Den här gången är det allvar. På riktigt. Det handlar inte om klassisk soul, för hur gärna vi än vill är idén om svensk soul fånig. Det är inte »I Say a Little Prayer«, det är »Himlen runt hörnet«, här och nu, hemma, i radion. I stället för att placera Lisas nya mellan Jackie Moore och O’Jays i skivsamlingen placerar Kjell Häglund den i CD-spelaren och Lisa Nilsson kommer snart att höras över hela Sverige.

DEN RAKA svenska översättningen av »Aretha på Atlantic« lyder »Lisa på Diesel« och saknar självklart originalets historiska stuns. Men bortom allitterationen finns en verklig likhet, och då tänker jag inte på Mauro Scocco som en blågul Burt Bacharach, Dieselbasen Torbjörn Steen som Ahmet Ertegun, Johan Ekelund som Jerry Wexler eller »Himlen runt hörnet« som »I Say a Little Prayer«.
Blotta tanken på »svensk soul« är nämligen fånig, i jämförelse med the real thing. Men det är just här översättningen faktiskt fungerar: Lisa Nilsson är inte »the real thing«, men hon är »på riktigt«. På svenska. Hon håller inte för en diskussion om klassisk soul genom tiderna, men för många tusen svenskar känns hon närmare och varmare än självaste Aretha Franklin.
Och min egen, inledande tvekan att placera »Himlen runt hörnet« mellan Jackie Moore och O’Jays i skivhyllan upplöstes i värmen från hennes röst, när jag i stället placerade plattan i CD-spelaren.

I streetbasketkomedin »White Men Can’t Jump« hävdar Wesley Snipes att »white folk« inte har soul därför att de lyssnar på musik, medan svarta hör. Varpå han hör att Jimi Hendrix i bilstereon givetvis har svarta kompmusiker… Så vad svarar du om jag påstår att Lisa Nilsson är pure soul? »Jag tror det när jag hör det?«
Javisst. Gör ett försök. Argumenten är enkla:
Aretha är en gudomlig sångerska, men Lisa sjunger på svenska. Aretha står för en högre konstupplevelse, men Lisa Nilsson är i radion. Aretha är soundtracket till amerikansk kultur, men Lisa Nilsson ljudsätter svenska förälskelser och kärlekssorger. Aretha är för evigt, men Lisa är just nu, för mig, om oss, just här.
— Just så! instämmer Lisa. Det är därför jag identifierar mig så mycket med Mauros texter. De handlar om något klart och uttalat, som du inte kommer undan, men är samtidigt öppna för alla att känna igen egna grejer i. Inte bara att man kommer att tänka på nån gammal romans som passar in här, och nån annan som passar in där; texterna är inga återberättelser av saker som hänt, de är nu. I presens. Det är hela grejen med Mauro, att han är med en, genom några ord på ett papper och en enkel melodi. När jag sjunger hans låtar sjunger jag om mig själv nu, mitt i, där jag är…
Men när samarbetet inleddes för fyra år sedan var nervositeten stor på båda sidor. Lisa hade spelat in ett dåligt album på engelska på ett konkursbolag när Billy Bolero, som då var närmast ansvarig för Lisa, kände sig som fel man på fel ställe — ungefär som John Hammond kände för Aretha Franklin i början av sextiotalet. Så ur det perspektivet blev verkligen Diesel ett slags Atlantic, och före detta Ratata-duon Ekelund & Scocco den svenska soulens Jerry Wexler.
— Billy var lättad när han kommit på idén att släppa mig till dem, och jag hade svårt att stå emot hans eldiga sätt när han kom hem till mig en eftermiddag och presenterade den, berättar Lisa.
— Men jag var så orolig, jag var ju inget popfan, jag kunde inte ens namnet på nån Ratata-låt. Vi kom från så otroligt olika världar. Det var ett sånt stort steg från mig till de här korrekta herrarna som varit framgångsrika i massor med år, som alltid varit så genomtänkta och rätt och nu brutit sig loss och startat eget och var kungar i branschen…
— Jag tyckte Diesel var som en reklambyrå när jag kom upp dit första gången, jag var en fladdrig och jättenervös tonårstjej och de satt där raka i ryggen och händerna knäppta på bordet och sa: »ja, vi har planerat, så här har vi tänkt, vi har ett koncept att presentera«.
