Svensk dödsmetall är världsberömd! Världens alla death-metal freaks fick första gången upp ögonen för vårt lilla land i och med utgivningen av Entombeds första album Left Hand Path. På nio av tio svenska dödsmetallplattor kan man läsa ”produced at Sunlight Studio by Tomas Skogsberg”. 1991 fick Tomas Skogsberg svenska Zeppelin-priset (heavy metalbranschens motsvarighet till Grammis) som ”årets producent”, för Entombeds andra album. Några exempel på andra svenska grupper han producerat för är Amorphis, Dismember, Afflicted, Motorcity Madhouse och Landlords.

Sunlight Studio har drivits av Tomas Skogsberg sedan starten 1983. Han har gett mig en vägbeskrivning per telefon och jag letar mig upp mot toppen av en kulle på Kungsholmen i Stockholm. I bottenvåningen av ett stort skolhus finner jag en öppen dörr. Därinne luktar det starkt av målarfärg och någon har täckt över korridorernas stengolv med brunt skyddspapper. Just som jag börjar tvivla på att jag funnit rätt adress, och bestämmer mig för att vända om, så hör jag ett svagt ljud… — nedstämda elgitarrers dova Marshall-tuggande. Sedan, plötslig tystnad… följd av det accelererande kvittrandet från en snabbspolande bandspelare. Utan att tveka närmar jag mig en öppen branddörr och ser in i något som först ser ut att vara en bar. Höga barstolar kring ett runt krogbord — flipperspel och träpaneler. Därbakom reser sig plötsligt en långhårig snubbe från ett mixerbord. Tomas Skogsberg kommer fram, slår sig ner vid krogbordet, tänder en cigarrett och häller upp kaffe.
— När kompisarna var ute och spelade fotboll så satt jag och hamrade på hinkar nere i källaren, erkänner han. Jag har en elva år äldre bror och det är mycket hans förtjänst att det blev musiken för mig. Han manglade nämligen Beatles hela tiden från det att jag var två år. När jag var åtta började jag spela gitarr. Utan att vara något elektroniksnille började jag även intressera mig för tekniken och hur man kan ändra ljud till något helt annat. Jag höll på och pingpongade med en tvåspårsbandspelare tills jag fick tag på de här lokalerna. Det var då jag verkligen tänkte att jag skulle bygga upp en riktig studio.
— Sunlight Studio är långtifrån färdig än, det kommer den säkert aldrig att bli. Just nu håller jag på att iordningställa flera nya rum som ska göra studion ännu bättre. Jag har alltid hållit en rak och enkel linje, så det finns inte särskilt mycket överflödig apparatur här. Min idé är att det ska fungera att bara mika upp och köra. Basic rock’n’roll alltså…
I Sunlight Studio handlar tjugofem procent av jobben om annan musik än ren tung-metall. Vad är detta för typ av inspelningar?
— Psykedelisk pop, punk och lite av varje. Men jag har också gjort barnmusik och en hel del radio-musik för programmet Eldorado.
Tomas är knappast någon teoretiker när det gäller ljudinspelning. Han vill behålla sin frihet att experimentera med öppna öron.
— Jag har ibland svårt att kalla mig själv för ”ljudtekniker” eftersom jag aldrig varit inne på det här med frekvenslära och kurvor hit och dit, säger han. Av samma anledning har jag hållit mig undan från noter och musikskolor. Jag vill vara oberoende av spärrar och kunna experimentera gränslöst. Ljuv musik kan uppstå bara man gör en så enkel sak som att vända på bandet och spela in baklänges. Det är ju ett ganska vanligt trick, men genom åren har jag också hunnit prova ut en hel del andra metoder. Jag har fått ta hjälp av folk som är kunniga inom elektronik för att framställa vissa saker jag har kommit på.

