I Mr Brown & The Daytrippers är medelåldern 37 år. Där finns en direktör, hans närmaste man, en pappaledig lagerarbetare och en rörmokare. Alla delar en lidelse — utöver vin och kvinnor — Rock’n Roll.

En kväll i december träffar jag två av dem, Olle Sandén och Per-Håkan Andersson, i Radio Kronobergs studio, där Olle just håller på att fullborda ett ”soloprojekt”.
De berättar om hur de en gång började.
— Jag började faktiskt inte spela förrän i 17 årsåldern, säger Olle. Men sedan dess har jag varit fast.
”Perra” var tidigare ute — redan som 13-åring hade han bildat sitt första band. Och har därefter hunnit med att spela i ett otal.
— Jag har försökt räkna efter någon gång, säger han, men det är omöjligt att komma ihåg alla. Just nu spelar jag bara i ett band och det har inte hänt på de senaste tio åren.
Mr Brown & The Daytrippers bildades i oktober 1986, efter många års snack om att sätta ihop ett rent sextiotalsband.
Med den rutin de alla besitter dröjde det inte länge förrän de hade skaffat sig en betydande repertoar.
— Vi kan väl en trettio-fyrtio låtar, säger Olle. Skulle det inte räcka kan vi snabbt repa in fler. Och kan man varandra som musiker kan man faktiskt spela helt nya låtar live.

HOBBYBAND

Våren 88 vann Mr Brown SM i Korprock, men det vill de helst inte tala om. ”Det är gammalt nu”, säger de. Trots denna framgång och trots att de har ett par spelningar i månaden vill de inte betrakta Mr Brown som något seriöst.
— Vi har alltid varit ett hobbyband, som huvudsakligen spelar covers, aldrig något annat, säger Olle.
Och den inställningen tycks alla i gruppen ha.
— Vi tänker inte jobba för att kunna leva på det här, säger Perra. Händer det något av sig självt är vi inte främmande för att satsa lite. Men just nu har vi inte lust att lägga ner mer tid.
Alla i bandet sysslar med andra musikprojekt, liknande Olles. Och själva idén med Daytrippers är att man skall kunna få tid till att syssla med annat.

NOSTALGI

Daytrippers är en nostalgitripp, men de tror inte att det är något ”magiskt” med sextiotalet, att just detta årtionde skulle vara något speciellt.
— Från sextiotalet kommer min ungdomsmusik. Därför spelar jag den, säger Olle. Det kan likaväl uppstå en sjuttiotalsrevival med disco eller något annat.

MÖRKRÄDD

Han är ändå övertygad om att gitarrbanden kommer att överleva.
— För tio år sedan när discon kom trodde jag att allt skulle dö och maskinerna ta över. Jag blev mörkrädd. Och det kändes segt att få igång rockpubliken.
Enligt Olle är den betydligt bättre nu än för tio år sedan. Levande musik uppskattas allt mer. Och han tvekar inte med att säga.
— Det är faktiskt roligare att spela idag än på sextiotalet.