Fem spelningar kommer DROPKICK MURPHYS, 59 TIMES THE PAIN, BOMBSHELL ROCKS och VOICE OF A GENERATION att avverka i Skandinavien. Close-Up, som tillsammans med Burning Heart och Motor presenterar höstens fetaste turnépaket — The Kids Wanna Riot — stämde träff med banden för att samtala om bland annat punk, sell outs och nationalism.
Dessutom har du redan nu möjlighet att lyssna in dig på dina kommande favoriter. Close-Up och Burning Heart bjuder i detta nummer på en fet punk-CD. Förutom två låtar vardera från The Kids Wanna Riot-ligan, får du njuta av förstklassig oi från storheter som BUSINESS, PRODUCTS, GUNDOG, GUTTERSNIPE och OXYMORON!

TJUGOSJUTUSEN MÄNNISKOR har sökt sig till Hultsfred för att få vara med på årets rockparty. Solen bränner. Hulingen ligger blank. Människorna är glada och festsugna. I en nästan fullsatt Teaterlada håller DROPKICK MURPHYS i taktpinnen. Folk pogar och skrålar med i texterna. Det är ett utmärkt set som varar i nästan en timme.
Al Barr är på gott humör när jag möter honom backstage efter spelningen. Jag har med mig en singel från utmärkta RADIO69 som är ämnad för basisten Ken Casey. Den gladlynte sångaren ler och säger att han troligtvis kan få femtio spänn för plattan. Sedan skrattar han. Al är uppåt och det är han som snackar allra mest under detta runda bordet-samtal.
VOICE OF A GENERATIONs sympatiske vokalist Charlie Voice har haft en hård natt. Ett vrak på två ben, med en alldeles för stor snus under läppen. Men finkel och cola kan inte ge något annat än den saftigaste baksmälla, och precis som RÖDA KAPELLET uttryckte det på sjuttiotalet — ”solen bränner utan nåd”.
Jag ger Charlie en öl. Han skiner upp! Jodå, han är redo för intervju.
Skinnplågare Toni Virtanen från 59 TIMES THE PAIN vinglar till. Fotograf Pasa viskar ”är han full?”. Snarare lätt salongsberusad. Toni är på gång.
Det är Mårten Cedergran också. BOMBSHELL ROCKS spastiska slängdocka laddar. Laddar inför natten då de äntrar Stora Dans.
Vi ser oss omkring för att finna skugga och en lämplig plats för ett samtal. Det får naturligtvis bli Knyttevallens ståplatsläktare. Ett dygn senare ska Burning Heart att ha fest här. Då kommer ölen flöda. Nu är det bara Charlie och jag som släcker törsten. Dock bör det påpekas — styrkan är behagliga 2.8% och märket naturligtvis Pripps Blå. Solvarma, mmm!
När alla satt sig till rätta på den gamla träläktaren föreslår jag att vi ska diskutera punk. Mycket mer hinner jag inte säga förrän Al frankt deklarerar att han ”hatar punk och numera är ett VAN HALEN-fan”. Al härmar David Lee Roth. Vi skrattar. Toni berättar för Al att David Lee Roth, DIO och RAINBOW spelade i Sverige veckan innan.
— Verkligen! säger Al med en röst full av ironi. Vi gjorde fyra veckor tillsammans med MOTÖRHEAD i USA innan vi kom till Europa. Det var som att vara med i SPINAL TAP. Lemmy är lika gammal som min far. Han drack Jack Daniel’s och rökte konstant under hela turnén. Det var en jobbig vända för oss eftersom vi inte spelade för vår vanliga punkpublik, utan för metalsnubbar. På vissa ställen gick vi hem, andra inte.

NÄR JAG LYSSNAR PÅ ERA SENASTE album upptäcker jag att det finns en gemensam nämnare. Den är naturligtvis att ni alla utgår från en grund av punkrock och därefter utforskar områden ni själva finner intressanta. Hur vill ni definiera er musik?
