Äntligen är den då här, “Wages of Sin” — uppföljaren till den hyllade “Burning Bridges”. Väntan har inte varit kort men under Slavestates samtal med bandet på en av Göteborgs största krogar får problemen sig en förklaring.

Mitt under min sista teorilektion piper mobilen till, “1 meddelande mottaget: Kan vi ta intervjun nu istället? Vi är redo”. Jag svarar att det tyvärr inte går och att det är den tidigare utsatta tiden som gäller. Mobilen piper till igen: “Ok, men kom till O’Learys istället, vi är där nu”. När försöken att engagera sig i viltolyckor misslyckats och de ofantligt intressanta diskussionerna om hydrauliska tvåkretsbromssystem tagit slut slänger jag upp dörren och skyndar mig mot spårvagnen för att på ungefär ingen tid alls ta mig från Hisingen till centrala Göteborg där Arch Enemy väntar på mig. Med svarta kläder och skinnjacka känner jag mig smått uttittad bland äldre kostymfolk när jag stressar runt inne i lokalen för att hitta kvällens offer. Vid ett bord skymtar jag den alltid igenkännlige mångsysslaren Sharlee D’Angelo (Witchery, Mercyful Fate). Som sällskap har han med sig Chris Amott och Century Medias utsände Cindy som jag först tror är sångerskan Angela Gossow, då jag blivit informerad om att hon skulle medverka vid kvällens intervju. Jag säger “Hi” till Cindy och har nu i efterhand förstått hur pinsamt det egentligen var.
— Vi väntar bara på kapellmästaren, säger Sharlee och syftar på bandets gitarrist Mike Amott.
Medan vi väntar svänger jag förbi baren och beställer mig en Heineken, som denna afton går på hela sextio kronor. Dock ingenting för en välbetald stjärnreporter på Slavestate. Jag slår mig ner vid bordet och blir informerad om att sångerskan, Angela Gossow tyvärr inte kunde medverka denna afton. Härligt, tänkte jag då jag insåg att ungefär hälften av mina frågor blev till att stryka direkt och att mitt ansikte skiftade färg från normalt till pionrött. Det kunde börjat bättre, minst sagt.

