Utan Rock d’Amour hade Linköpings rockliv varit ganska tamt, misstänker vi. Därför träffar vi tre stycken av entusiasterna för att höra deras syn på sig själva, Linköping och framtiden.

Lasse Rystadius är f d sekr. Sven Dolling, kassör och Joachim Björk f d ordförande i denna ettochetthalvtår gamla bildning.
— Det fanns bara ett oorganiserat musikforum tidigare, därför bildades en rockförening, säger Lasse som är den mest talföre av de tre.
— Vi är en ideell förening som är öppen för alla. Rock d’Amour bildades av rockmusiker men vi har inte band som medlemmar. Det senaste året har gett oss en lavin nya medlemmar och vi har bildat studiecirklar, filmgrupp, tidningsgrupp och närradio-grupp.

Stabil publik

Föreningen är så ny att de först nästa år kan få bidrag från kommunen, till sina 250 medlemmar, hittills har de dragit sig fram på pengar från två stödkonserter och hjälp med lokaler från kommunen. Några konserter har gett ett överskott, men i praktiken har det hela gått precis jämnt ihop.
— I Linköping finns en stadig publik på ca 400 personer som går på allt. Det betyder att ställena vi använder nästan alltid är fulla, säger Sven.
Arbis tar 300 personer, Grottan 300 och Kannan, en fritidsgård 200. Rock d’Amour har också haft en utomhusfestival, det blir det i år också den 22 augusti.

Minigage

Föreningen har som princip att ge 400 kronor till alla lokala band, ungefär lika mycket brukar annonser och affischer kosta.
— Det är tänkt som ett minigage, men oftast har vi inte haft råd att betala mer, säger Joachim.
Lasse berättar om problemen med att sätta upp affischer för Snutslakt, då haffade polisen honom en natt, men det lyckades han prata sig ur.
— Vi har bra hjälp av närradion. När Lustans Lakejer skulle spela ringde jag upp Johans mamma, hans tjejer och gjorde ett reportage som tiotusen lyssnade på, säger Sven stolt.
De tre verkar optimistiska och tycker att Rock d’Amour har lyckats med sin viktigaste uppgift, att ordna konserter. Att ge Linköping en plats på rockkartan. Men egentligen är de lite besvikna på de lokala banden.
— Det finns ingen aggressivitet i den här stan, säger Sven. Om ett band blir känt här, drar de snart vidare till Stockholm… de bryr sig inte om Linköping.
— Men vi har en utmärkt publik, kontrar Lasse. De är aktiva och lyssnande, framförallt är de nyktra.

Nykter

Vi hamnar i en diskussion om drogfria arrangemang och de tre tycker att det är för mycket tjat om det, rentav dåligt att vara så fixerade vid en antidrog-paroll.
— Vi är en musikförening, ingen renlevnadsförening, säger Lasse. Självklart är det bäst konserter när publiken är nykter. Men att göra som i Folkets Park där folk får blåsa i ballonger är bara att skicka ut problemen i busken.
Lasse berättar om hur hans föräldrar skulle gå dit och lyssna på Midnattsballetten, där han spelar med. Vakterna släppte inte in hans far för han verkade alldeles för uppspelt. Trots att blåsan inte gav något utslag…
— Och det är inte ungdomen som hänger utanför systemet, det är de runt trettio.
— Linköping är också mycket mera ombonad än till exempel Norrköping, säger Sven. Här finns ingen desperation och förorter och annan skit att slå sig ur. Där är punkarna mycket våldsammare än här där det hela är mera som en intellektuell revolution.
— Det är ofta riktigt Grönköpingsaktigt, fortsätter Joachim. Senast hade vi en debatt om ett nytt konserthus för 35 miljoner som det ändå inte fanns några pengar till.
Gemensamt har de tre en misstänksamhet mot den gamla generationen ”alternativ” rörelse. ”De är odugliga på att organisera annat än sitarspelare från Indien” säger Sven. Och det är ju knappast rockenroll.

Lokala band

Själva har Rock d’Amour satsat på en blandning av kända band utifrån, som Eldkvarn, TT-Reuter och Anders F Rönnblom, och en mängd lokala band.
Deras lista över konserter ser ut som om samtliga småband i Linköping har haft åtminstone ett tillfälle att spela för publik. Men samtidigt kritiseras föreningen av en hel del röster i medlemsbladet ”Ding Dong” för att ha för få lokala band.
Det är väl ett sundhetstecken inför framtiden, bara kärnan på omkring 150 personer orkar fortsätta att gå på konserter.
— Vi har försökt undvika helgband som spelar bara för en pizza, istället tagit dem som verkligen vill satsa och också repar ordentligt, säger Lasse till sist som ett litet svar på den kritiken mot Rock d’Amour.