Från psykadeliska ljus-shower i Boston till gatumusik och blues i Linköping

Dave Maakestad, det är kanske inte ett namn som du känner igen. Men de flesta Linköpingsbor vet vem han är. Du har nog sett honom stå på Tannerforsgatan med sin gitarr och ofta en färgglad mössa på huvudet. Men han är inte den du tror. Hans liv består inte alls bara av att stå och sjunga och vissla till gamla slagdängor som ”California dreaming”.
DAVE KOMMER URSPRUNGLIGEN FRÅN USA.
– Jag är uppvuxen i Philadelphia och Boston, berättar han, när vi ses på ett café över en kopp kaffe.
– Det var mycket intressant att bo i Boston på 60-talet, det spelades livemusik överallt. Man kunde dansa på parkeringsplatser, i skolan, ja över allt. Det var som den tidens rave, de jammade låtar som ”Light my fire” så att de höll på i femton minuter. Och till detta var det psykedeliska ljus-shower med film och diabilder.
– Egentligen ville Jag bli frilansförfattare. Jag har tagit kurser i kreativt skrivande och drama. Fast när jag skulle skriva så insåg jag att det skulle bli en för lång och smärtsam process. Det var på den tiden då bl a Dylan och Beatles skrev berättelser med sin musik. Jag hängde mycket med musiker då och så började melodier komma i mitt huvud.

Nu har Dave gjort musik så att det räcker till tretton album, men han har ännu bara skrivit texten till två. Dessa två har än så länge endast spelats in på demo och heter Acoustic Re-entry och Planetery Drift. Dave beskriver dem som tunga sociala och politiska kommentarer. Jag har själv bara sett Dave när han står och spelar ensam, men han berättar att han egentligen helst spelar tillsammans med sitt band Medicine Dog.
– Vi spelar en del eget material och en del covers från bl a Grateful Dead, Allman Brothers och Willie Dixon, mest blues.

NÄR DU SPELAR ”PÅ GATAN”. SPELAR DU DÅ MEST SÅDANT SOM DU VET ATT FOLK VILL HÖRA?
– Jag spelar sådant som jag själv gillar, jag tycker inte om att anpassa mig efter folks önskemål. Jag har fått en miljon förfrågningar om den där Smokie-låten om Alice, men jag tror aldrig att jag kommer att lära mig den, den är Inte min stil. Ibland improviserar jag när jag står där och spelar. En av mina låtar, Blue Train, kom till på det viset. – Det är svårt att leva på sin musik, berättar Dave. Efter en kväll i Linköping får han ihop så att det täcker reskostnader, och en del oförutsedda händelser.
1985–86 bodde Dave tillsammans med sin flickvän i Paris.
– Där gick det bra att försörja sig på att spela på gatan. Vi var folk från hela världen som levde tillsammans, det var som ett fritt universitet i musik.
– Det var till exempel en kille från Ghana som lärde mig att spela reggae.
Dave hamnade i Sverige eftersom hans flickvän var svensk, och när de väntade barn så flyttade de hit.
VAD VILL DU SÄGA MED DIN MUSIK?
– Med min musik vill jag detsamma som om jag hade skrivit romaner, jag vill berätta om livet. Därför blir det mycket kärlekssånger, mycket blues.
– Jag skriver från hela livet, jag har inte ett budskap, jag försöker uttrycka det bästa jag kan av det som vi alla går igenom. Du vet, om du ställer rätt fråga, så har du alltid redan en del av svaret själv. Allt behöver inte vara ett färdigt budskap, man kan slänga ut frågor i sin musik också, så att folk får något att tänka på.
– Jag vill också att det ska gå att röra sig till min musik, eftersom jag själv tycker om att dansa.
– Det är inte lika lätt att skriva bra låttexter som det är att skriva poesi. Man är liksom fast i vissa regler som år svåra att ta sig ur, man vill ju t ex inte ha med en massa fåniga rim hela tiden.
– Joni Mitchell är oerhört duktig på att arbeta med texten och ändå göra bra musik. Lyssna på hennes låtar ”Dog eat dog” och ”Mingus”.
VAD TROR DU PÅ?
-– Jag tror på andlighet, för man kan inte spela musik utan själ. Men om Gud finns så hoppas jag bara att hon har lust att skratta med mig ibland.