BÖGSOLIST MIKE

En figur med långt hår iklädd mössa presenterar sig som Mike och sträcker fram handen. Figuren lystrar till efternamnet Amott och är mer känd som gitarrist i Arch Enemy och Spiritual Beggars. Diverse artighetsfraser utbyts och jag ursäktar mitt papper och min penna och förklarar att bandaren minsann försvann i flytten i somras. Därefter går vi rakt på sak och jag ber sällskapet berätta om sin “nya” skapelse, “Wages of Sin”
— Man får väl dra till med en klyscha och säga att det är det bästa vi har gjort, skrattar Mike. Men det är så det är. Allt är bättre, låtmässigt och produktionsmässigt. Vi har försökt att toppa oss själva helt enkelt. Jag tycker i och för sig att förra plattan, “Burning Bridges” fortfarande håller.
Jag påpekar att jag fortfarande är lika nyfiken på den nya skivan, då jag inte har fått en chans att lyssna på den. Sharlee är inte sen att förklara.
— När du hört den kommer du säga att det är det bästa du har hört.
Låter lovande, minst sagt. Inspelningen lades till anrika Studio Fredman i Göteborg där monsterproducenten Fredrik Nordström huserar, en studio som på senare tid blivit om möjligt än mer populär. Var ni inte rädda för att få samma ljud som alla andra band som spelar in där?
— Självklart var vi det fast det är mer eller mindre vi som har spelat in och producerat plattan, Fredrik (Nordström) har bara varit tekniker. På det här sättet blir det lite mer att man gör något annat, man får en annan vinkling på det. Plattan mixades däremot av Andy Sneap och jag tycker han lyckades overkligt bra. Han har även mixat andra riktigt stora metalakter så han har ju all erfarenhet.
“Wages of Sin” är knappast ett nytt album. Skivan släpptes i Japan för cirka ett år sedan och först nu är det dags för Europa. Albumet har endast gått att fått tag på via import men nu är det alltså äntligen dags.
— Det är ju en jävla skitbusiness man håller på med, menar Sharlee. Vårt management har bråkat med vårt skivbolag och ingenting har hänt. Nu känns det lite som om man gör allting en gång till, men vi gör det för fansens skull. Vi vill ge vem vad de vill ha och blickar nu istället framåt.
Japan har blivit en riktigt stor marknad för musik, och extrem metal är en av de genrer som går bäst hem hos lyssnarna. Känns det som om Japan är er viktigaste marknad?
— Vi säljer väl mest och så där, men annars är det faktiskt ganska utspritt, säger Sharlee. USA är också stort. Vi hoppas på att komma till Europa och Sverige i och med nya plattan men först och främst måste vi få ut den och få ordning på allt. Det kommer att bli minst en festivalspelning i alla fall, vi har diskuterat en del med arrangörerna och det ser bra ut, framförallt Wacken. Men vi vill ju spela överallt.
Om folk vilt ha oss så spelar vi där helt enkelt, konstaterar Mike. Det måste finnas ett sug annars är det ingen idé att ställa sig på scenen, om folk ändå bara står med armarna i kors.
Jag var knappast ensam om att höja på ögonbrynen när nya sångaren, eller sångerskan som det faktiskt blev, presenterades för första gången. En tjej som vrålar i ett av de mest betydande deathmetalbanden idag? Kunde det vara möjligt? Skepticismen visste inga gränser. I och med “Wages of Sin” står vi som tvekade ordentligt tilltrycka med svar på tal. Det skulle visa sig att tyskan Angela Gossow var en, minst sagt värdig ersättare till den förre sångaren, Johan Liiva.
— Johan blev sparkad, säger Mike. Vi kände att vi hade gjort vad vi kunnat med honom och att det inte gick att ta det vi gjorde ännu längre.
Hur kom överhuvudtaget förslaget om en kvinnlig sångare upp?
— Angela intervjuade mig för sitt webzine och då pratade hon om sitt band, förklarar Mike. Hon skickade upp en tape på dem när de spelade live och när vi sedan letade ny sångare tyckte vi att det var en utmärkt idé att pröva Angela.
Vad har Gossow betytt för Arch Enemy gällande låtskrivande och texter, har hon kunnat tillföra något med tanke på att hon kom in så sent?
— Hon har faktiskt gjort en hel del, kommenterar Sharlee snabbt. Texter har hon gjort och arrangemangsmässigt har hon påverkat en hel del. Angela gillar mer extrem musik och det har bidragit till att musiken har blivit mer pang på.
— Vi är solister och vi vill ju bara böga hela tiden, inflikar Mike och skrattar. På det sättet är det bra att hon har gjort mer “pang-på-arrangemang”, annars skulle vi väl aldrig bli klara, skrattar han.
En sann hårdrockare ska gå klädd i någon tuff bandtröja, oavsett väder. Så är det ju, fråga bröderna hårdrock (de om någon borde ju veta). Om man då vill vara lite tuffare än alla andra och stoltsera med en Arch Enemy-tröja så kan det uppstå vissa problem, i alla fall för oss på den här breddgraden. Bandets merchandise har knappt varit synlig här under alla dessa år.
— Vi har bara sålt merchandise vid spelningar så jag förstår att det har varit svårt att få tag i, framför allt för dem som bor i Sverige. Det har ändå funnits fem-sex stycken olika t-shirts i vår katalog men i och med nya skivan kommer det att komma förhoppningsvis mängder.
När jag noga gått igenom alla mina frågor och mina ursäkter uttryckts på en högfrekvent nivå känns det som om kvällens samtalsämnen sinat. Cindy lovar en telefontid med Angela Gossow snarast möjligast och lovar att höra av sig. Dagen efter blir jag kontaktad och får en telefontid sent på kvällen därpå.

