Vikingatiden slutar aldrig att ge folkmetalbandet Thyrfing nya infallsvinklar. Sju år har fortlöpt, men fortfarande ger “Trägudars Land” och “Conan Barbaren” inspiration. Fjärde fullängdaren “Vansinnesvisor” har funnits i skivbutikerna ett tag, men inte för länge för att Slavestate skall finna intresse för bandet.

Detta blir en hastigt påkommen intervju för sångaren Thomas Väänänen, eftersom gitarristen Patrik Lindgren som jag egentligen skulle ha ställt alla mina frågor till blivit sjuk och inte orkar prata. Thomas fyller år och har ställt till med fest, de första gästerna har just anlänt och själv får han ställa sig i något hörn och prata i telefon med mig en stund. Ett hemtrevligt sorl hörs i bakgrunden, men man har inte börjat festa på riktigt än. Jag inleder med ett artigt “grattis” och en fråga om hur det gick med spelningen i Stockholm den sjätte oktober, som jag själv dessvärre var förhindrad att gå på…
— Det gick klart över förväntan! Med tanke på banden vi spelade tillsammans med, Freedom Call och Full Strike, trodde vi att publiken skulle lämna lokalen när vi körde igång. Men alla stannade kvar, faktiskt…
Er senaste skiva “Vansinnesvisor” släpptes i somras. Inspelningen var visst färdig redan i november förra året, vad berodde förseningen på?
— Vi är lika slöa som vanligt. Vi var inte nöjda med första mixningen och i studion var det extremt upptaget, så det tog bortemot fem månader, en månad med mixning, en månad med foton, en månad med layout, omslag och så vidare. Vi poserade för ett omslagsfoto redan i december, men det gick käpprätt åt helvete. Till slut fick vi tummen ur och kontaktade Niklas Sundin som gjorde det slutgiltiga omslaget. Dessutom försenades alltihop med ännu en månad, när skivbolaget strulade och av någon anledning tyckte de att sommaren var fel säsong för det här skivsläppet och att de inte hade råd att satsa på något just då.
Hur har responsen varit på skivan?
— Helt fantastisk! Det säger man alltid, att man minsann inte väntade sig något sådant, men det är klart över förväntan. I de flesta recensioner har vi fått full pott eller fyra av fem möjliga och folk verkar vara lika nöjda med skivan som vi själva är.
Berätta lite om skivan…
— Den låter mörkare än de gamla. Våra tre första hade många gemensamma drag med blackmetal både i produktion, riff och sång och den välbekanta mörka och kalla stämningen. Men “Vansinnesvisor” är något mindre trallig, den låter ungefär som om Pantera börjat spela vikingmetal! Detta är ett stort steg för oss. Vi har äntligen fått använda oss av en riktig producent och inte för att tala illa om Abyss, men vi har faktiskt spelat in i en bättre studio. “Vansinnesvisor” är mer genomarbetad än något annat vi gjort tidigare, från texter till produktion, in i minsta detalj.

Klockrena svordomar

Nu när Thyrfing existerat så länge som sju år, hur har ni förändrats musikaliskt över denna period?
— Utan att vara kaxig, vi har alltid haft ett eget sound. Andra band har länge spelat renodlad blackmetal med vikingatexter, men få har ett så genuint nordiskt sound, en sådan känsla i själva musiken som vi. Vi har utvecklats steg för steg mellan varje release, vi har förändrats utan att förlora vår ursprungliga själ, man kan alltid känna igen oss på varje skiva. Jag menar, det är kul att lyssna på Running Wild, men det vore utomordentligt trist att göra som de och spela in samma skiva år efter år.
Jag har inget texthäfte till “Vansinnesvisor”, men ni svär en hel del i titellåten hör jag.
— Haha! Det bästa jag har läst om detta stod i Serenity Magazine; om skivan släppts med engelska texter i USA hade den fått ett Parental Advisory-märke på sig. Vi jämfördes med redaktörens stora favorit Ice-T och det är ju en komplimang som man kan leva och dö för! Just den refrängen är tagen från en bok, “Pytheas resa till Thule”. Det var en slavhandlare som blivit bestulen på alla sina trälar rakt av och står och förbannar alla och heta världen. Detta är en sann historia, nedskriven av Pytheas, en grek som var ute och reste runt i världen. Så det har vi knyckt. Överhuvudtaget är svenska svordomar klockrena och kraftfulla och fler band i vår genre borde börja använda dem.
De flesta band med svenska texter brukar förr eller senare gå över till engelska. Ni tycks vara ett av de få band där de svenska texterna tvärtom fortfarande dominerar…
— Ja, exakt, det där har gått upp och ner. På första skivan var det fifty-fifty, andra… nej jag kommer inte ihåg, men du fattar. Nu på den senaste har vi sex av åtta på svenska, så det blir ju fler och fler på vårt kära modersmål. Vi skriver mycket bättre på svenska, engelska blir sällan lika bra.
Så lika osannolikt som att ni skulle övergå till engelska vore det att ni börjar spela flummig spacemetal, eller hur? Oräkneligt många band har ju så att säga klivit tillbaka in i sina tidsmaskiner, dragit hårt i spakarna, lämnat medeltiden långt bakom sig och landat i en skinande kall science fictionvärld. Tomas förstår förstås att jag tänker på The Kovenant och Satyricon bland andra…
— Hm, jo. Samtliga medlemmar lyssnar på allt från klassiskt till riktigt skum technomusik. Vi har ju ett visst intresse av det där, men det passar ju inte i Thyrfing. Vi har en tydlig bild av Thyrfing och vi utvecklas visserligen ständigt men vi har klara gränser för vad som funkar och inte funkar. Vill någon av oss börja spela den sortens musik får det bli med ett annat band isåfall.
Apropå bra filmer om vikingar… går Hrafn Gunnlaugsens alster varma i videobandspelaren hemma?
— Ja, Korpen Flyger-filmerna är bra, annars är jag nog inte så förtjust i så kallade vikingfilmer generellt sett. “Conan Barbaren” däremot är stentuff, Arnold har aldrig varit bättre. “Trägudars Land”, den gamla romanen av Jan Fridegård, är en bok om vikingatiden som borde bli film. De har spelat in en pilotgrej av den som finns på nätet, men hemsidan har inte blivit uppdaterad på evigheter. Senast jag hörde något om det letade man efter finansiärer till filmen, men de har inte hittat några än. Så det där verkar inte ha gått så bra. Boken kan jag i alla fall rekommendera till alla som intresserar sig för vikingatiden. Den har en exceptionellt bra beskrivning av den nordiska naturen och det nordiska lynnet.
Gillar du Valhallaserien av Peter Madsen?
— Den är helt fantastisk, väldigt kul.
Hehe, ja. Heimdall till exempel är ju inte så heroiskt framställd där eller någon annan för den delen…
— Ja, det där får man förstås ta med en nypa salt. Charlie Christensens version av “Röde Orm” var däremot varken rolig eller snyggt tecknad. Har du läst den?
Jo, jag har tittat lite i den för en tid sedan, men i stort inte mer än så.

