Headplates sångare Magnus Klavborn är irriterad, han muttrar något om ljudvolym och framhåller att miljö- och hälsoskyddsnämnden ska ge fan i att fingra på saker de inte har med att göra. Anledningen är det stundande giget på Göteborgskalasets hårdrockskväll och de strikta regler om decibeltal som satts upp. Bandet är tvingat att spela löjeväckande lågt och det ställer till det lite för dem.

När hela bandet samlat ihop sig i logen knappa timmen innan det är dags att äntra scenen är det dock en ganska uppsluppen stämning som råder. Både Klavborn och bandets gitarrist Daniel Granstedt skämtar lite försiktigt och verkar inte allt för nedslagna. Jag går ut lite löst med att höra efter vad bandet själva anser att de spelar för typ av musik. Det är dock inte helt uppenbart ens för bandmedlemmarna vilken genre de ska placera in sig i. Efter moget övervägande kommer de fram till att de spelar någon form av metal, dock inte nu-metal utan snarare något åt hardcore hållet. Vad influeras bandet av?
— Våra största influenser är väl inte direkt något band utan mer oss själva, men band som vi ser upp till och lyssnar mycket på är väl Tool och Deftones, förklarar Daniel.
— Jag inspireras av Kyuss, inflikar basisten Håkan Skoger.
— Man influeras ju av allting man hör, oavsett om det är musik etter en grävskopa, filosoferar vokalist Klavborn.
I pressen verkar det nästan som om det är förbjudet att gilla den typ av musik som ni spelar, har ni märkt av det?
— Det har ju kommit så väldigt många nu-metalband den senaste tiden, de är ju nästan som pojkband fast inom hårdrock och det är ju sådant de trackar ner på. När vi sedan kommer är det ingen som bryr sig om att ta reda på att vi funnits sedan 1993. Vi har alltid strävat efter att spela den musiken vi gillar. Det vore roligare om recensenter tog reda på att vi inte är ett band som hoppat på någon trend utan att det snarare är tvärtom, det vi spelar har blivit trend, berättar Daniel och lämnar över ordet till Håkan.
— Man försöker ju inte efterapa någon. Det man kommer på och det som låter juste, det använder man. Vare sig det är lugnt eller stenhårt.
Bryr ni er om vad recensenter skriver om er?
— Det beror lite på vem det är som skriver och hur de skriver. De får gärna skriva ner oss om de inte gillar musiken som sådan, så länge de inte skriver ner oss på grund av att de tror att vi tillhör en viss genre eller har stora byxor till exempel. Skriver de ner musiken på ett bra sätt får de gärna tycka illa om den, det är ju ändå bara en persons tycke. Jag tror det var i Close-Up de skrev om oss att de såg ett gäng spandextöntar i fluff-permanent, säger Magnus och skiner upp i ett ironiskt leende. Daniel är snabb att spinna vidare på tråden.
— Det känns som om många recensenter i Sverige vill vara fräcka på något sätt. De tror att de har någon form av makt, men så är det ju inte, det är ju lyssnarna som har makten. Det är ju kul att få positiv kritik och det kan även vara kul att få negativ kritik, men egentligen är det ju skit samma. Vi spelar ju bara för att vi själva vill det, hade ingen velat lyssna på oss hade vi fått vara i replokalen och haft lika skoj för det.
Om ni skulle jämföra era två plattor rent ljud- och kvalitetsmässigt, vad skulle ni säga då?
— Jag skulle väl säga att första skivan är ett försök att få det som på andra skivan. Andra plattan lyckades vi på, den är mycket mer noggrant gjord. Det är mer tanke och mer tid bakom. Vi har arbetat mycket mer innan själva inspelningen den här gången, med låtuppbyggnad och sådant för att få det mer som en helhet. På första skivan är ju ljudet mer grötigt, men det är ju inte med mening. På nya skivan har vi jobbat mycket mer med dynamik och på att få mer energi när det ska vara det, förklarar Daniel som är den som sitter vid mixerbordet och producerar bandets plattor tillsammans med de övriga bandmedlemmarna.
— På första skivan var vi nog lite rädda att ta i. Då kunde vi köra på en grej och sedan känna att vi var tvungna att slänga in något hårt istället för att köra hela vägen, fortsätter Håkan.
Bandets plattor är släppta i Skandinavien, men det är bara ett hundratal exemplar som gått iväg till Danmark, Norge och Finland. Bandet vill dock självklart att plattorna ska komma ut i hela världen och satsar lika mycket på Europa som USA. För att anknyta till skivorna frågar jag om titlarna. Finns det någon tanke bakom eller är det bara justa namn?
— Första skivan är väl något som bara blev, om man tänker på omslaget så är det en hård case liksom. Det ska visa att det är något hårt och brutalt och då blev namnet “Bullsized” (2000), medan den nya har ganska rent och snyggt omslag och så heter den “Delicate” (2002) vilket är lite som en kontrast till den hårda musiken. Vi ville ha ett fint namn om man ska säga så, konstaterar gitarristen.
Hur har ni tänkt ordets betydelse, som vacker eller klen, eller kanske något helt annat?
— Vi har ju inte tänkt det som delikat i alla fall. Det är väl en blandning, något ömtåligt liksom. Musiken är ju hård, men det är ändå mycket känslor och sorgsna melodier och allt möjligt. Det ömtåliga finns ju i musiken och det gör ju även det vackra när det blir stora refränger och så, det är en kombination. Jag vill inte säga att det är det ena eller det andra, funderar Daniel.