— Dessutom var musiken något nytt för mig, Mauros demos lät precis som Ratata och jag var ett stort frågetecken; »vem ska jag bli nu?«. Jag hade en vag bild av mig själv som nån sorts framtida soulstjärna. Hur det skulle gå till hade jag visserligen ingen aning om, men de här låtarna kändes verkligen inte som soul…
— Vissa låtar var ju ingenting, tyckte jag, och då fick folk förklara för mig att »det här är bra!«. Jag blev väldigt osäker, tänkte att det väl bara var jag som var dum. Men snart insåg jag att det bara handlade om min ovana att höra låtar på det sättet, alltså bara låtar, inget sound, ingen soul, bara melodi och text. Jag hade inte lyssnat på musik på det sättet sen jag var fyra år och sjöng barnvisor.

Som alla vet ledde samarbetet till Lisa Nilssons stora genombrott — inte bara i Sverige. När allt börjat lägga sig här hemma slog det till över en natt också i Danmark, med en stor turné som följd, varpå lanseringens svallvågor spolade henne ända till Japan, där hon fick svara på intervjufrågor om den skandinaviska jämställdheten, hennes syn på könsroller samt typiska japanska frågor om vilken levnadsstandard, utbildning och bostadsyta hon har.
— Det viktiga med de där åren var ändå att hela plattan liksom fick mogna i efterhand, säger Lisa, och syftar då främst på turnerandet.
— Det var bra att vi som jobbat så intensivt med plattan fick tid att smälta den, att låtarna fick sjunka in. Att Johan och alla i bandet fick se mig live också, se min verkliga kapacitet. De hade inte sett mig så förut.
Så när det äntligen blev dags för uppföljaren var alla inne på att göra det mera live i studion. På »Himlen runt hörnet« hade nästan allt lämnats till slutmixen, vilket Lisa inte gillade. Hon hade haft en bild av en låt under hela studioarbetet, och sedan när den kom ut lät den helt annorlunda. Detta var hon noga med att påpeka för Johan Ekelund: att de skulle bestämma karaktären på låtarna innan, så att alla verkligen jobbade med samma låt. Hon ville inte att Johan skulle sitta med en låt i sitt huvud, medan en helt annan skrällde i hennes hörlurar.
I inledningsskedet ville Lisa inte heller låsa sig vid Mauro Scocco som låtskrivare, medveten om risken att få en stämpel som en »beroende brud«. Hon lyssnade förutsättningslöst på allt material som kommit in, men så när som på »en liten vaggvisa av Peter LeMarc« blev det ändå Mauro för hela slanten.
— Först diskuterade jag och Johan varje låt för sig, vilka visioner vi fick av de nakna små melodierna. Jag kände mig frustrerad och stum, eftersom jag inte kan spela och det inte alltid räcker med att förklara att »här tycker jag det ska låta aggressivt«… eller »dramatiskt«… eller »melankoliskt«… Då blir jag som levande charader i studion, jag dansar, viftar, pekar på attribut som kan ge Johan en vink om soundet, sjunger gutturalt nonsens.
— »Det tar tid« är ett bra exempel. Den är ju en jazzballad, och den var omöjlig att programmera på dator… I början var det mest negativa miner när vi jobbade med den. Ändå kände jag mig ensam om min besvikelse, för även om Mauro var glad att vi valt låten så visste jag inte om han, eller Johan, verkligen kände samma starka saker som jag för den… eller om Mauro bara skrivit den utifrån idén att det vore kul att skriva en låt i den genren.
Lisa Nilsson kunde inte förklara hur hon ville att den skulle vara. Hon försökte med »riktig jazz«, men det funkade först när man plockat in ett komplett jazzband i studion: Esbjörn Svenssons trio, plus »vår egen husgud« Mattias Torell på gitarr.
— I såna stunder är studioarbetet en njutning, när man plötsligt har en perfekt tårtbotten och kan ägna sig åt att provsmaka en massa goda fyllningar… Pierre Swärd kom in och la på hammondorgel, det blev mer och mer gospel, och så tog vi ner en vers med bara en ensam bas bakom sången, för att understryka just de textraderna om övergivenhet, och för att ge ännu mer skjuts åt gospelvibbarna på slutet. Jag älskar att låta saker hända i arret, att plocka bort en orgel en stund just som den kommit in och hålla lyssnarna på halster.