Al: Street rock’n’roll-punkrock!
Charlie: Jag tycker nog vi är en mix av den nya vågens punksound och den gamla skolan. Vi är ett street punk-rockband. Men vi hämtar influenser från alla håll, själv gillar jag exempelvis DEVO.
Toni: Vi är snarare punkhardcore. Vi känner oss inte som en punkakt, för vi har fortfarande kvar hardcorekänslan i vårt material och vår edge är hardcore. Men visst, vi har även en del punklåtar på repertoaren.
Al: Vi har egentligen en helt annan utgångspunkt. Självklart är vi ett punkband, vi utgår från punkrock’n roll och försöker oss även på traditionell irländsk folkmusik. Inte så att vi låter som POGUES, men det finns en känsla där, en allsångskänsla. Du kan höra hur sången attackerar låtarna. Sedan har vi även en del material som ”Pipebomb On Lansdowne” som är mer hardcore i den gamla skolans tradition, jag tänker på combos som SSD och GANG GREEN.
Mårten: Vi är ett punkrockband. En del säger att vi lirar oi, men det förstår jag inte alls. Vi influeras av massor av andra prylar, som hardcore och…
Toni: Johnny Cash!
Mårten: Ja. Så det är inte rätt att kalla oss oi. Vi är ett punkrockband!
Al: Vad vi sitter här och säger och vad publiken säger är två skilda saker. När vi skriver låtar försöker vi berätta något utifrån vår egen verklighet. Inte nödvändigtvis med ett exakt budskap, för dina lyssnare kommer ändå att tolka dig utifrån deras egna erfarenheter. Jag har haft folk som kommit fram till mig efter spelningar och hävdat att jag låter som Dicky Barred! Det anser inte jag. Andra har påstått att jag sjunger som Milo i DESCENDENTS. Vad fan! Men, åsikter är som en röv, alla har en. DROPKICK MURPHYS är en grupp i punkgenren. Fast vi vill inte sätta en etikett på oss. Vem vet, på nästa skiva vill vi kanske göra något annorlunda. Då vill vi inte ha ett paraply över oss som begränsar vårt område.
Toni: Vi bryr oss inte om vad folk säger. Vi hämtar mycket inspiration från såväl sjuttio- som åttiotalets punkscen och utifrån det blandar vi intrycken, sätter ihop dem och försöker få dem att låta 59 TIMES THE PAIN.
Al: Allt har redan gjorts. Ingen av oss försöker återskapa rock’n’roll. Däremot jobbar vi så hårt vi kan för att muta in vårt eget område, inte vara några mimande clowner. Vi vill ge så mycket vi bara kan av våra hjärtan till den musik vi spelar. Och ärligt talat, det är därför jag respekterar de här grabbarna. För det handlar om integritet och kan vårt material ha den integriteten spelar det ingen roll vad andra säger. Då kan du lämna scenen rakryggad för du vet att du gjort ditt bästa.

VOICE OF A GENERATIONS senaste album, ”Obligations To The Odd”, vann Close-Ups Soundcheck i förra numret. Till och med en MARILLION-sniffande power metal-drottning som Åsa Swanö uppskattade utgåvan.
Men det är inte så konstigt.
Musikälskare kan inte missta sig på ett låtmaterial som inkluderar veritabla punkpärlor som ”Dogma 83”, ”Stars And Hormones”, ”My Generation” och fantastiska ”Our Blue East Side”, signerat Kim Belly (en snubbe som håller på såväl IFK Norrköping som Manchester United har begripit allt som är väsentligt här i världen, och skriver därför fullödade hits).
Närkingarna gör det mesta rätt. Bygger sin street punk på favoriter från sent sjuttio- och tidigt åttiotal, som exempelvis CLASH, ANGELIC UPSTARTS och COCKNEY REJECTS. Men de tar med sig sina influenser in i tidsmaskinen och anländer i nutid. Där fräschar de upp tonerna och adderar ett friskt nittiotalssound. Materialet blir strålande och kommer till sin fulla rätt live. Då är VOICE OF A GENERATION ett energipaket som det slår gnistor om och de äger varje centimeter av scenen.
