av den där taskiga killen som försöker vara snäll: Magnus Kvist

Dags för en andra democheck i Kevin. Än så länge recenserar vi alla som kommer in så några fler tycker vi borde våga kliva ut i ljuset och visa upp sina alster för bedömning. Inte var jag väl för elak i förra numret? Nåväl, över till kassetterna.

Stacs of Stamina heter en duo bestående av Robban Valsinger och Johan ”Geset” Johansson. ”Mysiga beats med liten rap” beskriver Robban deras musik och det stämmer bra. Är själv inte så inne på rap i någon form, men det här är klart smakfullt och mycket behagligt. Små tillbakalutade beats ger ett skönt sväng som stomme åt den lugnt rappande sången. Resultatet är jättebra. Ett band med framtiden för sig.

Tre band av den tyngre sorten gör musikstilen punk/hardcore/metal (svårt att sätta gränser mellan dem ibland numera) klart överrepresenterad här. Bäst av dem är Conway från Motala, som jag skulle vilja beteckna som melodiös hardcore. De har bra låtar, vettiga arrangemang och har förstått att nyanser är effektfullt. Vad deras demo ”No Stars” saknar är väl det där lilla extra som sticker ut, men det är de ju knappast ensamma om.

Tokarpsbandet Frame är tyngre och lutar mer åt hårdrockshållet. Låtarna är ganska enkla och klichéfullt uppbyggda, så jag tycker Frame saknar en riktig identitet. Sångaren Petter Öberg borde satsa mer på att sjunga låtarna istället för att bara gapa, åtminstone för att försöka få fram lite variation låtarna emellan. Men de meckar på rätt bra, så när de väl får med lite hjärta och hjärna i musiken kan det nog bli något av det här också.

Det tredje bandet vet jag inte riktigt vad de heter då handstilen på omslaget inte riktigt passade mitt öga. Jag gissar på Down With Idyls (bandet heter Idyls och demon ”Down with Idyls” /Blaskoteket red.). Punk, eller snarare garagepunk står på programmet, blandat med en portion sextiotalsrockabilly och en portion The Cramps. Låtarna har titlar som ”Ape, Drop That Girl”, ”Randy West”, ”They Fucked Us Up Where We Belong” och ”Ape Agent Oh Oh Oh!” och säger ganska mycket om bandets inställning till musiken. Have fun! Det låter som de spelat in hela demon live rakt upp och ner, så jag får nog säga att låtarna sitter där i alla fall. Men ljudet är mer än uselt så en närmare bedömning går inte att göra.

Sista demon kommer ifrån Happy Todd från Kalmar/Färjestaden. De har spelat ihop i drygt ett år och radar influenser i sitt följebrev. Jag tycker de har glömt den influens som hörs mest i deras musik, nämligen Fireside. Den närmast desperata sången, djupsinnet, allvaret. Happy Todd verkar se allvarligt på sin musik så jag ska vara snäll. De har mycket idéer och många är bra, men ändå blir resultatet i slutändan nästan samma sak i varje låt. Försök att se utifrån på er musik. Lyssna på det ni gjort och sök alternativa vägar för att öka musikens attraktionskraft. Ett råd fler band kan ta åt sig.

Det var allt för den här gången. Skicka gärna er demo till Kevin. Märk brevet ”RECENSION”, tack!