Vi kommer till en av dessa efter klockan 18 ödelagda förortscentra, Farsta. Men helt dött är det inte ännu. Det finns en levande musikförening där med namnet Puss, som håller till under ungdomsgården. Frågan är bara hur länge den ska få vara kvar?
Fröken Äspings utsända hamnade på en stödspelning för Puss med bland annat Syster Lycklig och Commando M Pigg. Under en pizza-måltid innan konserten passade vi på att ta en pratstund med Syster Lycklig.
Först en presentation; Syster Lycklig bildades i oktober 1982 av Anders Jansson, som spelar bas och Petter Brundell på gitarr. Dessutom tillhörde en trummaskin gruppen men den byttes senare ut mot Anders ”Lunken” Lönnkvist. De tre killarna har ett förflutet i olika band. Petter spelade i Ståålfågel, ”Lunkan” i Östersundsbandet Myrbein och Anders spelade i enmansbandet AJ.

Namnet Syster Lycklig, vad kommer det ifrån?
— Det är bara taget ur luften, plötsligt kände vi att vi var Syster Lycklig, förklarar Anders.
— Namnet är lagom hysteriskt och passar oss perfekt, tillägger Petter.
Varför spela rock?
— För att göra något vettigt, kommunicera med publiken, försöka påverka folk och naturligtvis för att det är så kul. Det är som en ventil, man får ut sin ångest, säger Petter.
— Det har helt enkelt blivit en del av livet. Det är även en egotripp att stå på scen, erkänner de. Alla som spelar rock gör det i första hand för sin egen skull.
— Vi spelar inte för pengarna eller glamouren och vi tror inte att vi kan leva på att bara spela vår musik.

Vid sidan om musiken har Petter och ”Lunkan” halvtidsjobb och Anders pluggar.
— Vi ser arbetet som ett nödvändigt ont, men vi måste ju leva.

De har spelat gratis av ideella skäl ett par gånger bland annat för Central Amerika och för Puss.
— Annars är det roligast att repa, anser Petter, det är ju då man utvecklar sin kreativitet. På konserterna testar man sen om låtarna hållet.

Ett stort problem för dem just nu är att de inte har någon replokal. De får tillfälligt låna av andra band, men det funkar inte i längden.
— Det är lätt att stagnera om man inte repar, säger Petter.

De gav ut sin första LP i våras och den fick blandad kritik, men de tror inte att den kommer sälja något vidare. Skivan gavs ut på ”Urspår”, ett litet skivbolag som drive av Tomas Gabrielsson.

Vad vill ni säga med Era texter?
— Vi vill inte proklamer politiska paroller eller skrika ut slagord utan träffa på ett djupare plan.
— Man får fundera lite mer på texterna, men man är ju en idiot om man inte förstår vad som ligger bakom dem.
— Det är mycket som är snett i samhället, men vi kan inte göra något åt det själva, genom våra texter eller vår musik. Däremot kan vi påverka indirekt genom att människorna som lyssnar på oss, kan börja ifrågasätta sig själva och samhället.
— Vi kan inte säga till arbetaren att han får för lite lön, det måste han inse själv.

Vad anser ni om posörrockarna och band med lite fascistisk framtoning som har dykt upp?
— Vi skiter totalt i dem, säger Petter, de är så oviktiga. Vi kan bara göra vår grej och det gör vi.
— Vi vill inte leka poliser och tala om vad som är rätt och fel.

De vill helst inte prata om rockjournalister för de säger sig inte ha så goda erfarenheter av dem.
— Då gnäller vi bara och vi vill vara positiva.
— De förenklar verkligheten och skriver inte hur det egentligen är t ex skriver de ofta att Petter är ledaren för bandet kanske för att han pratar mest och var med i det mest kända bandet innan. Men för den sakens skull är han inte alls ledare.

Hur låter då musiken?
Ja, det är äkta rock med mycket känsla. Lunkan spelar tungt och mycket taktfast, inga onödiga utflykter, vilket tillsammans med Anders bas bygger upp en stadig grund som Petter kan florera med sin gitarr på. Petter spelar mycket tekniskt, många effekter som svarvar ut profilen i deras musik. På detta läggs Petters och Anders sång, ingen är leadsångare, utan båda sjunger, stundom tillsammans, stundom med den ena körande och stundom ensamma. Dom har väldigt lika röster, vilket gör att sången flyter ihop på ett fint sätt. En del klassar ut musiken som depressiv men den avspeglar samhället vi lever i just nu. Vilket inte alltid är positivt.

De känns fräscha, då mycket av den musik som hörs i Sverige nu, känns som gammal skåpmat.

”Håll i ihop och
samla en grupp.
Samla våra tankar
och aldrig ge upp.
För när vinden
tjuter runt knuten
är det lätt att
livet tar slut”

Syster Lycklig vill något mycket enkelt men ändå svårt: Leva och ha så kul dom möjligt i denna sketna värld. Det är bland annat därför dom spelar ute så ofta. Passa på att se dem nästa gång, det är det värt…

Agneta 84-05-16.