Hur ser ni på punkens utveckling och punken av i dag?
Al: Jag är knappast den äldsta snubben i den här scenen. Jag är trettioett år och jag såg AGNOSTIC FRONT när jag var femton, så Vinnie Stigma har exempelvis gjort det här längre än jag. Men jag har varit med tillräckligt länge i scenen för att se den växa från tjugo kids som kom till spelningarna till i dag då vissa gäng säljer miljontals album. Jag säger inte att det är något dåligt. Vad jag däremot säger är att punkrock aldrig var ämnat att sälja eller bli så populärt som det är nu, titta bara på den här festivalen och alla punkkonstellationer som lirar här. Jag är inte mot det heller. Jag tycker det är suveränt att spela inför en stor publik, och jag tror många akter tycker likadant. Men punk var från början idealistiskt och det har förändrats helt nu. Visst finns det fortfarande grupper som är politiska i sitt budskap; det kan vara höger, vänster, vegan eller straight edge. Jag dömer inte det. Jag säger bara att scenen är definitivt något annat i dag än när jag började lyssna på musiken. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Det är inte mitt jobb att bedöma andra människors liv. Vi kallar oss punkrock och vill även andra göra det är det OK. Det är inte så viktigt, men när du lyssnar på oss hör du att vi inte är någon jävla heavy metal- eller en technoakt.
Toni: BAD RELIGION, PENNYWISE, SICK OF IT ALL, DROPKICK MURPHYS — det är punk. Alla lirar vad de känner för och det är vad det handlar om. Och att ha kul. Vi gillar verkligen att spela.
Charlie: Vi har fått en del skit för att vi inte spelar packade. En del säger att vi inte kan vara punk eftersom vi är nyktra när vi uppträder. Det är inte klokt!
Mårten: Precis. Jag träffar på sådana typer hela tiden, som hävdar att jag inte är punk bara för att jag inte dricker.
Al: Två av killarna i DROPKICK MURPHYS har slutat att dricka. De är inte straight edge eller så, utan de tog bara det beslutet. Det är ett personligt val. Om en sådan person Charlie och Mårten pratar om bara är intresserad av om de har en flaska vodka på scen eller inte, vad tusan gör han då där? Alkohol är det absolut värsta för din röst. Är du ute på en månadslång vända med konserter varje kväll har du inte råd att förstöra din röst. Vi som sitter här är inte bara punk-rockare som lirar musik, vi är även professionella i det vi gör, till en viss grad. Med det menar jag att vi vet att vi har ett jobb att utföra varje kväll. När människor kommer och betalar pengar för att se oss är vi skyldiga dem en bra show. Inte att ragla ut på scen och spy på våra skor, vem fan vill se det?
Toni: Ibland kanske, i replokalen?
Al: Men när du gör en spelning vill du att det ska bli så bra som möjligt, du vill ju att publiken ska dansa och sjunga med. Du vill skapa kontakt!
Toni: Och det spelar ingen roll om det är tjugo eller femhundra kids i publiken. Jag bryr mig inte om någon är full, så länge konserten inte blir lidande.
Al: Vi spelade i Ravenna i Italien för fyra dagar sedan. Jag tror det var runt trettiofem personer där. Men det gick skitbra. Det finns ingen plats för stora egon som säger att de inte spelar för en mindre publik. De kan dra åt helvete.
Mårten: Vi har gjort spelningar för en publik på tio punks. Men de brukar alltid bli de bästa av någon anledning.
Toni: Gör du ett bra gig och publiken tycker det är kul har de med sig en polare nästa gång du spelar där, och då blir det ännu bättre.
Al: Du måste starta på botten för att till slut nå toppen.
Charlie: Vi har heller inga problem med att spela inför lite folk.
