Sverige vimlar av unga, energiska rockband. Ett av dessa, som kommit längre än de flesta, är Camouflage från Göteborg. Nu kommer deras grupptitulerade debut-LP.
Camouflage bildades ursprungligen i Vänersborg av Ola Jörhall, sång och gitarr, Ingvar Larsson, klaviatur och Inge Mårtensson, trummor. Efter ett och ett halvt år tillkom Elisabeth Johnsson, bas och fiol, och Ingemar Karlsson på gitarr, och Camouflage flyttade till Göteborg. I denna sättning har de existerat i två år.
Jag träffar Ingvar och Elisabeth i Göteborg. De andra tre är i Silence’s studio i Koppom för den sista finputsningen av LP:n, som de jobbat på i omgångar sedan september.
Elisabeth tycker att inspelningen varit mycket värdefull:
— Vår producent, Henrik Cederberg (basist i Kai Martin & Stick!) har betytt mycket och lärt oss att bättre ta vara på grundidéerna i låtarna. Det är viktigt med enkelhet, så att inte själva idén försvinner.
Camouflage var en gång kända för att låta, så att säga, misstänkt likt The Cure. Men de har ansträngt sig för att arbeta sig bort från sina influenser.
— Vi började ju spela därför att vi tyckte att den musik vi hörde då — postpunken — var så bra, säger Ingvar, och då lät vi förstås som våra förebilder… Men nu har vi egentligen inga influenser alls, även om man förstås omedvetet påverkas av allt man hör.
Jag ber dem att beskriva sin musik som den låter nu, och det blir märkligt tyst. Till slut försöker Elisabeth:
— Jag brukar tänka på oss som equalizern jag har till min bas. Det är en massa tyngd och botten, som går direkt in i kroppen, och också en massa diskant för hjärnan. Men inget mellanregister.
— Det är viktigt att musiken har känsla, säger Ingvar, men också att det låter fräckt och bra. Jag tycker att man kan känna om en låt är bra och värd att ta ut ur replokalen.