SYSTER LYCKLIG OCH DOM STRULIGA TANTERNA

När jag första gången för två år sedan hörde namnet Syster Lycklig skrattade jag till. Bredvid mig satt dom ”lyckliga” och såg ut som tre allvarliga, unga män. Jag tänkte då: en parodi på Tant Strul. Jag tänker nu: Syster betyder mycket för en ung man — som kamrat, som kvinna. Många av ens första sexuella fantasier gällde henne och vem är den man som inte handgripligt har försök tafsa på henne. Om honom säger jag: han måste vara känslomässigt impotent.

POJKAR GRÅTER INTE

Hos henne (liksom hos sin mor och alla kvinnor man senare kommer nära) finns dom kvinnliga element helt synliga som man själv döljer långt inne och hela tiden stampar längre och längre ner i sitt metvetnas omedvetna: förmågan att låta känslan och det tillfälliga styra livets gång och ene beslut, det inre tvånget att i ångest och glädje bry sig om det rent mänskliga — att föda och vårda barnet som ska föra det mänskliga vidare, närheten till dom omedvetna ”jag känner på mig”-lagren — det ologiskt mystiska — som finns hos både man och kvinna men som i grunden är ett kvinnligt element (varje kvinnas hemlighet) som mannen förtränger sen barnsben: ”Pojkar gråter inte!”, ”Ta en sup till, du är väl ingen kärring!”.

SYSTERN INOM OSS

I dom här tre unga männens texter finns deras inre syster med dom. Eller rättare sagt: det hela är en förbannat jobbig kamp för att hitta henne — eller åtminstone spåren av henne:

Utanför rivs spåren upp
som ledde nå’n vart
dom sopas igen
man förbereder långsamt
asfalteringen

Systern inom dom är lyckan själv. Att hitta henne är deras enda mål. Men varje gång man asfalterar en gräsplätt — varje gång känslorna, medmänskliheten och det omedvetna lider ännu ett nederlag inför den manliga farten, styrkan och logiken så är det något som dör inom oss:

Du dödar
— Du väjer dig
Du vänjer dig och nån’nting dör

Det som pågår är en slags vaccinering mot känslor, mot den lyckliga systern i oss som försöker växa och få utlopp för sin kärlek, sitt hat och sin skräck:

Hundra sår av hat
hundra sår av skräck
nålshjärtat slår men det är kallt
det har blivit immunt mot allt
Vaccin — Undrar
hur många nålar kvar?
— Hundra
eller tusen var?

Och sedan desperat:

Det måste finnas tid
jag måste få en chans
måste få känna hur det känns
få känna att jag finns
Känna igen

I SAMMA GAMLA SKIVSPÅR

Dom här texterna är hämtade från Syster Lyckliga debut på 33 varv. Den lovar mycket gott.
Varför? Vi har sedan punken förde med sig new waven sett det ena svenska rockbandet efter det andra stelna i sin egen musikaliska form. Brist på idéer och vilja att utveckla musikens form och innehåll har lett till att varje grupp letar upp sitt lilla musikaliska fack där man ostört kan gå på i samma spår. På köpet har man fått en utveckling där den ”udda” rockmusiken får mindre och mindre plats i TV, radio, tidningar och skivbolag, samtidigt som den glättiga ”slicka-publiken-i-arslet-rock-musiken” hånglar åt sig större och större marknadsandelar och snart fyller hela utbudet av rockmusik i massmedia. Trots detta så finns det en gnista hopp och en röd tråd i dom senaste årens rockhistoria som vi på Fröken Äsping vill nysta upp.

TILLBAKA TILL SÅNGEN

Den består av en experimentell tendens både i musik och text, baserad på gitarr, bas, trummor och en sång som ofta verkar sakna melodi och därför blir en häftig kontrast till en annars ganska enkel och repeterande tonvägg: Joy Division, tidiga Ultravox, The Cure, Siouxie and the Banshees, Nina Hagen, U2 eller t ex Echo and the Bunnymen. Just det att sången, som extra instrument och effektförstärkare, har fått en mera framflyttad position har också betytt att texterna blivit viktigare. Det man vill ha sagt ska sägas effektfullt och med musikens hjälp ge lyssnaren en total inlevelse och förståelse. Därför har språket i texterna blivit mer poetiskt. Språkliga bilder, symboler och ordlekar svämmar över. Varje ord vägs noggrant i förhållande till sig själv, till de andra orden och till musiken.

SÖRJA MED GULDKORN

Tjejer har ju traditionellt alltid sjungit bra och vips står dom där på scen tillsammans med sina gäckande röster: Lolita Pop, Commando M Pigg, Tant Strul. Det tråkiga är att instrumenteringen bakom dessa sugande, sensuella tjejröster inte har hängt med i samma lust till nya spännande lösningar. Tonväggen har inte varierats tillräckligt för att kunna utgöra en uttrycksfull botten till sången. Istället låter allt likadant — låtarna smälter samman i en till slut ganska tråkig sörja där man i och för sig kan hitta guldkorn men det mesta måste avlyssnas portionsvis för att inte försvinna in i anonymitet. På denna punkt utgör Syster Lycklig hittills ett undantag.