Al: Du måste starta ”hemma”. Det ”hemmet” skapar bandmedlemmarna på scenen, det blir deras bas för de närmaste fyrtiofem minuterna. Det måste finnas en stark känsla för varandra i sättningen och du måste ha musiken i hjärtat. Då spelar det ingen roll om det är tio eller tiotusen personer i publiken.

VEM SKULLE KUNNA TRO att det skulle bli något av ett sällskap som för bara några år sedan gav ut den stinkande skivan ”Who’s The Real Bastard”? Men BOMBSHELL ROCKS från Västerås tog sig i kragen, gick ner i replokalen och kom ut som en av de hetaste nykomlingarna Sverige skådat på länge. Fullängds-debuten ”Street Art Gallery” är bland det mest helgjutna och mogna album en så pass ny orkester skapat.
DROPKICK MURPHYS tog i våras med sig BOMBSHELL ROCKS på sin Europaturné och det är live man ska inmundiga det här vansinnigt coola STIFF LITTLE FINGERS/CLASH/RANCID-rockande punkgänget. De ger allt från början till slut och Mårten Cedergran är en sprattelgubbe med hur mycket ork som helst verkar det som. Enligt initierade källor var Hultsfreds-giget outstanding, trots att de spelade på den omöjliga tiden halv tre på fredagsmorgonen, och drösvis av punks lämnade Stora Dans i ett glädjerus.
OFFSPRING är en orkester det gått bra för. De säljer containervis med skivor och ligger högt på försäljningslistor världen runt. De figurerar på MTV och de kommersiella radiostationerna spelar ofta deras låtar. Är de ett punkband?
Al: Jag har haft en attityd mot just OFFSPRING. Men jag vill berätta en sak. Jag träffade deras gitarrist, Noodles, för två veckor sedan på Edge-festivalen. Vi talades vid under cirka tjugo minuter. Ärligt talat är jag inget OFFSPRING-fan. Inte för att de skulle vara äckligt dåliga, det är bara inte min grej. Men Noodles var en jättetrevlig kille, ödmjuk och med en schysst inställning. Han var inte den sortens typ man kanske tror folk är efter det att de sålt hundratusen skivor i veckan. Det här var hans väg genom livet och det är helt OK för mig. Förut blev jag upprörd över folk som det gick bra för. Men för inte så länge sedan läste jag en intervju med Lou Koller från SICK OF IT ALL. Han sa något som var så vettigt på ett sätt jag inte hade kunnat formulera det själv innan. När du står på scenen, jag tror ni andra har upplevt det här, och någon i publiken skriker sell out till dig. Vad de egentligen säger är följande: ”Det här är min musik. Nu måste jag dela den med alla dessa Svensson-ungar som kommer på gigen. Jag vill inte dela min musik med dem.” Det är vad de egentligen säger och det är därför punkare blir upprörda över RANCIDs, GREEN DAYs och OFFSPRINGs triumfer. De som mobbade dig i skolan för att du hade örhängen och konstiga kläder gillar helt plötsligt samma band som du.
Toni: Jag bryr mig inte om OFFSPRING är sell out eller inte. De började på gräsrotsnivå och sålde demos. De gör sin pryl och det ska de få göra.
Charlie: Jag tror det handlar om avundsjuka också.
Al: Exakt! Jag känner igen det där. Förut var jag med i BRUISERS, vi lirade i tio år. När jag kom med i DROPKICK MURPHYS var det många som kallade mig sell out. Men jag tycker det är en skillnad på att sälja skivor och sälja sig. Om du säljer tiotusen eller tio miljoner album och fortfarande är samma snubbe, om du fortfarande snackar med fansen och bryr dig om dem, om du ser en scenvakt spöa en kille och du slutar spela. Då har du fan inte sålt dig!
Mårten: Vi lägger ner massor av tid på vår musik, för vi vill ut och turnera. Vi skulle inte klara av att ha vanliga jobb, du kan inte ta ledigt hur som helst bara för att du ska ut och lira. Vi får offra mycket och om vi sålde tillräckligt med skivor, skulle vi kunna betala våra räkningar.

