En gång i tiden var det inte en kotte som skickade in band till Bandspaghetti.
Det berodde kanske i första hand på att Bandspaghetti inte existerade då. Allt som fanns var en from förhoppning från min sida och en stående uppmaning i en artikelserie jag skrev på den tiden. Den hette Portaskolan och var en… tja portaskola (det var alltså på den tiden jag ännu trodde hade något att lära ut). ”Skicka gärna in era egna hemstudioalster så lovar jag skriva om dom” skrev jag i slutet av vart och vartannat avsnitt.
Inget hände.
Eller i alla fall nästan inget.
Efter åtta-nio månader hade jag fått in sex kassetter. Då tyckte jag det var dags att börja skriva. I ett förmodligen genetiskt betingat anfall av vitsighet kallade jag artikeln för ”Bandspaghetti”.
Först ut var Gunnar E Olsson, som med tiden blev MM-testare och kom att utveckla en onaturlig böjelse för multieffektenheter. Andra bidrag kom från Hönshusligan, Pygge och Emitex (”med långt i”) samt Patrik Paulov. Såvitt jag minns avhördes ingen av dem igen. Detsamma gällde tyvärr också vinnaren Stefan Olsson, en sångare och låtskrivare från Stockholm, som gjorde lite stapplande men spännande låtar med rötter i Taube, Dylan och Brel.
Tack vare dessa sex’ pionjärarbete var den proverbiella proppen ur. Inom loppet av några månader var vi uppe i den normala kvoten på 15-30 bidrag per månad.
Hursomhelst, för mig var varje nytt bidrag en stor händelse under dom där första månaderna, och jag kommer fortfarande ihåg många av namnen lite vagt, sådär.

Som t ex BENGT PERSSON från Blomstermåla, som inte var med i den allra första Bandspaghettin, men väl i den andra. Hans kassett innehöll någon sorts instrumental fusion, en genre jag alltid haft lite svårt för. Men, via en märklig liknelse som gick ut på att man kan tycka Rolexar är häftiga även om man inte bär armbandsur konstaterade jag till slut att det var duktigt gjort av BP.
Det är väl fortfarande lite samma läge med denna kassett. Här har vi en enda lång fusioninstrumental, ruskigt välspelad, välprogrammerad och välinspelad (trots att BP fortfarande använder samma Tascam 244 som 1988).
Men, genom åren har jag hört fler inspelningar av sovrumsfusion än jag hade gjort då. Och det är på sin plats att konstatera att detta är en god sådan. Den besitter nämligen en hög grad av kompromisslöshet.
I min bok är detta alltid positivt. Den bästa hårdrocken är den riktigt hårda, den bästa syntmusiken den riktigt syntetiska, den bästa cajunmusiken den riktigt cajuniga osv. Därför gillar jag BP:s ”bebopattityd”. Här lånas stildrag, men det görs inga som helst eftergifter till det lättsmälta, popiga och kommersiella i rockkulturen.
Det är bra, tycker jag. För övrigt skriver han fortfarande trevliga brev.
Vi hörs om fem år, Bengt!

Bakom namnet JAVA JUNKIES döljer sig bl a Erik Holke, en annan tidig korrespondent. Kontakten med honom började dock inte med Bandspaghetti, utan via en brevfråga om en portastudioangelägenhet. Sen blev det fler brev, och så småningom dök det upp ett pastabidrag. Det var inte så bra. Hobbymusik, inte mer. Det skrev jag.
Sen blev det tyst. Länge.
Jag fick dåligt samvete. Jag hade fortfarande ett då.
Men nu har han avhörts igen. Och det är fortfarande inte så bra. Men jag vet inte om detta spelar någon egentlig roll för EH som i brevet beskriver sig som ”musikälskande men nästan tondöv” och som senare konstaterar att ”resan i sig är själva målet”. Och då finns det väl ingen anledning att avbryta den?
EH jobbar ihop med Anders Fagerlund i någon sorts valhänt gitarrdriven normalrocktradition. Det hela blir lätt sladdrigt, ofokuserat och inte särskilt kul att lyssna på. Bästa spåret är typiskt nog det som EH betecknar som ”oseriöst”. Annas vals är en stråksöt liten syntinstrumental som känns lite som ett filmtema. Mera sånt kanske?