Däremot har Lisa fortfarande mycket svårt för den viktigaste biten av studioarbetet, den som är hennes jobb: sångpåläggen.
— Jag ska ju sjunga, och det kan aldrig förminskas till att jag bara står och »lägger sång«. Jag vill inte bli nån »sångpåläggskalv«.
Därför föredrar Lisa att sjunga in hela låten, rakt igenom. Men i många olika versioner.
— Sen sitter vi där med sången på upp till kanske tio kanaler och ska klippa ihop de bästa bitarna. Man vill ju ha »one-take-anda« så långt det är möjligt. Så om en hel vers känns rätt börjar vi inte klippa bara för att en viss frasering kanske är lite, lite bättre på en annan kanal.
Att redigera sången på en låt kan ta mellan fyra och fem timmar. Lisa berättar om hur hon och Johan utarbetat ett system för denna rutin.
— Vi ritar upp kanalerna på ett rutpapper, som ser ut som luffarschack när vi är klara. Var och en har sitt eget system, jag gör små prickar, sen större, och sen stora prickar om det är urbra, och så streck om det bara är kört, och så har andra ringar och bollar och streck och pilar.
Med stor inlevelse spelar Lisa upp ett typiskt replikskifte under denna mixningsprocedur:
— »Har ni nånting på ettan?« frågar Johan. »Bara småprickar« svarar nån. »Och jag har streck på hela min«, säger jag, »Åkej, vi hoppar över den, tvåan då?«. »Tja, ganska… en mediumprick på andra raden«. »Johan?«. »Ja, jag har ett streck här«. Då kan jag brusa upp. »Jaha? Passar den inte?«.
— Antingen har jag totalkontakt med den låten den dagen, och då har jag tur, fortsätter Lisa. Den sortens sångtagningar får man vara glad för, de händer högst ett par gånger per platta. På resten handlar det om att lyckas skapa samma feeling, men mera artificiellt. Det är inget att hymla om. Det blir ju bra ändå. Det kräver bara så mycket mer koncentration i studion, att man lyssnar tillbaka och analyserar, »det här är inte äkta«. När vi hade sex låtar kvar som inte kändes rätt tog vi dem och åkte i väg till en helt annan studio, där jag bara framförde dem på raken, som på scen. Då hittade vi det som fattades på de låtarna också.
De sånger som fungerade så där totalt och intuitivt på nya albumet var »Den här gången« och »Det tar tid«.
— »Den här gången« är verkligen min låt, jag menar, min låt! Inte bara den mest betydande låten på hela skivan utan i mitt liv över huvud taget, beskriver Lisa förstasingeln.
Själv har jag, utöver den fantastiska Spector-möter-Portishead-produktionen, fastnat för hur hon upprepar orden i refrängen (»den här gången är det allvar, den här gången är på riktigt…«) som ett mantra, som för att övertyga sig själv. Men hon har större visioner av texten än så.
— Jag identifierar mig totalt med de orden, det handlar inte bara om kärlek utan om hela min livssituation. Det var nåt jag kände så otroligt starkt och som måste fram i soundet, till varje pris. Vi hade tre olika konstellationer av band i studion, men det funkade inte. Vi prövade olika trummisar, men jag tyckte hela tiden det blev för mjäkigt, inte tillräckligt aggressivt.
— Men så pajade datorn och började sända ut konstiga ljud, och det blev vårt basljud. Nån hade hjälpt till, liksom. Sen visste Johan plötsligt hur han skulle göra. Jag trodde inte på hans beskrivning, men när han fick börja bolla med det där så blev det exakt… inte minst när orkestern kom in. Åh Johan, mmm, tack, du är min… kanal!
Ja, Lisa pratar så där. Hon sitter blickstilla, tillbakalutad på stolen med armarna i kors, och håller så att säga munnen öppen för förslag från det undermedvetna. Och ut kommer klasar av ord, huller om buller, som hjärnan mest verkar vara en sorts passiv kontrollant av; en övervakare som bara ser till att hon håller sig i närheten av ämnet och inte säger något anstötligt.
