedan men Naglfar släppte väl något för inte så länge sedan. Den känns också relativt död. Pop och rockscenen är väl den som åtminstone rör sig lite i alla fall.

Fördomar

Den vidrigaste av svordomar och den överlägset mest ackurata måttstocken över idioti måste vara alla dessa evigt cirkulerade fördomar. Uppkomsten är oftast ordentligt pinsam och som tur är så går de flesta att bota med ren exemplarisk fakta.
Trots en stressad eftermiddag så hann jag ringa runt till några vänner runtomkring i landet, för att be dem att dela med sig av sina fördomar om staden Umeå. Med oerhört snälla citat i bakfickan så slog jag och Johannes våra kloka ihop för att bekräfta eller rasera vansinnet.

“Alla eller väldigt många är veganer/vegetarianer” (Stockholm)
— Japp, det stämmer. Kanske finns det inte så många veganer/straight edge längre, men väldigt många är vegetarianer. Cult Of Luna är vegetarianer, förutom jag som är vegan.
“Alla, exakt alla idrottar” (Sandviken)
— Hmm… det tror jag inte… eller jo det stämmer nog till stor del. På sommaren så blir det väldigt mycket fotboll annars är det väl mest hockey och kampsport.
“Alla klär sig i sportkläder” (Umeå)
— Nej, nej, nej. Jättestort nej på det.
“Invånarna i staden anser sig vara lite märkvärdigare än invånare i andra norrländska städer” (Gävle)
— Absolut inte. Vi håller ihop här uppe, då är det snarare lite mer av en “Norrland mot resten av Sverige” känsla.
“Steve Galloway är kung!” (Halmstad)
— Jo det får man väl säga. Han är lite av Umeås svar på Tomas Brolin. Själv kunde jag inte bry mig mindre.
“Hockeytokiga!” (Göteborg)
— Det är de verkligen. Folk försöker få med mig på matcherna hela tiden. Jag var väldigt sportintresserad när jag var yngre och jag är givetvis fortfarande intresserad av sport. Men jag tycker att folk måste försöka tagga ner sitt arrangemang kring ett jävla lag. Folk som till exempel har på sig en Skellefteåhalsduk kan ju åka på rejält med stryk och det är ju helt sjukt. Folk svälter i världen och så sitter folk och skriker och bråkar om något jävla hockeylag.
“Mycket mössor och snowjogging” (Jönköping)
— Tro fan att vi har mössor på oss, det är ju svinkallt. Snowjogging kan jag inte hålla med om däremot, det skulle vara de yngre då.

Tiden glömmer vi av och fortsätter istället att ironisera över hur ometalliska undertecknad och Johannes är med våra kortklippta discoskallar i jämförelse med helgjutna individer som Peter Stjärnvind eller Nifelheim-bröderna. Den förstnämnda har Cult Of Luna killarna bara några dagar tidigare delat tv-programmet “Musikbyrån” med om just ämnet hårdrock.
Men som sagt, du finner det inte i håret, inte heller i kläderna utan i själen och ditt frenetiskt arbetande hjärta. Det är där och ingen annanstans som du finner passionen och engagemanget för alternativ musik.