ÄR INTE DET ETT PROBLEM med punken, att du inte ska tjäna några som helst kulor på att spela musik?
Al: Jag håller med och jag är förbannat trött på det fåtalet punks som hävdar den åsikten. Det är de dömande människorna som uttrycker sig så. Jag vet inte hur det är i Europa, men i USA har vi squatpunks som tycker så. Deras föräldrar är banktjänstemän och advokater, de vill revoltera mot dem genom att bo i ockuperade hus. Grejen är den att de kan gå hem när de vill och få sig tre mål mat om dagen. Så kommer de och ska tala om för mig vad punk är och att jag inte är det, för att vi säljer skivor. För helvete, nu har jag varit ute i fem månader. Jag träffar inte min fru och jag har inte varit hemma på länge, och så ska de ge mig skit för att jag kanske tjänar ihop pengar så att jag kan betala mina räkningar. Fuck you! I piss on you! Vad fan ska man göra? Leva på luft? Precis som Mårten sa, jag vill ha möjlighet att kunna betala mina räkningar och gärna få åka på semester med min fru. Det räcker, då är jag nöjd. Jag behöver ingen limousine eller nio hus runtom i världen. Det är inte mitt mål. Mitt mål är dock att kunna leva på musiken. Ingen ska behöva skämmas för det.
Toni: Här i Sverige är det många som är avundsjuka. De ser att vi åker på turné och tror att vi är några rockstjärnor. Alltid samma fråga: ”Tjänar ni mycket pengar?” Ser ni inte alla våra diamanter? Jag är så satans trött på den frågan. Jag gör det här för att jag älskar musiken. Folk tror att åka på turné är detsamma som att leva ett glamoröst liv med massor av brudar. Tjenare! När vi är ute på exempelvis en femveckorsvända sitter vi i bussen upp till åtta timmar varje dag. Det är inte så jävla glamoröst när du måste skita och inte hittar något ställe du kan göra det på.
Al: Jag har försökt komma till en punkt i livet där jag inte längre bryr mig om vad de här människorna har att säga. Om du nu tycker att jag är en sell out, inga problem. Men vet du vad? Kom tillbaka när du gjort vad i sexton år och berätta allt för mig igen. För du har inte gått i mina skor. När vi står på scen verkar det som om folk kan bedöma varje aspekt av våra liv. Jag vill spela musik, inte proklamera min politiska uppfattning.
Hur ser ni andra på det sista Al sa? Att inte diskutera politik, gäller det även er?
Charlie: Jag tycker inte det är nödvändigt. Vi talar inte om för vår publik vad de ska tycka och inte tycka.
Al: Nej, precis. Du förolämpar dem och deras intelligens. Du säger att de är för dumma för att ha en egen uppfattning och att de därför ska lyssna på dig.
Mårten: Jag tycker ibland att det är lite märkligt när fem personer i ett band har precis samma uppfattning om det mesta.
Al: Robotar.
Mårten: Mmm. I BOMBSHELL ROCKS har vi knappast samma åsikter och jag vill inte stå på scen och predika.
Al: Du var ju värst av alla på vår turné (skratt).

EN POLITISK STÅNDPUNKT har de fyra gatukrigarna gemensamt — antinazismen.
Charlie: De enda gånger jag säger något politiskt på scen är om det finns nazister i publiken.
