Fröken Äsping träffade Joakim Tåström en novembereftermiddag på Söder. Vi bestämde oss för att äta frukost tillsammans. Vi handlade lite smått och gott och gick upp till hans lägenhet. Det var er ruffig andrahandsetta som vi kom in i, men vem kan välja och vraka på bostadsmarknaden idag?

Varför började du spela?
— Jag gillade musik, ville bli popstjärna. Man lyssnade på Stones och Charlie Watts var idolen. Jag ville bli trummis först men vi hade en gitarr hemma. Man hittar inte ett trumset i garderoben: Vi var runt 13, och satt hemma hos en polare och försökte lära oss lira gitarr. Vårt blind hette Early Midnight Bluesband, och höll i ca 2 mån. Sen bildade man band lite hit och dit fram tills Ebba bildades.

Vad är skillnaden mellan nu och då?
— Jag lever inte samma liv nu som då. Jag tror att… det är roligare nu. (Jag hajar till. Jag är mera van vid ”det var bättre förr” snacket.) Det var mer en social rörelse på gång då, musiken var satt i ett sammanhang. Det gjorde att hela musiklivet kanske var roligare då, men det är roligare för mig just nu, därför att det är ett bättre band.

Du har utvecklat din röst sen Ebba?
— Ja, jag har gått och sjungit, fast jag har inte börjat sen jag muckade från kåken. Jag har inte haft tid. Jag har börjat sjunga på ett annat sätt helt enkelt. Det känns bra att få erfarenheter från nån som håller på med röster. Jag försöker att lära mig.

Du gjorde en stödspelning för Nicaragua för något år sen, hur var det?
— Jo, det var bra, men det var bara en gång. Det var Mikael Wiehe som ringde och frågade och jag var så tunn så jag vågade inte säga nej. Annars hade jag aldrig gjort det.

Varför inte?
— Nä, för jag spelar i ett band. Nojigt att lira själv, det är inte riktigt min grej. Jag har kanske tänkt på det men det är inte vad jag håller på med just nu. Fast jag kan helt klart tänka mig det i framtiden. Jag ska bli trubadur, men vet inte när och hur.

Vill du ändra samhället och påverka med dina texter?
— Jag har inte trott att de skulle påverka speciellt mycket. Jag skriver bara det jag känner för. Rocken har stor betydelse men jag tror inte att man kan ändra människans inställning genom en låt. En kärlekssång kan också betyda mycket.

Skulle du vilja kunna påverka samhället?
— Ja, men jag vet inte hur. Sverige är inte bra som det är nu. En total ändring skulle behövas, kalla det en revolution eller vad som helst. Det skulle kunna vara lite roligare i Sverige, det vilar en stor hopplöshet bland folket. Jag kan inte komma med några konkreta exempel på hur man ska piffa upp Sverige, jag är inte särskilt agitatorisk nu, jag kanske har varit det mer förr. Jag är bara engagerad rent mänskligt till vänster, ingen förgrundsfigur för någon politisk rörelse alls. Jag är som vem som helst, bryr mig om vad som händer runt om mig, men jag går inte och tänker på Thorbjörn Fälldin hela dagarna. (vem gör det?)

Vad har du för mål med att spela?
— Att bli lycklig, att tillfredställa mig själv. Jag blir inte konstant lycklig men jag får ut jävligt mycket av det.

Ni har gjort en video ”Guld och gröna skogar”, vill du göra fler?
— Det var kul att göra en video och jag gör gärna en till om jag vill det då, inte bara för att göra en video.

Filmen ”Ebba the movie”, vad tycker du om den?
— Sådär, den kunde ha blivit bättre. Vi orkade inte riktigt hålla på med den så länge som det tog. Johan (Donner) tog kanske över lite för mycket. Det är historia nu, 4-5 år sedan. En film om ett popband, jaha. Nu bryr jag mig inte ett skit.

Har ni fått några spelningar med Imperiet sen du muckade?
— Vi vill inte ha några…
Vad ska ni göra nu då?
— Vi har gjort en singel och börjat med en Lp. Vi har inte tid att spela. (Jasså vad gjorde ni på Tre Backar då? Reds anm.)