ANGELA VILL VARA DAVID

Beredd sitter jag, sent på kvällen, med en kopp kaffe och “Burning Bridges” strömmandes ur högtalarna, i väntan på att Angela ska slå mitt nummer. Bortdrömd i mina egna tankar hoppar jag till när telefonen ringer. Jag möts av en genomtrevlig röst med en aningen tysk brytning.
— Hi, this is Angela from Arch Enemy. Den behagliga stämman får, den ständigt återkommande inför intervjuer, nervositeten att successivt avta. Angela pratar på ganska fort och efter ett par artighetsfraser och allmänt ointressant småtjöt slänger vi oss in i hårdrockens land, närmare bestämt Tyskland, och ett par år tillbaka där en blond liten tjej vid namn Angela smider planer på att bli en stor metalsångerska.
— När jag var 15 år så tänkte jag inte riktigt på att jag var tjej, berättar Angela. Jag hade min elgitarr som jag spelade på och sedan bestämde jag mig för att pröva på sång, och då ville jag låta som David Vincent, skrattar Angela. Det var att skapa musik som var mitt ända mål och som jag sa så tänkte jag inte på könsrollerna.
Kvinnliga dödsmetallsångare är knappast något vi är bortskämda med. Likaså som allt annat nytt och banbrytande möter reaktioner på ett eller annat plan måste även detta ha väckt känslor hos folk?
— Min mamma var väl inte speciellt glad i metal och hon klagade hela tiden och frågade “varför kan du inte sjunga normalt?” men på det hela taget så har reaktionerna varit så att folk har diggat att ha en tjej i metalscenen. Idag är folk mer öppensinnade för nya saker än tidigare, dock ändå inte helt. Massor av folk har velat se mig live så jag är mycket nöjd med de reaktioner jag fått.
Även om vissa “musikvetare” uttalat sig om att metal, det är minsann bara gap och skrik, så vet vi insatta att skrika med teknik är minsann ett måste om rösten ska hålla, både live och på skiva. På senare dagar har det även blivit vanligt att dödsmetallsångare har gått till pedagoger för att få mer lärdom om rösten och hur man ska skrika “rätt”. Hur har du gått tillväga för att utveckla din röst till vad den är idag?
— Jag tog “vanliga” sånglektioner ett tag för att lära mig hantera rösten, eftersom det är otroligt viktigt att man gör det på rätt sätt. Gör man inte det så räcker rösten inte länge.
— När jag började growla så gjorde jag det på egen hand, så på ett sätt kan man säga att jag är självlärd.
Z-TV och MTV skiter nog fullständigt i det, men Arch Enemy har minsann spelat in en video till nya albumet och det är på tal om det eventuellt kommer att bli ytterligare en.
— Vi har gjort en video till låten “Ravenous” och vi planerar att kanske spela in en video till “Burning Angel” också, men vi får se hur det blir. Videon spelades in i ett slakthus i Halmstad, där Amott till vardags håller hus (inte i slakthuset. förf.anm.).
När jag samtalade med resten av bandet och vi diskuterade texterna sa de att det var du som stod för alla texterna till det nya materialet. Är det personliga saker du tar upp i texterna eller paranormala ting eller?
— Mina texter reflekterar min tankegång. Vad som hände med World Trade Center har självklart satt sina spår och apokalypsen, terrorister, galenskap är sådana ämnen som har kommit upp ur det så att säga. Vad kommer att hända i framtiden efter det här? Många sådana frågor är det som jag behandlar i mina texter. Man skulle kunna säga att det är grafiska texter.
— Låten “Ravenous” handlar om en gammal indianritual där man suger blod från en människa och därefter övertar dess själ. “Enemy Within” beskriver fienden inom dig som träder till kraft när du sitter hjälplös i ditt rum och tycker du är en förlorare och har hela världen emot dig.

EN SANNDRÖM

Innan damen på andra sidan luren började i Arch Enemy medverkade hon också som sångare i ett annat band nere i Tyskland, där hon levde, arbetade och studerade.
— Jag lämnade Tyskland när vi började att spela in det nya albumet. Mitt arbete i bandet fick prioriteras så jag slutade mitt jobb och övergav mina studier till förmån för musiken. Man har inte tid att medverka i två band när du är i min sits, det gäller att prioritera.
När Ripper Owens blev ombedd att bli sångare i sitt absoluta favoritband, Judas Priest, gick en overklig dröm i uppfyllelse. Lite så var det även när Angela blev tillfrågad om hon villa sjunga i Arch Enemy, stort dödsmetallfan som hon var. Vad skulle du ha sagt tio år tillbaka om någon sade till dig att du skulle bli sångare i ett av de största dödsmetallbanden på marknaden?
— Jag skulle förmodligen ha sagt “yeah right” och bara skrattat, säger Angela. I undergroundscenen var jag en väldigt aktiv person, men mina drömmar om att bli stor sporrade mig att fortsätta. Man hoppades ju hela tiden på att man skulle bli upptäckt och hoppet var mycket stort men jag hade ingen tanke på att jag skulle börja i ett större band, och definitivt inte ett sådant här stort band.
Innan vi avslutar intervjun där vi förverkligat Angelas drömmar, pratat engelska med bandet svenska manager samt tagit oss en sväng förbi “Twin-towers” kan jag tipsa er om nya skivan, nu har jag äntligen hört den och visst låg det något i Sharlees påstående…