Al: Vi vill inte heller ha dem där. Jag har slagits med nazister på scen så att spelningarna förvandlats till upplopp. Jag har också ignorerat dem. Vad vi i DROPKICK MURPHYS gör i dag är att vi går upp på scen, spelar vår musik och håller politiken utanför. Vår filosofi är att det inte är vårt jobb att förändra världen. Kan vi förändra några människors tankar är det kanon, toppen! Men låt oss inte återvända till sextiotalets hippietid. Du vet allt det där med att hålla varandras händer och älska alla. Det är inte vad det handlar om när de här killarna dyker upp på en spelning. De går omkring och hatar, hatar, hatar. Tror du att vårt set på kanske en timme ska ge de här människorna en magisk kyss och att de ska gå därifrån kärleksfulla och befriade från sitt hat? Det kommer inte hända, så varför ödsla en massa tid på sådant? Förra året gjorde jag en turné tillsammans med BLOOD FOR BLOOD. Vi spelade i en stad i östra Tyskland. Till den spelningen dök det upp femtio personer klädda i svastika- och vit makt-t-thirts. Vi vägrade spela. Vi kan inte stå framför femtio personer som heilar, då skulle det se ut som om vi spelade för dem och folk skulle kunna hävda att vi stödjer de här människorna. Så utifrån det som hände där är det självklart att jag reagerar. För det gör jag och resten av bandet. Däremot, när vi spelade i Italien var det två nazis som heilade. Då var det mer: ”Vad gör ni? Försöker ni stoppa en taxi?” Men de här människorna dyker upp på de mest bisarra platserna. Som i England! Känner de inte till sin egen jävla historia? Du är engelsman och heilar, minns du inte vad som hände? Troligen inte, du har inte studerat din historia. För mig är du bara en idiot.
Mårten: På punkrockgigs är säkert nittionio procent av publiken mot rasism.
Al: Om du då börjar tjafsa med den där sista procenten riktar du strålkastaren på någon enstaka idiot, vilket får honom att känna sig bättre till mods. När vi gästar vissa städer hemma i USA kan det hända att någon säger att det ska komma nazister på spelningen. Sedan frågar de vad vi tänker göra åt det. Vi svarar alltid ”Det här är er scen — vad ska ni göra åt det?” Vi är bara här för kvällen, men ni bor och lever här. Ni får städa upp er egen scen. Det är inte ett utomstående bands jobb att åka omkring och rensa upp.
Jag gjorde bort mig rejält första gången jag träffade 59 TIMES THE PAIN. De hade spelat i Motalas Folkets Park och skulle sova hos mig efteråt. När de ramlade in i min lägenhet med en platta starköl trodde jag naturligtvis att den var till mig. Att de själva skulle ha något var otänkbart, jag var ju övertygad om att den New York-inspirerade ”Blind Anger And Hate”-combon var straight edge. Jag drack en öl, jag drack två och tre — men när jag skulle ta den fjärde röt en av killarna: ”Ge fan i våra bärs!” Pinsamt!
Något som inte är det minsta pinsamt är Fagersta-gängets senaste feta album, ”End Of The Millennium”. Även om det rör sig om hardcore har de närmat sig punken rejält. ”Working Man Hero”, ”Weakend Revolution” och ”Me Against The World” visar sannerligen på den utvecklingen. Vilket även den briljanta avslutningen ”Punkrock College” gör, där stölden av Kim Wildes ”Kids In America” är ett synnerligen fräckt och vågat grepp.
Även textmässigt har kvartetten, eller snarare sångaren/gitarristen Magnus Larvhed, utvecklats enormt. Just nämnda ”Working Man Hero” och ”Punkrock College” är mogna betraktelser över skeenden i deras liv. Och som de skriver ”…from hardcore school to punkrock college”. Så sant!

JAG SER AL, TONI, MÅRTEN OCH CHARLIE som en positiv kraft. En motkraft till de stupida och ignoranta människorna, som faktiskt kan dra sig till den typ av musik som kvartetten företräder.
Toni: Säg det till idioterna i Tyskland som ställde in vår spelning. De påstod att vi var rasister på grund av låten ”Once Proud To Be”. Vi fick inte spela på grund av den texten, det är för jävligt.