Ofta har hon en förbluffande cool humor. Ibland är hon så svävande att man häpnar, till exempel inför vanvettiga haranger som (om vad senaste singeln handlar om): »det är något jag känner tydligt just nu, jag har precis hamnat i en påpasslig vändpunkt, det är massor av saker som vänt på sig i alla delar av mig och hela min värld på nåt vis, jag fattade inte först varför jag blev knäsvag av låten, men mina arbetskamrater i hjärnan här bak förstod att den förebådade en inre turbulens…«.
Vadå vändpunkter? Från vadå och till vadå? frågar jag — med diffus framgång. Ty Lisa svarar: »ja du, det är en väldigt bra fråga, det är väl ett brett spektrum, om att komma ner i sig själv, pang, du vet, landa, jag var helt snurrig då«.
Åtminstone halvsnurrig är också hennes jämförelse mellan Mauros låtar och TV-serien Dallas (»båda är som storysar som är som skal som man fyller på själv med upplevelser«), vilken emellertid hennes övervakarhjärna kommer in och avbryter halvvägs (»nej hörru stryk det. Mauro är förstås mycket bättre än Dallas, jag menar bara att båda är liksom proffsiga hantverk«).
Man får onekligen en viss bild av vilket förbryllande intryck Lisa Nilsson kan ha gjort, första gången uppe på Diesels kontor.
— Ja, jag måste ha varit svår att greppa för Mauro, en stökig tonårstjej som wailar. Han var nog skraj att jag skulle hyra in ett coverband från Göteborg och bara »köra så det ryker«.
— Men den här gången har Mauro förtroende för mig från början, han vågar släppa en drös med kassetter och sen bara låta mig och Johan göra vad vi vill med dem. Som till exempel när jag såg att Mauro strukit över en bit text på »Var är du nu«. Jag lyckades dechiffrera vad det hade stått, och gissade att Mauro nog tänkt sig ett stick där men sen ändrat sig. Och jag tyckte det vore perfekt att verkligen ha ett stick där. Så jag och Johan gick loss i studion och hittade på ett eget parti, helt utspejsat, och Mauro blev inte det minsta orolig! Han ville inte ens höra det för att godkänna det. »Kör så det ryker«…
— Under förra inspelningen dök han upp i studion för att hålla lite koll, som stickprover liksom. Men den här gången har han bara kommit in av ren nyfikenhet, och inte lagt sig i ett dugg, bara stampat takten och peppat oss en stund.
Lisa berättar att Mauro en gång frågade henne »varför tar du inte ut svängarna mer på versen?«. Lisa svarade »men går det verkligen ihop med texten? Tänk på vad låten handlar om, inte kan jag väl börja waila mitt i?« . »Nä, det förstås« sa Mauro. Detta låter lustigt — som om Mauro och Lisa helt bytt roller sedan sist. Det där med att ta ut svängarna i sången är ju något folk i alla tider sagt till Mauro — och nu säger han samma sak till Lisa, som i sin tur insisterar på att bara hålla sig till melodin…
— Ja, jag har upptäckt känslan i att bara sjunga en bra, rak popmelodi, det har jag aldrig fattat tidigare. Och Mauro som var så rädd att jag skulle waila sönder låtarna på förra plattan, nu vet jag inte vad som tagit åt honom! Han har groovat loss fullständigt, bytt stil. Han älskar varenda en av alla de där… Jodeci, SWV… han är inne på det totalt. Jag tycker det är skitkul, att rätt vad det var svängde den här helt nya »Mauro soulsnubben« in i studion i nya coola swingbeatbrillor — och så sitter jag där och respekterar texten!
Men Lisa gjorde i alla fall ett uppriktigt försök att hänga på Mauros nya swingpassion:
— Jag har ju umgåtts en hel del med »musiktrendisarna« de senaste åren, fortsätter Lisa. Du vet, Blacknuss-på-Fasching, trendgänget som håller på med soul och bara pratar om alla sångerskor, Mary J. Blige och den ena med den tredje… ja, då kände jag att åkej, jag måste nog också ta in det här nya, jag kanske stagnerar annars. Så Lisa gick ut och köpte skivor som hon spelade en gång och aldrig mer.