SUNLIGHT STUDIO ÄR utrustad med ett SECK mixerbord som Tomas har modifierat och byggt ut till fyrtiotvå kanaler. Till det kör han två Fostex E16 bandspelare synkroniserade. De ger tillsammans trettio bandspår att spela in på. Han berättar att han ibland av andra fått rådet att byta ut både mixern och bandspelarna, men alltid vägrat.
— Jag är rädd att tappa det ”sound” som den här utrustningen skänker studion. Fostexmaskinerna är otroligt snabba att jobba med och jag kan mixerbordet utan och innan, vilket jag tycker är det viktigaste. Men jag tycker att man inte heller får undervärdera miljön och atmosfären här i studion. Jag jobbar mycket med folk utifrån Europa och det måste ju finnas en anledning till att de reser tusen mil för att spela in just här. Det är något visst här, ett slags lugn. Jag tror att många studior har en stressfaktor som kan bli besvärlig för musiker.
Studion har två inspelningsrum, ett med dämpad akustik och ett ”slammer-rum”. De ligger mitt emot varandra på var sin sida om kontrollrummet. Genom akustikglaset kan musiker i de båda rummen samtidigt se varandra och inspelningsteknikern. Dessutom finns ett TV-rum och ett kök.
— Det räcker inte med ett slamrigt rum för att trummorna ska låta som Jon Bonham, förklarar Tomas. Bonham hade också det där hårda anslaget i sitt spel. Varje gång jag träffar sådana trummisar så känner jag att ”ja, det här kommer att bli bra”. Med hårda anslag blir det bra signaler och lätt att få bra ljud i allting. Med en mesig trummis som ska spela hård musik blir det genast mycket mer arbete för att få fram ett sound som duger.
Sjuttiofem procent av inspelningarna i Sunlight Studio är ”tung metall” där det är mycket viktigt att gitarrljudet blir ”rätt”. Därför föredrar Tomas att spela in gitarrerna som separata pålägg, i stället för samtidigt med bas och trummor. Hur går han då tillväga med gitarrerna?
— Ja, den frågan får jag ju ganska ofta, myser Tomas. När det gäller det här speciella gitarrljudet så nämner man ofta den första plattan jag producerade med Entombed. Det är ett ”teamwork” och jag har egentligen inga speciella hemligheter. Jag kör på ganska enkla grejer, enkla mikar (Audio Technica ATM41), men det behövs en viss spelteknik och ”jävlar anamma” från gitarristen. Det var faktiskt personal från en studio från Tyskland här på studiebesök för att se hur jag spelar in gitarrer. De trodde att jag hade någon apparat jag kunde koppla in på gitarrsignalen, för att få fram det rätta ljudet — men de blev besvikna. Jag jobbar enbart med närmikning, en mik, och låter ofta gitarristen dubba sitt spel en eller flera gånger. För att få fram det där riktigt tunga ljudet i distade kvintackord ska man spela på en nedstämd gitarr, ned till fem halvtoner någonstans…
— När det gäller gitarrförstärkare så tycker jag bara att det är Marshall och små Peavey-combos som håller måttet. Fast det är inte alla Marshall som låter bra, jag har haft tur och fått tag på ett bra exemplar. Och sen gäller det förstås att ha rätt distpedal. Jag föredrar Boss brandgula dist-box ”DS-1” och svarta ”HM-2”. Den brandgula använder jag dessutom till väldigt mycket annat än gitarrer. På Entombeds senaste album hade vi den till att dista en hi hat — ja, jag vet att vissa ljudtekniker kommer att svimma när de läser detta. Båda boxarna har separata tonkontroller för högt och lågt mellanregister, vilket är guld värt. Jag är väldigt förtjust i mellanregister och det kan man nog höra på de plattor jag har jobbat med. Det ska vara någonstans mitt emellan långtradare och dammsugare — när det gäller tung-metall-musiken alltså.

— ANNARS ÄR JAG mycket förtjust i sjuttiotalets musik, säger Tomas. Jag tycker det var ett bra decennium för musikutvecklingen på pop- och punksidan. Det soundet man hade då är intressant och jag tror det är många idag som försöker hitta tillbaka dit igen. Men det är bara det att man har alldeles för ”bra” utrustning i dag, så det låter inte likadant. Ibland hör man på plattor att de har haft en bra grej som de försökt ”göra sämre” och det låter enbart larvigt. Då tror jag att det är bättre att ta det från början — använda sig av äldre utrustning och försöka köra rakt och enkelt.
Tomas har en särskild procedur för att spela in elbas. Först spelar han in den rena line-signalen. När den finns på tejp med rätt sound så drar han ut signalen från bandspelaren till Marshall-riggen där han rattar in ett basljud som kompletterar gitarrerna.
— Många gör ju så att de först lägger bas och trummor. Då är basljudet redan färdigt när det är dags att lägga gitarrer. Det tror jag är farligt. Jag formar i stället basens ljud efter gitarrerna och spelar in detta ”skitiga” ljud på ett nytt bandspår. Sedan kan jag i mixen välja hur jag vill blanda de två basljuden.
Kompressor är ett ljudverktyg som Tomas mest använder till sång och akustisk gitarr.
— En sak som tyvärr har försvunnit i modern musik är de där akustiska gitarrerna som låter ”zing-zikki-zing…”. Så tycker jag en gitarr ska låta. Lyssna till exempel på Hunky Dory och Ziggy Stardust med Bowie… zing-zikki-zing!!! Då gäller det att spela in med mycket kompression. När jag använder kompressor på sång så försöker jag alltid minska konsonant-ljuden, framför allt ”s”, med hjälp av bordets filter. Förr använde jag hellre de-esser, men det har jag gått ifrån numera. Det är en avvägningsfråga, tycker jag. Ju mer kompressor — desto kraftigare förhöjning av konsonanterna — och alltså större behov av att kompensera med filter.

