Göteborgssextetten Dark Tranquillity är något av veteraner i västkuststadens undergroundvärld. Dock är de, tillsammans med In Flames — och inte minst At the Gates — upphovsmän till det klassiska och mytomspunna ”Göteborgssoundet” som ju fästes i legendariska Studio Fredman.
Sedan starten 1989 har de hunnit med ett namnbyte, åtta plattor och många och nästintill ändlösa turnéer runt om i världen samt en del medlemsbyten. Ett tag sjöng In Flames Anders Fridén i bandet men den nuvarande sättningen är med Mikael Stanne på sång, Niklas Sundin gitarr, Michael Nicklasson bas, Martin Brändström, keyboards, Anders Jivarp trummor och så då min samtalspartner Martin Henriksson på gitarr.
— Nej, jag vill inte säga vad jag har för gitarrförstärkare och sa jag det kommer du inte tro mig i alla fall, skrattar gitarristen lite smått hemlighetsfullt men lovar sedan att självklart avslöja allt för FUZZ kunniga läsekrets.
— Jag kör faktiskt med något så simpelt som en V-amp från Behringer. Tycker att de är helt okey och inte mycket sämre än den Rocktron jag hade tidigare. När något som kostar typ 18 000 kronor ideligen går sönder när man är ute på vägarna tröttnar man till slut. Då är Vampen bättre och mer tillförlitlig faktiskt och går den sönder så kan man kasta den och köpa en ny för en struntsumma.
— När jag jobbar i studion har jag dock den vanliga arsenalen av 51/50, Marshall, Mesa Boogie och Engl och så mikar vi upp fyrtolvorna på sedvanligt vis, avslöjar Martin.
Martin började som basist i bandet men på grund av medlemsbyten skolade han om sig till gitarrist 2000. Han föredrar Gibson och har sju stycken Les Paul-gitarrer och en Explorer.
— Faktum är att jag köpte en ny svart Les Paul Studio i förra veckan. En gång i tiden hade jag en likadan men den blev stulen från den studion som vi jobbade i då. Jag har länge letat efter en ersättare och nu äntligen hittat en.
Att vara upphovsman till det man vardagligt kallar melodisk dödsmetall är inget som håller Martin vaken om nätterna utan han och övriga bandet jobbar framåt och med att utveckla sin musik istället för att se bakåt. Ofta står min samtalspartner som upphovsman till de riff som sedan blir till låtar.
— Även om jag gör mycket av låtarna så är vi ett väldigt demokratiskt band som jobbar ganska sakta i och med att alla ska få säga sitt om varje låt. Det kanske inte är den snabbaste arbetsformen men den passar oss och jag tycker det är viktigt att just varje bandmedlem har inflytande på det vi spelar. Det blir självklart roligare att spela något som man varit delaktig i än om, till exempel, jag hade ensamrätt på att skriva alla låtar i Dark Tranquillity
— Det är även väldigt skönt att kunna bolla idéer med de andra i bandet. Jag har lidit lite av skrivkramp innan vi började jobba med det som skulle bli Fiction och då är det skönt att de andra backar upp, menar Martin.
På nya plattan Fiction har inte arbetssättet ändrats i någon avsevärd riktning utan det har jobbats på i gamla vanliga beprövade hjulspår. Kanske är det därför resan från idéer till färdig platta var en ovanligt smärtfri upplevelse.
— Jo, denna gång gick det smidigt. Var även kul att jobba med Tue Madsen som ju, bland annat, rattat fram ett suveränt ljud på några av The Haunteds plattor, säger Martin.
Att In Flames varit något av en dynamo i Göteborgs musikliv är inte att underskatta. Anders Fridén var som tidigare nämnts sångare i Dark Tranquillity mellan 1989 och 1994 och gitarristen Niklas Sundin har skrivit texter till In Flames båda plattor The Jester Race och Whoracle och var även inblandad i lyriken på Colony. Hårdrocksvärlden är liten så inavel är tvärtom vad som är brukligt en föresats för att utveckling ska kunna ske.
Metal är dock inte något man kan leva på om man har familj eller inte vill äta nudlar vecka efter vecka. Så när Martin är hemma så jobbar han på ett ålderdomshem.
— Jag jobbar natt numera så jag träffar inte så många gamlingar men det är annars ett jobb jag uppskattar mycket. Att jobba i vårdsvängen är nog ett typiskt musikerjobb. När man är hemma ringer man och frågor om det finns något och sedan jobbar men innan man drar iväg igen, eller tills man inte behöver dessa sidoinkomster längre utan kan leva på vad bandet ger.
— Vi är inte där än men så småningom så ska vi nog kunna plocka ut en anständig månadslön, hoppas Martin.