Konsten att stjäla från fyra årtionden

IDYLS HAR SINA MUSIKALISKA RÖTTER I 50-TALSPUNK, BLUES. COUNTRY, SURF, 60-TALSPUNK, 77-PUNK, 80-TALSGARAGE OCH ROCKABILITY. DE GÖR LÅTAR OM APOR, MEXIKO OCH TRISTESS OCH KASTAR BANANER I HUVUDET PÅ DEN SÖMNIGA LINKÖPINGSPUBLIKEN. MEN AMBITIONEN ÄR ATT NÅ UT MED MUSIKEN TILL LIKASINNADE. FRÅN TEXAS TILL SVERIGE.

Idyls hette tidigare Scumfuck Sweden och bildades av Kjell och Jonas ”en fyllemorgon i Lund utanför Mejeriet”. Tidpunkten var någon gång under 1994 och den gemensamma nämnaren punk från 50-talet och framåt. Namnet fick de från punkbandet Scumfucks vars, minst sagt, spektakuläre frontfigur GG ALLIN bl. a. åt sin egen avföring på scen. Efter att ha skrivit några låtar startade jakten på en trummis.
— Alla sa: ”ta inte Basse”, så då tog vi honom, förklarar Kjell.

Namnet SCUMFUCK SWEDEN visade sig dock skapa förväntningar hos en del punkare, vilket föranledde ett namnbyte vintern 95/96. I samband med namnbytet blev också musiken gladare. Kjell och Jonas gör musiken, men Jonas skriver alla texter:
— Vi är återanvändare. I vissa låtar är varannan rad tagen. Det finns fragment från låtar från 50, 60, 70, och 80-tal så dyker det upp en copyright-tvist har vi inte mycket kvar. Men i de traditioner vi kommer ifrån gör man så, i jazz till exempel, man stjäl och sätter sitt namn på det. Allt från att vara full på stan till att sitta på föreläsning kan inspirera menar Jonas. ”Apor, Mexiko och tristess” är återkommande teman.
— I genren finns många band från Texas, med närheten till Mexiko. Den musiken blir aldrig pretentiös. Jag leker gärna med stereotyper, det går att vända på klichéer. Ofta handlar det om att vi själva är idioter.

Ingenting av musiken har släppts officiellt än. Demon MUERTO BABY spelades in på en bandspelare i replokalen och har hittills bara kopierats i tio ex. och delats ut till de som bett om den. Målet är i stället att få ut musiken på skiva. Kontakter med VELODROME i Göteborg och FREAKSCENE i Stockholm, är en hjälp på vägen.
— Vi vill nå andra som är inne på samma musik som vi, säger Jonas. Vi vet att dom skulle gilla det vi gör. Dessutom är vi så satans produktiva så det skulle vara skönt att få ut låtarna på skiva så vi slipper hålla på med dom. Det är lite av grundtanken: man ska inte trycka på en låt. Man ska repa in den, spela in den och få ut den.

I deras redan gedigna samling låtar finns t.ex. NAPTOWN SWEDEN. Förlagan heter Naptown Usa och är signerad J J Johnson.
— Bildandet av Idyls var delvis en reaktion på hur det är att spela i Linköping, med en publik som bara står och tittar och sen säger ”va kul det var”, säger Kjell.
— Med Idyls vill vi tala om att vi inte är häftiga, att ”se så kul det är att spela, starta ett eget band”.
Tre av de spelningar Idyls gjort har varit på Skylten i Linköping. En av dem var som förband åt Broder Daniel, då sju och ett halvt kilo bananer såg sin väg från scenen ut i puliken. Personalen fick svabba scengolvet för att inte någon i Broder Daniel skulle bryta nacken under spelningen. Annars är det mest Jonas som slår sig på scen.
— Nånstans mellan låt 2, 3 och 4 vet jag att Jonas kommer att hamna på golvet, men jag vet aldrig hur, flinar Kjell.
— Jag har svårt att gå i två veckor efteråt, men det är det värt, förklarar Jonas. Efter en Idylskonsert ska man inse att dom där killarna är ju tragiska och rätt roliga.
— Det handlar om underhålllning, fortsätter Kjell, folk ska le.

Närmast väntar spelningar. Jönköping, Stockholm och Göteborg är på gång. Vi i Linköping blir nog inte utan heller. Gå och se! Se’n kan du starta ett eget band.