Sist i detta ”retroblock”: SVANTE WESTLIN. Han vann en prenumeration för flera år sedan, under det s k ”artistnamnet” Swan Starfire. Anledningen till att han vann den gången var en enda: flit.
Han är obegripligt produktiv.
Det här bidraget innehåller fyra kassetter med 51 låtar och någon sorts åtta minuter långt ljudkollage. Han anger sin totalproduktion till ca 500 låtar på tio år. Puh.
Märkligt är att det är ganska bra dessutom. Alla låtar är inte hits, men dom är utan tvekan genomarbetade låtar. Arren är enkla men välspelade. Det handlar alltså inte om meningslösa slumpljud, utan faktiskt om ”riktig” musik.
Fantastiskt va? Ha! Ni har inte hört det värsta:
Han har sex barn.
På något sätt har han fått sin personliga tid att gå i ett annan takt än alla andras. Denna hemlighet borde han kunna bli miljonär på, men ska han komma någonstans med musik måste han nog lära sig att koncentrera, välja bort och sovra…

Nu lämnar vi återbesöken för något så ovanligt som en genrepremiär: SINN FENN från Hasslö i Karlskrona skärgård spelar egna rocklåtar i irländsk folkton med svenska texter. Det har ingen gjort förr i spaghettin.
Demon är enkelt men effektivt liveinspelad på en Tascam 38 i replokalen. Om den är något att gå efter lär denna orkester vara dynamit på scen. Det handlar om ösig keltisk fyllepunk i bästa Pogues-stil, tajt och spänstigt spelad, med välskrivna om än något enkelspåriga texter om fylla, kvinnor och sjömanslivet. Tack vare att de är på svenska får hela anrättningen en snuslantlig Perssons Pack-känsla som känns välbekant.
Få se nu, här sitter alltså ett gäng svenskar och spelar upprockad irländsk folkmusik, fast på svenska. Av någon anledning känns det lite konstigare än att många andra gör precis samma sak med svart musik från t ex södra USA eller Västindien. Det är väl ovanan som gör det kan jag tro…
Anyway, SF är knappast nyskapande, men det är duktigt och kärleksfullt gjort. Dessutom verkar dom ha kul på det där smittsamma sättet, ni vet. Skål!

Vinnare denna månad är PETER EKDAHL. Han sitter ensam i Aneby och snickrar ihop symfonisk pop med trummaskin, gitarrer och en Casio SK-1 ”leksakssampler”. Detta spelas in på inte mindre än tre portor: först en Yamaha MT3X som förmixas via en Fostex 160. Slutmixen görs av någon anledning ner på en Fostex X-15 (ska det vara nödvändigt? De flesta konsumentkassettdäck låter nog bättre än denna alla budgetportors urfader). Vissa har tydligen svårt att kasta bort/sälja av uttjänta apparater…
Hur som helst, slutresultatet av denna möda låter ändå tekniskt hyfsat, men framför allt konstnärligt bra. Här är fjorton låtar med välskrivna engelska texter, ofta med vackra melodier och luftiga arr. Man kommer att tänka på tidiga Genesis och Peter Gabriel, men här finns också drag av tidig engelsk psykedelia, och kanske lite Beatles. Retromusik? Tja, kanske, men det är i så fall gjort med stor självklarhet och kärlek. Det känns aldrig långsökt, konstruerat eller pompöst. Här finns inga hitsinglar men väl material till en utmärkt LP. Varför inte sätta ihop ett band?
PE beskriver sig som ”en trött 2-barnsfar med illusionerna i behåll”. Jo, det kan finnas anledning att behålla dem ett tag till. MM-prenumeration kommer.