— Jorå, de wailar som dårar alla de här gängen med tre svarta killar som är femton år… och alla wailar hysteriskt och jag kan inte fatta varför! Det är jättebra i två låtar, men sen orkar jag inte mer. De har gjort en trend av rena briljeringsprestationer. Musiken är totalt programmerad och så är det superwail ovanpå det, och videos med smala magar i rosa bikinisar och skjortor och så är alla avslappnat sexiga och ler med alla polare därute på gatan. Kul ett tag, visst. Men gud, ska jag hålla på med det där? Köpa fyra nya i veckan? Köpa nytt CD-ställ?

Lisa Nilsson började utforska pappas jazz- och soulsamling i mycket unga år. Hon spelade in kassettband med Billie Holidays och andras jazzballader från pappas skivor.
— Jag gillade samma som mamma, jag gillade inte hårdjazzen, utan bandade till exempel bara de långsamma låtarna på Keith Jarretts »My Song«.
— Earth Wind & Fires »September« var den första poplåten jag gillade, det var väl i lekisåldern ungefär. Sen när jag börjat skolan brukade jag banda hits från Tracks eller kompisars singlar, för att »ha« ifall man blev ihop med nån kille. Då skulle man ha ett band med »riktig« musik.
— När jag var tio vågade jag mig på att spela upp min Carmen McRae-LP för en kompis en gång. Men hon bara skrattade så hon skrek, det var det mest komiska hon hört.
— Sen kom några år då jag gillade allt mina killar gillade. Jag blev ihop med en som gillade Bob Marley så då bandade jag allt från syrrans Bob Marley-skivor. Sen var det AC/DC, nej, först Iron Maiden. Också på grund av en kille, förstås. Men faktum är att jag gillade allt det där på riktigt, det har väl med musikalitet att göra. Jag har alltid hajat musik, uppfattat känslan i den. Sen är det kanske en annan sak att jag aldrig varit kräsen… Ärligt talat tyckte jag Iron Maiden var kanon: »Six, six, six, the number of the beast!«. Det var ju oerhört okej.
Lisa Nilsson var en sorts musikkonsumtionens Zelig. Hon köpte aldrig skivor själv utan identifierade sig totalt med alla möjliga musiksmaker i omgivningen.
— Mest med syrrans, jag bandade allt hon köpte och lärde mig texterna utantill, som Soft Cell och »Jump« med Van Halen. Men på högstadiet började jag köpa lite egna skivor, de första var Jennifer Holiday och Whitney Houston. Jag var inne på stora svarta röster, magstöd, lungkapacitet… Aretha Franklin och sånt hade jag ju redan med mig från barnsben, och Stevie Wonder har jag gillat jämt. Aretha-boxen och »Songs in the Key of Life« är egentligen allt man behöver ha.
Lisa Nilssons musikmedvetande växte långsamt under åren i grundskolan, men fick en intensiv skjuts i gymnasiet.
— Först hörde jag bara sångerskorna, och lyssnade på dem. Sen träffade jag en kille som höll på med musik när jag var sjutton, och förstod att det fanns såna här producentkungar också, att sångerskorna tydligen bara var lallande frontfigurer. Och jag som trott de var allt!
— Killen började undervisa mig. Jag skulle lära mig Quincy Jones, Jeff Porcaro, en massa namn. Jag blev lite skärrad, »oj, måste man lära sig vilka alla är?«. Han kom hem till mitt flickrum och gick igenom mina skivor, drog ut nån och skrek »men gud, du har den här plattan, vet du hur bra Steve Gadd lirar på den här?«. Så jag började plugga alla mina skivor så jag skulle kunna säga »hmm, Steve Gadd«.
Efter två års intensiv musikerkurs var cirkeln på något vis sluten, för Lisa började återigen intressera sig för sången i första hand.
— Att kunna producenter handlade mycket om prestige, men jag ångrar verkligen inte att jag gick in för det, för på köpet insåg jag verkligen hur bra musiken var. Namnen var inte viktiga, men genom att lära mig tänka på alla detaljerna, alla små beståndsdelar, så lärde jag mig också hela vidden av musiken.
Så gick det alltså till när Lisa Nilsson fick soul. Från pappas skivhylla via studier i studiotrummisar till skräddarsydda sånger av Mauro Scocco. Och nu hör vi henne.

LISA NILSSON är aktuell med albumet »Till Morelia«.