Al: Jag tycker folk blir förvirrade när man kommer till begrepp som nationalism. Om jag säger att jag älskar Amerika betyder inte det att jag anser att Amerika är bättre än exempelvis Sverige. Tycker du däremot att Amerika eller Sverige är mycket bättre än alla andra, det är då din nationalism börjar bli konstig. Men alla älskar sitt ursprung, med det menar jag inte att vi inte kan lära av varandra eller dela erfarenheter eller ha det trevligt tillsammans. Det fina med att vara ute på turné är att få möta människor från andra länder. Ingen är den andre lik och det är livets krydda.
Mårten: Nationalism som företeelse är väldigt olika beroende på vilken del av världen vi pratar om. Här i landet är de flesta som säger sig vara nationalister även rasister.
Al: Jag vill gärna se mig själv som en bildad patriot. Jag har haft lyxen och förmånen att få resa över hela världen. Och resande dödar effektivt ignorans. Jag tror att de som kallar sig nationalister har en trångsynt attityd, aldrig varit utanför sin egen bakgård. De har bara sett människor med en annan etnisk bakgrund på TV. Det är här det blir farligt. För dessa människor är helt enkelt korkade och obildade, det finns ingen möjlighet att påverka dem i någon riktning eftersom de inte har den minsta kunskap eller insikt.
Charlie: Jag tror även den här nationalistiska skiten handlar om grupptryck. Att hamna i fel sällskap.
Al: Definitivt!
Teaterladan är i princip fullsatt. Ur högtalarna strömmar ”If The Kids Are United” med SHAM 69 — DROPKICK MURPHYS sätter ribban högt. Sedan kommer de ut och kör över oss fullständigt med ett set så full av hits att jag bara kan jämföra det med DISCHARGEs enastående framträdande i Berlin 1991. Bostons allra finaste dukar upp ett smörgåsbord med smaskigheter främst från albumen ”Do Or Die” och ”The Gang’s All Here”. Publiken sjunger med i varenda låt och framför scen pogas och slammas det vilt. Att det här skulle vara DROPKICK MuRPHYs sista spelning på deras långa Europa-vända kan jag inte tro. Inga spår av trötthet, inga spår av hemlängtan. Bara en stark vilja att få förmedla sin musik till en fullpackad, kokande teaterlada en torsdagskväll i juni.

THE KIDS WANNA RIOT-TURNÉN går av stapeln på Loppen i Köpenhamn den 1 september, därefter lirar de fyra gängen i Stockholm (Studion), Örebro (Club 700), Lund (Mejeriet) och avslutar på Rockefeller i Oslo fyra dagar senare.
Charlie: Det speciella med detta konsertpaket är att jag personligen gillar de andra grupperna. Det ska bli skitkul att åka ut.
Al: Vi är lyckligt lottade som får möjligheten att turnera i Skandinavien med dessa killar. För oss är det otroligt bra eftersom de banden har ett namn här, DROPKICK MURPHYS är inte så kända än. Vi hoppas få nya fans.
Mårten: Vi har rest med både 59 TIMES THE PAIN och DROPKICK MURPHYS tidigare. Båda vändorna var kanon. Det här blir troligtvis minst lika kul nu när VOICE OF A GENERATION är med.
Toni: Vem vet, vi kanske tar den här turnén till USA?
Al: Vi gjorde det med OXYMORON. Vi spelade ihop i Tyskland och vi tyckte det skulle vara kul att få över dem till Staterna. Sagt och gjort. Vi fixade det och var ute i sju veckor, succén var total. Kidsen älskade OXYMORON. Bandet tjänade pengar så de kunde betala sina räkningar. Vi vill få över BOMBSHELL ROCKS i framtiden. När vi lirar med band bygger vi de här kontakterna. Kanske kör vi samma paket i USA nästa gång.
Är det inte det punk till syvende och sist handlar om — att hjälpas åt och stödja varandra?
Al: Jag var på väg att säga det. Självklart är det så. Det är det punken i dag handlar om, att hjälpa varandra. I den här branschen är det ingen annan som kommer göra det. Om vi inte håller ihop har vi ingenting!