Iskald Sjel

Mitt intervjuoffer märker att jag äger en hel del kunskaper om den nordiska mytologin. Det är visst inte alltid så vanligt inom metalscenen som ju vimlar av självutnämnda vikingar (vid sidan av alla grevar, vampyrer, demoner, troll, mördarrobotar och professorer i patologi — icke att förglömma).
— Många intervjuare har ingen susning om fornnordisk mytologi. Amerikanerna vet förhållandevis mycket. Nog för att många är svenskättlingar, som vill veta mer om sina förfäder. Tyskarna däremot gör vilda gissningar om ämnet och vet ingenting.
Hm, just det. Band som utmålar sig som “äkta nordiska vikingar” borde läsa på lite så att de vet vad de snackar om, men det är klart, ofta rår de inte för det själva, det är snarare skivbolagen som kör hårt med fånig reklam. Jag måste påpeka, apropå ämnet att jag till min stora förtjusning läst att det finns en ond liten svartmetallare nere i Italien, som kallar sig Iskald Sjel. Tomas nämner då ännu ett exotiskt band från något land där i krokarna, Ugluk, som skriver texter och sjunger på norska… javel, det går nok greit! Men tillbaka till Thyrfing, man hör ju rätt starka influenser av folkmusik i er musik. Lyssnar ni mycket på sådant annars, kan du nämna några favoritband?
— Inte något renodlat direkt, det blir mest folkprogg från 1970-talet eller sådant som Garmarna, Hedningarna och The Dubliners för att nämna något irländskt, väldigt många metalfolkband som Otyg, Vintersorg, Primordial och Skyclad. Det finns en tuff skiva med folkmusik från svenska radionämnden inspelad ganska tidigt på 1900-talet. De åkte runt på olika gårdar och spelade in gamla tanter och gubbar som sjöng månghundraåriga folkvisor.
Här måste jag passa på att rekommendera utställningen “Mord och hor”, om den medeltida balladen, på Musikmuseet i Stockholm där bland annat dessa inspelningar finns med. Tomas har tyvärr missat den hittills. Nåväl, utställningen kanske har slagit igen vid det här laget.

Skippar Eddie

Eftersom det är fest på gång hemma hos intervjuoffret kan jag inte låta bli att ställa en tramsig fråga: Ni kör ju rätt mycket med rå och cool körsång på era skivor, blir det någon rövarsång från en viss Astrid Lindgrenfilm när Thyrfing festar?
— (förvånat fniss): Nej, det skulle vi inte fixa, det blir mest allsång från diverse gamla hårdrocksskivor förstås, men vi skippar Eddie Meduza. Annars är Ronja Rövardotter klart en tuffing!
Apropå film så gillar ni visst att använda samplade repliker från sådana i era låtar…
— Jo, på “Valdy Galga” föreslog basisten att vi skulle ta med Mel Gibsons replik “Are you ready for a war?” från “Braveheart” men vi snodde en från Ingmar Bergmans “Det sjunde inseglet” istället…
Självklart trodde jag, som inte ens hört skivan än, att det var den klassiska “Vem är du? — Jag är Dööden”-repliken men nej, det var prästen som yttrade “jag ser honom (Döden?) bakom min rygg”.