LINKÖPING. EN OVANLIGT TRIST OCH PATETISK STAD I DET LAND VI KALLAR SVERIGE. DET FINNS DE SOM TALAR FÖR ATT LINKÖPING ÄR ETT BRA STÄLLE. DE HAR SÄKERT RÄTT DÄR DE SITTER MED SIN VACKRA UTSIKT MOT MAXIMS DANSGOLV. DET FINNS MÄNNISKOR SOM TALAR FÖR VÅR MUSIKSCEN, EN AV DE BÄSTA I LANDET, I VÄRLDEN. DE SOM TALAR OM SÅDANA TING HAR INTE SETT BRAINPOOL LIVE. OCH INTE HELLER HAR DE BEVITTNAT DEN LINKÖPINGSKA FJORTIS-SCENEN. DE ÄR MÄNNISKOR SOM INTE SÅG BRAINPOOL PÅ ELSAS HUS DEN 8 NOVEMBER. DE ÄRO LYCKLIGA MÄNNISKOR.

Brainpools gitarrist är ful. Hans byxor hänger fånigt. Jan Kask pratar som en smurf om Brainpools senaste album ”Stay free” som är mognare än ”Soda” och ”Painkiller”. Målgruppen är snarare 14 än 8. Det betyder att nästnästa album kanske tilltalar även mig. Brainpool har styrkan, energin och skickligheten att göra starka låtar. De gör de redan. Felet är dock att Brainpool ännu inte insett att de inte är britpop, trots brittisk producent och engelsk producent. Jan Kask ger en kort bakgrundshistoria efter konserten:
– Vi började spela för att bli kända, och sen var det ju kul att skriva låtar. Brainpool startade den svenska popvågen. Det är klart att vi red lite efter Popsicle men det var vi som drog i gång den stora vågen.
På frågan om hur stora Brainpool är egentligen är svaret trevande.
– Lagom. Svarar Jan Kask leende och fortsätter sedan: Ungefär så här stora. Han syftar då på den enorma publik vars medelålder inte behöver omnämnas ännu en gång.
Vid påpekandet att introt till hitlåten ”Sister come on” är ovanligt likt en viss hit av ett visst Oasis blir Brainpool lite sura.
– Det är ett trumintro som har använts av många grupper, Kiss har det och flertalet andra, svarar Jens Jansson som spelar trummor.
Vi fortsätter samtalet och glider in på den japanska popscenen där små popband blir stora och Brainpool avslöjar då den avsky de hyser för den musik som framförs av tex Cloudberry Jam och Cardigans.
– Personligen har vi inget emot något av de banden, de är sjyssta människor som vi umgåtts med under nästan hela vår karriär men den musiken de spelar är tråkig, de gör pissmusik men de är underbara människor, svarar David Birde som förövrigt skriver det mesta materialet till Brainpools repertoar.
Då jag försynt påpekar att smörpopvågen snart borde vara utdöd får jag till min stora förvåning reda på att Brainpool inte spelar smörpop. Jan Kask skyller på ljusmannen och hans dämpade belysning och bandet deklarerar stolt att de står för den tyngre skolan av svensk popmusik.
– Vi är som lite sand i margarinet, svarar trumslagarpojken Jens.
Som avslutning på vår samtalsstund får Brainpool svara spontant på ett gäng ord som jag slänger ur mig. Ett slags psykoanalytiskt test för att se vad som döljer sig bakom den hårda fasaden. Detta var deras reaktion:

Nine: Nine, Nine, Nine, det bra punkbandet.
England: (Lång paus) Ett land. Gott öl.
Adidas skor: Kent.
Gyllene tider: Kent…Ingenting.
Just D: Var roliga, nu ganska tråkiga.
Rockmyten: Oasis, sex, drugs, Rock and Roll.
Small Faces: Förmodligen världens bästa band.

Efter det psykologiska testet väljer Brainpool pop t-shirts. De anser att alla mina t-shirts är ”sunkiga”. Vilken otur, jag som anser att Brainpool är världens absolut tuffaste band. Frågan är bara, får de vara så tuffa egentligen? Tillåter deras musik att de får ha en så tuff attityd? Eller är de helt enkelt överlägsna alla andra popband i världen? Vi får väl vänta och se…