VID MIXNINGEN BRUKAR Tomas lägga upp instrument i sub-grupper som komprimeras i stereo. En kompressor kan t ex läggas på trummorna och en på gitarrerna. Han gör sedan en avvägning mellan det direkta ljudet och den komprimerade subgruppen så att båda delarna hörs, men i rätt blandning. Gitarrgruppen dras, efter komprimering, genom en grafisk equalizer. Slutligen så körs hela mixerbordet genom en exciter (BBE Sonic Maximizer 422A), och in i DAT-bandspelaren.
Det sista ledet i inspelningsproceduren är framställandet av en CD-master, ”mastringen”. Vid de flesta av Sunlights produktioner så tar Tomas även del i denna.
— I synnerhet när det gäller tungmetall kan det vara viktigt att vara med. För en person som inte håller på med sån musik kan det vara svårt att förstå att det ska vara tungt och rått.
När det gäller reverb så talar sig Tomas varm för Alesis Midiverb. Han äger två stycken av de allra första som såldes och brukar sätta upp en stor efterklang på den ena och ett litet rum för trummorna på den andra.
— När Alesis kom med Quadraverb så gick jag på reklamen och köpte ett, berättar han. Men jag kan bara inte höra samma värme i klangen som hos Midiverb.

TOMAS SKOGSBERG ÄR också aktiv som musiker och låtskrivare. Med gruppen Bubblegum Ride har han gett ut en LP och tre singlar. Nu är han på gång igen med soloprojektet Animal War. Skivan beräknas vara ute i början av 1994. Tomas egna låtar visar på influenser från sjuttiotalets glamrock — i Bowies och Ian Hunters tappning — framfört på ett personligt sätt med en kaxig punkattityd. Han berättar själv så här:
— På den tiden då jag var med i gruppen Rain så skrev jag en låt som heter Animal War. När vi skulle ge ut vår platta så visade det sig att det fanns alldeles för många andra band i världen som också hette Rain, så vi bytte namn till Bubblegum Ride. Animal War var också ett bra gruppnamn, tyckte jag då, men det klingade lite för argt på den tiden. Nu känns det däremot helt rätt att heta så. Jag har konceptet helt klart, det är lite av Black Sabbath och lite av punk. Och när jag pratar om punk så menar jag inte hardcore, utan Sex Pistols, som de lät när de startade punken 1977. Animal War ska låta enkelt och slamrigt.
Animal War är första gången som Tomas jobbar ensam, utan stödet hos en grupp. Hur lägger han upp jobbet att skriva låtar och göra demos i sin egen studio?
— Jag jobbar efter regeln att om jag inte har satt alla grundidéer till en låt inom två timmar så lämnar jag den låten. Det måste gå fort att få ner en demo på band så att jag kan bedöma grundkonceptet. Har man inga friska idéer så är det ingen idé att göra någonting. I det första stadiet så har jag helt klart för mig vad låten ska handla om, och kanske några färdiga textrader som låter bra. Ofta hänger musiken ihop med texten. Trummorna lägger jag med trummaskin. Förr kunde jag sitta i timmar och pula med en hi hat, men det händer aldrig nu. Jag gör gärna manuella fill med virvelkagge för att få till det där ”otajta” svänget som man t ex kan höra på gamla Iggy Pop-skivor. Trumljuden får gå genom den brandgula distboxen innan de hamnar på band — det gillar jag.

SUNLIGHT STUDIOS UTRUSTNING

BANDSPELARE:2 st Fostex E-16 bandspelare, 16 kanaler på halvtums-band med inbyggd brusreducering, Fostex 4030 synchronizer, Sony DAT, Fostex A20 två-spårs bandspelare 1/4″
MIXERBORD: SECK MK2, (4216-2)
MONITORER: Cervin Vega Digital Series D3E, (Tomas favoriter), Yamaha NS-10
MIKAR: Neumann U87, AOI kondensatormik, Audio Technica ATM41 (för gitarr), ATM21 samt ATM25 (favorit till baskagge), AKG K141
EFFEKTER: Audio Logic MT44 noise gates, Yamaha GC2020B2 kompressor/limiter, Alesis Quadraverb, Alesis Midiverb, Alesis Midifex, Roland Analog Chorus Echo, DC30 De-Esser, BBE Sonic Maximizer 422A, Audio Logic grafisk eq i 15 band, Boss DS-1, distpedal, Boss Heavy Metal HM-2, distpedal
INSTRUMENT: Vocoder hemmabyggd, Rogers trumset, trummaskiner, nästan hela Rolands sortiment, Minimoog (”enda riktiga synten som någonsin tillverkats”), Roland U220 sampleplayer, Solina stråkmaskin, Roland S330 sampler
FÖRSTÄRKARE: Marshall JCM 900 top med högtalarlåda 4×12″, Marshall Master Lead Combo 50 w, Music Man Combo med tremolo