GUDABEGÅVAT

Dom debuterar i samma klass som t ex Commando och Lolita. Men på åtminstone två viktiga punkter skiljer dom sig från dessa. 1. Deras tonvägg är mer komplex. Dvs den uppvisar större variationer från låt till låt när det gäller tempo, struktur och förmågan att med dom tre grundinstrumenten (bas, trummor och gitarr) på ett idérikt sätt variera tonflödet så att det blir skarpt och associationsladdad profil till sången. Låten ”Morgon på marknaden” är traditionellt ösig rock. Den inleds med ett gudabegåvat gitarr-riff som pushar på tempot med synkoper. När sången kommer in dras gitarren ner och slår bara enstaka toner som bildar ett harmoniserande mönster med basens pumpande, enkla basgång. Efter hand läggs mer och fler gitarrer på som börjar brodera basgången och till slut når sitt klimax tillsammans med sången. Enkla, klassiska medel där gitarr-riffet lyfter hela låten.

UNDERBARA IDÉER

”Där igen”, som jag tycker är plattans bästa låt, är mer återhållsamt producerad men full av underbara idéer. Här släpps inte gitarrspelet iväg på skrikande, gnisslande äventyr utan riffet (ännu ett gudabegåvat) antyds bara till en början och växer fullt ut mot slutet utan att explodera. Petter har här lagt på en extragitarr som spelar samma riff som den första (med små härliga variationer) fast eftersläpande. Tonbilden blir en komplicerad mosaik som bjuder på nya överraskningar vid varje lyssning. Här släpps däremot trummorna iväg i härligt markerade, djupa pukslag.

KNÖLVALARNAS SÅNG

Låten ”Mig mot himlen” är plattans intressantaste. Den har en klart religiös underton i både musik och text. Absolut inte kristen — snarare indisk mystik — låter som en buddistisk böneutropare. Den inleda av en gitarr som starkt påminner om knölvalarnas parningssång — dessa underbara, mystiska, rymdliknande läten som man numera kan köpa på skiva. Trummorna utgör stommen och man kommer att tänka på Peter de Freitas mullrande pukspel i Echo and the Bunnymen. Hela låten svävar med gitarrens utdragna, höga toner.

FALSK STÄMSÅNG?

2. Syster Lycklig använder stämsången på ett nytt sätt. Hos Commando och Lolita får tjejerna oftast ensamma dra lasset på den här fronten. När jag för första gången hörde ”Pingviner i storm” (singel och LP:ns första låt) hajade jag till över just detta. Det var något som inte stämde. Sången lät inte falsk men överstämman och ledstämman följdes åt på ett underligt spännande sätt. Det fanns ett slags kraftfält mellan dom som saknas i vanlig, välljudande stämsång. På gränsen till falskt men just därför otroligt uttrycksfullt. På LP:n har man vidareutvecklat detta i varje låt. Överstämman ligger ofta lite i bakgrunden men kan plötsligt lyftas fram ensam. Den sjungs ofta på ett kontrasterande sätt gentemot ledstämman, mest tydligt i ”Mig mot himlen”. Där är ledstämman mjuk och spröd medan överstämman i bakgrunden mest låter som en desperat furir som inte får ordning på sina trupper.

EN STILLA BÖN

Anders och Petters röstäventyr bland skalorna ger en känsla av att det dom sjunger om är allmängiltigt — problem som är existentiella, dvs delas av alla som är födda till människor vare sig dom väljer att blunda inför dom eller att se dom i vitögat. Kanske kan man dra en parallell med dom sjungande knölvalarnas tragiska öde. Dom håller på att utrotas av människan. Under vinterhalvåret simmar dom från ishavet ner till vattnen runt Hawaii och börjar sin märkliga parningssång. Alla valarna sjunger olika, har sin speciella, individuella stil, men när man har analyserat olika valars läten har man kommit på att alla egentligen sjunger på samma sång. Och det märkliga är att denna sång byts ut varje år mot en ny som alla lär sig på sitt eget sätt. Under den här tiden äter valarna ingenting utan lever på kärlek och det är då som valmördarna jagar för fulla maskiner och fyller redan stinna plånböcker. Kanske är det på samma tragiska sång systrarna sjunger:

Simma under vattnet
emot ön,
som ska gömma
mig från vinter,
mig från köld,
mig från vinter,
mig från köld.

På det här sättet bygger Syster lycklig sitt musikaliska hus till det mest spännande för örongångarna som kan letas fram i skivaffärernas boxar idag. Jag vill inte, som Jan-Olov Andersson på Aftonbladet har för vana att göra varje halvår, utnämna Syster Lycklig till rockmusikens hopp och räddning. Däremot rikta en stilla bön och förhoppning till andra svenska ungdomar som sysslar med denna ädla konstart: Fråga inte vad rockmusiken kan göra för dig — fråga vad du kan göra för rockmusiken! Och med anledning av detta kan vi slå upp psalm URS 11 Syster Lycklig Urspår. AMEN.

Mrucas Runa