En måndagskväll i december tar vi bilen till Rottne för att träffa No Justice. Vi har fått en utförlig vägbeskrivning; och snart är vi där, utanför den gamla butikslokalen de repar i.

Ute på parkeringen hör vi hur de spelar. Det är svårt att säga hur de låter, genom väggen, men det vetter mot Bon Jovi-hållet — lättare, melodisk hårdrock.
När vi kommer in har bandet satt sig in en soffgrupp, som står i ett hörn av lokalen. Vi slår oss ner och tänker börja ställa våra frågor. Knappt hinner vi börja förrän två poliser rusar in.
— Ni har inte sett två tjuvar?
— Nej.
— Vi har sett deras bil och de är berusade — de kommer kanske in hit och vill värma sig. Ni kan väl slå en signal om ni ser dem.
Det lovar vi. Men som tur är dyker det inte upp några tjuvar och vi vågar fortsätta vår pratstund med No Justice.
Det är ett ungt band. Alla är sexton år utom Mikael Erlandsson, keyboard, som är fjorton.
— Vi har funnits i två och ett halvt år, säger sångaren och basisten Per Ljungberg. Men det är bara jag och Daniel (Segerberg) på gitarr som har varit med från början.

OMBYTLIGA

Som alla unga band har de bytt medlemmar ofta. Vi har inte en chans att skriva ner alla som har kommit och gått under de två och ett halvt åren.
Trummisen Per Johansson är med för andra gången efter ett kortare uppehåll.
Namnet No Justice är signerat Per Ljungberg. Det är också han som har kommit på de flesta andra femtielva namnen bandet har haft. I början bytte de namn i princip inför varje spelning.
Det är Per som är den skapande drivkraften. Han skriver alla låtar och alla texter.
— Vi har faktiskt aldrig spelat något annat än eget material, säger Per. Men just nu har vi strukit alla gamla låtar. Vi skall börja om från början. Målet är att vara med i Rock-SM 89.
Tyvärr är det svårt för dem att få spelningar. Den senaste de gjorde var på fritidsgården i Rottne under Lucia.
— Vi tyckte att det gick ganska bra men publiken var tråkig, säger de.
Förmodligen har fler band gått bet på uppgiften att tända publiken på en svensk fritidsgård.

DEMOTAPE

Trots sin ringa ålder har de redan hunnit gå in i studio en gång.
— I november förra året (1987) spelade vi in en demotape. Vi är inte nöjda med den, eftersom vi har tröttnat på låtarna. Fast vi kanske skickar den till Radio Kronoberg för att få en tid i studio där, säger Per.
Det är alltid svårt för unga band med kärv ekonomi att hitta en studio där man kan förverkliga sina ljudidéer. Och har man Yes, Marillion och Def Leppard som förebilder lär det inte räcka med en porta…
Innan vi lämnar No Justice frågar vi vad de tror om sin framtid.
— Vi satsar på att bli bäst.
Här i Rottne, eller?
— Nej, i världen.