Det fanns en gång en avantgardepopgrupp från Göteborg som hette Ocal Waltz. Relativt kortlivade blev dom men ur spillrorna uppstod två nya begåvade band: The Mole Session och Anywhen, dom senare skivaktuella med As We Know It.
Pretentiös pop har sexmannagruppen Anywhen självmant döpt sin musik till. Hur det nu än förhåller sig med den saken kan man konstatera att Anywhens debut-CD avviker en del från annan svensk pop av idag, på så sätt att den varken är influerad av 60- 70- eller 90-talsmusik (alltså inget skamlöst plagiat av grupper som Dinosaur Jr, Ride etc). Den tar istället sitt avstamp i 80-talet, med i huvudsak brittiska referenser.
— Det har väl sin förklaring att alla i bandet började lyssna ordentligt på musik i början av 80-talet, säger bandets basist och grundare Mikael Andersson.
— Åttiotalsinfluenserna, fortsätter Mikael, är ändå undermedvetna, de flesta av låtarna jammas fram utan någon direkt styrande hand.
Denna kollektiva kompositionsmetod har resulterat i en behaglig, klangfull och melodiös musik som då och då sticker iväg åt oförutsägbara håll.
Gruppen har en bra sångare i Thomas Feiner, vars hesa, lite dova, softa soulaktiga röst får en att lyssna lite extra. Fast några egna soulreferenser har han definitivt inte, utan föredrar sång av en en helt annan typ, till exempel Cocteau Twins Elisabeth Frazier och Lisa Gerrard i Dead Can Dance.
Anywhen har hittills endast gjort ett fåtal spelningar. Den mesta tiden tycks ha tillbringats i replokalen. Man jobbade till exempel åtta månader på sin första demo. Ovanligt lång tid och ovanligt ambitiöst kan tyckas. Tanken var först att ge ut dessa åttakanalsinspelningar på en demo-CD. Nu gav den genomarbetade demon istället full utdelning i form av ett skivkontrakt med Roligan Records och fonogramstöd från Statens Kulturråd.
Därefter bar det iväg med låtarna till Bauhaus Studios där skivinspelningarna gjordes, rattade av h(a)us-teknikerna Hasse Asteberg och Palle Bothén.
Åsikter om den svenska musikbranschen?
— Man är ju lite less på att det inte går att spela mer offentligt, det är ju strypt på alla håll och kanter, klagar Mikael.
— Dessutom tycker jag att det det är alldeles för mycket norrlandspop just nu, This Perfect Day och sådan där tra-la-la-pop. Det bara drösar in sånt och inget annat. Man saknar experimentella band. Det kunde vara vad som helst, typ Samla Mammas Manna i 90-tals-tappning. Det finns mycket ogjort…