Att du åkte in i fängelse, har det ändrat något för Imperiet?
— Ja det var ju svårt att spela… Det påverkade säkert men det var inte mycket att göra. Jag åkte in bara.

Det är väl ett ställningstagande att totalvägra?
— Nja, det kan man väl kalla det, allt är ställningstagande. Jag har tänkt att göra det sen jag var 13, så det bara blev så.

Hur var det i fängelset?
— Tråkigt. De har lyckats, det var verkligen urtråkigt.

Blev du psykiskt nedtryckt av att vara där?
— Det kom mest efteråt, man kan hålla emot i 2 månader, sen när man kommer ut så släpper allting. Det är jobbigt.

Vad var värst?
— Maten… Nä jag vet inte. Alltihop. Nä vi skippar pratet om kåken, jag orkar inte prata om det.

Som liten ville du bli popstjärna, känns det som om du har lyckats med det?
— Lite… men jag känner mig inte som någon idol.

Satsar ni något på utlandet?
— Ja vi ska faktiskt göra vår Lp på engelska också, som ett expriment. Det skulle vara skitkul att åka och spela i Europa.

Vad är det för influenser på nya Lp:n?
— Gun-Club och Bertold Brecht.
Det är ganska stora motsatser?
— Nä, det tycker jag inte. Jag är övertygad om att Jeffery Lee Pierce diggar Brecht. Det ska låta rått men jag vill att det ska vara vackert också.

Hur är det med Clash-influenserna t ex låten ”Du ska va president” liknar ”Radio Clash”?
— Gratulerar… du är den första som hört det. Refrängen är lite halvsnodd därifrån. Man går inte omkring och tänker att nu ska man sno den eller den grejen från en låt. Det bara poppar upp när man hört den i 5 år.

Vad tycker du om droger, måste det finnas?
— Ja, det är ett substitut antar jag. Man tar en drog för att man inte är nöjd med sig själv, för att man vill förändra saker i huvudet och omgivningen. Alla människor är medvetna om att det finns risker med droger, att man ska bli torsk på dem. Men droger ska inte förbjudas, jag är emot förbud över huvud taget. Varje människa har rätt att fritt bestämma över sitt liv.

Tycker du fortfarande att det är kul att spela ute?
— Ja… Det är det roligaste som finns. Det enormt kul om man har lyckats skapa bra musik. Det är en enorm kick. Jag spelar mest för mig själv men det är ju skitkul om det finns folk som står och diggar också. Helt klart har publiken betydelse.

Var i Stockholm är det roligast att spela?
— Det finns ju i stort sett bara Ritz, tråkigt nog. Det var kul att spela utomhus också på Moderna Museet i somras. Det borde finnas fler ställen…

Skulle du kunna tänka dig att spela på t ex Tre Backar eller Ultrahuset?
— Jo, fast vi får inte spela på Tre Backar; det skulle inte gå. Vi har tänkt på det annars. Ultrahuset skulle vi kunna spela på, men vi har ingen större lust. Jag tycker att det är ett rätt tråkigt ställe. Fritidsgårdar t ex vill vi inte spela på, för det är dödstråkigt. Jag har alltid hatat att lira på fritidsgårdar; det har inget att göra med att bandet har blivit ”stort”. Jag tycker om när det är en ordentlig scen.

Blir man rik på att spela med Imperiet?
— Man tjänar mer än en industriarbetare, men just nu har jag inga pengar. Jag har inkasserat en skuld på 1000 kr idag, det ska jag leva på i två månader. Jag lär inte lyckas med det. Jag får väl sälja en gitarr… Jag är glad så länge jag har pengar till mat och hyra och… lite sprit.

Innan vi gick så fick vi lyssna på deras nya singel ”Fred”, Mikael Wiehes gamla låt som har fått nytt liv. Lyssna på den; det är en stark låt!

Några veckor senare träffar jag Tåström på Tre Backar. Han ser förväntansfullt lycklig ut. Lite senare får jag förklaringen eller rättare sagt hör den. Sex Beat spelar förband till Skjut, och det är inga mindre än medlemmarna i Imperiet. Så det blev Tre Backars scen i alla fall, men under ett nödvändigt täcknamn. Det var fullt ändå!