Allting har sitt extrapris

”BRA SKIVOR BEHÖVER INTE VARA DYRA”, ÄR DEN DEVIS UNDER VILKEN Jonas Karlsson, SÅNGARE I IDYLS UTÖKAR SIN SKIVSAMLING. HÄR LÄMNAR HAN TIPS PÅ TRE SKIVOR, SOM PASSAR DIG MED TUNN PLÅNBOK OCH ÖPPET SINNE.

1. Six Finger Satellite: S/T (Sub Pop, 1991)
Jag vet att Six Finger Satellite (6FS) kommer från Boston, men all övrig kunskap om dem inskränker sig i princip till den knappa och godtyckliga information som bandet släppt ut genom sina skivomslag. Det lilla jag vet om gruppen – musiken inkluderad – säger mig dock att 6FS måste vara ett av världens mest hopplösa rockband, och min redovisning av bandets historia (så långt jag känner till den) borde kunna avskräcka varje anständig skivköpare. Det som nu följer, mina damer och herrar, är konsumentupplysning när den är som mest motiverad.

I början av 90-talet när det kommersiella nålsögat vidgats för alla band som låg på Sub Pop – bl a genom Nirvanas framgångar – släppte 6FS en självbetitlad fyrspårs mini-LP med den då så gångbara bolagslogon som väl synligt försäljningsargument. Men med sådana utmärkta förutsättningar går det naturligtvis åt helvete för ett lysande rockband som 6FS – och den här gången helt utan egen förskyllan. På skivan finns t ex låten ”Shimkus Yell”, som utan tvekan är det mest sanslösa rockmangel Sub Pop hittills gett ut: föreställ dig Stones ”Have You Seen Your Mother, Baby…” processad genom ”Jesus Built My Hot Rod” och du får en vag aning om hur bandet lät i sina bästa stunder. Resterande låtar håller nästan samma höga klass och i vilket annat planetsystem som helst hade 6FS slagit igenom på bred front, men jag misstänker att ingen svensk rocktidning brydde sig om att recensera skivan.

2. Six Finger Satellite: The Pigeon is the Most Popular Bird (Sub Pop, 1993)
Två år senare gör Six Finger Satellite allt för att skrämma bort sina få lyssnare genom att kräka ur sig fullängdaren ”The Pigeon is the Most Popular Bird” – ett trist och vilset formexperiment. Medföljande bild på gruppens replokal, försedd med devisen ”four white walls/five white idiots”, och skivans avslutning – fjorton minuters rundgång – ger en fingervisning om det kreativa dödläget. Däremot ger den en viss uppfattning om hur de tidiga bluesinfluenserna (Birthday Party?) skulle komma att pusslas ihop med disto- och funktakter.

3. Six Finger Satellite: Severe Exposure (Sub Pop, ?)
Sedan blir det både värre och bättre. ”Severe Exposure” kom rimligtvis ut någon gång mellan 1994 och 1996, men konvolutet ger ingen som helst information om vare sig utgivningsår, bandmedlemmar eller inspelningsstudio. Bilden på omslaget indikerar att det numera är ”four white idiots” som håller till i replokalen. Men MUSIKEN! Den här gången krossar Six Finger Satellite allt som råkar komma i vägen: stenhård rock ’n’ roll (med vissa kopplingar till hur banden på Amphetamine Reptile Records brukar låta) varvas med funkigt disco-gung, och en ilsken kompressor/walkie talkie-röst ser till att det finns riktning även i de lugna och mer experimentella partierna.

Musiken skulle kunna vara ett soundtrack till en sf-dystopi som skildrar hur androider roar sig år 2525 (en av låtarna heter faktiskt ”Where Humans Go”!). Förvånande nog är det kul redan nu, särskilt när bandet utnyttjar den moderna tekniken till fullo genom att lägga in det numer så välbekanta CD-hackandet i introt till ”Babies (Got the Rabies)” för att sedan klämma till med det mest futuristiska industri-hårdrock-disco-gung jag hört på länge. I ”Dark Companion” går en disco-orgel in och ut ur en laserversion av tidig hårdrock och slutresultatet blir – förvånande nog – motsatsen till retro. Och som helhet är skivan på en gång förvirrande och självklar; du har hört allt förr, men helheten blir på något sätt större än de samlade beståndsdelarna. Med andra ord: dansa in år 2000 med fyra misslyckade idioter från Boston. Mina ex kostade mellan 30 och 50 pix, och dina egna kan bli ännu billigare. Köp!