Grymt liveband

På avstånd hörs Witchery mangla gammal hederlig thrash på stora scenen och jag för in samtalet på livespelningar. Headplate har hyllats som liveband och jag har flera gånger sett bandet göra riktigt bra spelningar. Har killarna något speciellt recept för att lyckas live?
— Man ska köra sin egen grej, börjar Magnus men blir snabbt avbruten av Daniel.
— Nä, nä, nä, koncept ska man ha, öva in danssteg och så…
— Ja, riktiga moves, flinar Magnus och låter sedan band-polare Granstedt bli lite seriösare.
— Man vill ju inte vara ett tråkigt liveband, utan man vill ju att folk ska tycka det är kul att se på. Ju mer man lever sig in i musiken desto bättre blir man live tror jag. Om man går upp och inte känner med musiken är det nog väldigt svårt att bli ett bra liveband.
Är det bäst att vara nykter eller påverkad på scenen?
— Jag vill ha 2-3 öl innan. Tar jag 4-5 förlorar jag koordinationen, jag märker inte att jag blir påverkad i huvudet, men i fingrarna när jag ska spela, berättar basist Skoger som varit tyst en stund.
— Det beror ju mycket på vad man spelar för instrument. De andra håller ju på mycket med fingrar och koordination och sånt, för min del kan jag i princip vara kanon-full. Men självklart blir man sämre ju fullare man är, men jag behöver inte vara nykter för att klara av det, avslöjar vokalisten.
Vilken typ av publik har ni när ni spelar?
— Det beror helt på vad man får spela på för ställe, det kan vara den klassiska hårdrockspubliken med tighta läderbrallor och svärd och hela paketet och är det åldersfritt kan det vara tolvåringar med falska piercingar i näsan. Det kan vara barnfamiljer eller vad fan som helst, det beror som sagt helt på stället, meddelar Magnus.
Förra sommaren gjorde bandet en bejublad spelning på Hultsfredsfestivalen. De var det mest önskade bandet i gästboken på festivalens hemsida och äntrade Stora Dansbanan mitt i natten. En spelning som bandet har väldigt positiva minnen ifrån.
— Vi trodde typ att det skulle komma tjugo fulla idioter som gått fel. Man blev ju ruskigt förvånad när man kom ut på scenen och såg allt folk, minns Magnus.
— Rent spelmässigt var väl inte Hultsfred så bra, men känslan var enorm, sammanfattar Daniel. Hela bandet vars fjärde länk är Niklas Österlund (trummor) är dock överens om att det giget är ett av det roligaste de gjort, kanske i konkurrens med förbandsspelningarna för Machine Head.
Bandet har också spelat in några musikvideos, visas de?
— Den första — “Bullsized” — visas. Men den senaste har MTV strulat som fan med, de har tappat bort betakopior och så där, vi har fått skicka kopior flera gånger, suckar Magnus.
— Fast “Bullsized” gick ju stenbra på Superrock. Första halvåret gick den ungefär varje gång och den kan gå än idag, myser Daniel.

Göteborg vs Stockholm

Scenen i Göteborg är riktigt bra för band inom den genre Headplate representerar. Förutom mina intervjuoffer för dagen förtjänar band som Transport League och inte minst Painfield att nämnas. Vad tycker killarna själva om scenen?
— Det är ju i Göteborg det är bäst, det gäller ju hårdrock överhuvudtaget. Det finns inte många band i Stockholm, bara massa bra demoband, exempelvis Stained Red. Men det finns ju ingen scen för dem att utvecklas på, det finns knappt någon scen alls om man jämför med Göteborg. De jag pratat med i Stockholm får hyra lokalerna själva för att fixa spelningar, berättar Magnus och fortsätter sedan ivrigt. Stockholm och Göteborg är ju de två huvudstäderna i Sverige kan man säga, men när det gäller musik är Göteborg huvudstaden. Banden som är i Stockholm är ju inflyttade, de är inga Stockholmsband. De band som är i Göteborg kommer härifrån medan de som är i Stockholm är inflyttade från Piteå, Umeå, Uppsala och runt omkring. Det finns säkert några band från Stockholm, men det är ju inget om man jämför med Göteborg.
— De är ju så in i helvete lokalpatriotiska i Stockholm! utbrister Håkan som har mer att komma med. Sen tycker jag att när man spelar där uppe är det musikpolis liksom. Det är musiker som kommer på spelningarna och står med armarna i kors och väntar på att man ska göra fel.
— Det känns som om recensenterna på Stockholmsmarknaden skrattar åt den här typen av musik. Så jag kan tänka mig att det är svårt att vara den här typen av band där uppe, de blir nog snabbt tillbakavisade, funderar Daniel som också vill vara med i diskussionen.
Till sist frågar jag om det finns något som man inte väntade sig av Headplate och Magnus erkänner villigt att han inte har sådan koll som folk tror. När jag för ryktet att vokalisten inte vågar köra bil på tal spritter Håkan till.
— Jag kan säga såhär, han blir helt limegrön i ansiktet och lipar “jag har fobi, jag vågar inte köra bil”. Grejen är den att hans mamma bor i Svennljunga och där har han åkt på räls fram och tillbaka för att han inte vågar ta några andra vägar. När han hade bil och vi skulle till Nordstan gav han mig nycklarna, flinar han och Magnus får än en gång krypa till korset, den här gången lyder bekännelsen att han inte gillar stadskörningen.
I september någon gång flyttar bandet in i sin nya replokal och sedan är planen att försöka spela så mycket som möjligt ute. Den här kvällen gjorde bandet ett helt godkänt gig trots att ljudvolymen nästan var lägre än vad man kan spela hemma på stereon.