Det hela började på stranden. På en sådan dag när vädret inte riktigt är sol-och-bad, och man kan promenera ganska ostört och liksom vänta på att något ska hända. På att gubben i månen ska visa sig och leverera silverskatten. En Alexander Lukas-dag…

Och så sitter han bara där. Mitt i vägen, liksom utslängd i sanden. En fetlagd kille i lösa kläder, med ett par runda aluminiumburkar i knät. Pärlorna i pannan glänser i soldiset. Andningen är tung och både hörs och syns lång väg. En man på gränsen till förtvivlan, kanske, men kläderna är helrätt. Han har nog inte valt dem själv.
“Ett mästerverk… ingen förstår mig…”, och så krackelerar rösten och han fläker sig bakåt. Ligger kvar där, raklång på rygg.
I vanliga fall hade man nog vänt bort huvudet. Men inte idag. Något får Barry att avbryta sin promenad, se sig snabbt omkring, sno åt sig metallburkarna, och sätta av i full galopp från den nästan tomma stranden. Han springer och springer tills han märker att han inte är förföljd. Då ger han sig tid och undersöker han sina nystulna ägodelar: “Smile — Reel 1”, “Smile — Reel 2” och “Reel 3”.
Tidningarna dagen därpå skriver om att skivbolaget Capitol kommer att göra allt de kan för att få tillbaka de stulna banden. Frank Sinatra lovar att “friends of his” kommer att hjälpa till. “Hit maker B. Wilson” har inga kommentarer. Men Barry befinner sig redan i Mexico, den första anhalten i en exil som sträcker sig över flera decennier.
Det kommer att ta ett bra tag innan han kan dra nytta av den popmagi han snubblade över, den där dagen på stranden. Diverse feltramp i de gråare delarna av världen jagar honom från hamn till hamn. Ett lyckat försök att förföra en juntaledares dotter gör det hela värre. Och att sälja smöret och tappa pengarna visar sig vara särskilt olyckligt för den som gör affärer i Medellin.
Först framåt 1990-talet börjar det dyka upp musik från en mystisk artist med namnet Chocolate Barry. Några spår på en samlingskassett här. En flexi-singel där. Så ploppar det upp en dryg handfull låtar inom loppet av några år. Samtidigt blir Barry sårbar. Ju mer han ger ut, desto lättare blir det att spåra honom.
Efter tillfälliga adresser i Monte Carlo, Sydamerika, gamla öststater och helt vanliga diktaturer kommer lösningen. Den är genial: Tre killar från en liten stad i Sverige får vara Chocolate Barry. Det borde ge ännu mer klirr i kassan med tanke på det japanska intresset för svensk pop. Även om det är ett par år för sent. Lysande. Första albumet finns färdigt sedan länge och innehåller — såklart — Chocolate Barry “Greatest Hits Vol. 1”
Så skulle det kunna vara. Chocolate Barry: Popvärldens bäst bevarade hemlighet.
Frederik, John och Marco hade nog inte haft mycket emot det. Tvärtom. Det kan inte vara en tillfällighet att medlemmarna i Chocolate Barry förblivit så hemlighetsfulla. Den hyvlade profilen, motviljan till ära och berömmelse måste vara medveten. Det hade varit för jädra synd annars.
Det har alltid varit svårt att få grepp om Chocolate Barry. De har haft förmågan att dyka upp lite överallt. På “Benno Presents”. På “The Flight Of Everson K.”, från pyttebolaget Radio Khartoum i Oakland. På en samling från japanska hip-etiketten Trattoria. På “Tambourine Studios Vol. 2”. Sämre sällskap kan man hamna i.
Stjärngalleriet kring Chocolate Barry kan få vem som helst avundsjuk. På vänsteryttern sprintar Mike Alway fram. Marcus Törncrantz styr passningsspelet på mitten. Louis Philippe har koll på backlinjen. Siesta hejar på från sidlinjen. Ändå vet nästan ingen vem Barry är. Popens största enigma. Därför är det roligt att få dra undan täckelset. Welcome to the weird and wonderful world of Chocolate Barry.
På “Songs For The Jet Set” (Siestas och Mike Always utmärkta samling) saknas några låtar. Chocolate Barry borde ha varit med. Om inte annat för att titeln passar honom så bra.
Den internationella poparistokratin har betytt mycket för Chocolate Barry. Gospeln har telegraferats över världen via det finmaskiga indie-nätet som spänner över alla kontinenter. Först till underrättelsetjänsten i Tokyo. Vidare till New York. Från fotbollsplanerna i England, med färja över kanalen till Frankrike. Och så vidare. Överallt fanns någon som hade hört, eller hört talas om Chocolate Barry. Men ännu inget rejält, inga skivor i sikte, inget signerat kontrakt.
Det var när det dök upp ett mail på indiepop-listan, den gamla fina, med skryt om en 22-spårs kassett med Barry-låtar, som det började anas andra tongångar. Nu kommer det att bli något. Alltför många, alltför bra namn hade cirkulerat i kulisserna alltför länge. När som helst skulle Trattoria knacka på dörren i Bunkeflostrand, med den stora checken i ena näven och en flygbiljett i den andra.
Men nix.
Troligen brydde sig inte Barry ett skvatt. Utan fortsatte älska Orange Juice, gå vidare in i discons kolsyredimma, och göra några nya låtar. Eller en ny låt. Eller åtminstone en grund. En melodi. Eller nåt, kanske.
Kanske är det lättja. Hursomhelst, Chocolate Barry är inte världens mest produktiva band. Det har varit frustrerande att stå bredvid och se dem dra benen efter sig. För så har det verkat. Då och då har det kommit fram en kassett, ibland till och med en DAT. Och varje gång har man tappat hakan, suckat förtvivlat och velat berätta. Om hur fantastiskt bra det här är, om att det faktiskt inte är signat än och hur alla sunda skivbolag borde slå sig blodiga för att bli först att ge ut det. Men ingen har brytt sig. Inget skivbolag. Inte Barry.
Det hade väl inte varit något att hetsa upp sig över, om det inte vore för att Chocolate Barry är fantastiska. Om de inte var él i 90-tals design. Men det är just det som skiljer Barry från de andra i indie-marginalen. De andra som också finns med på samlingar i Japan, sprids genom mailinglistor, nämns i “rätt” sammanhang av “rätt” människor. Men de är inte bra nog, de kommer inte vidare, de når inte upp.
Chocolate Barry har stadionpotential. Även om de aldrig kommer att erkänna det.
Medlemmarna i Chocolate Barry verkar komplett ointresserade av att vara stjärnor. Det gör dem inte lättare att älska. Deras klacksparkar är ju sylvassa hits. Musik som borde vara slutprodukten av en välplanerad och finsnickrad process. Alldeles för välsnickrat för att vara en slump.
Man kan tänka sig vad andra musiker tycker. Chocolate Barrys popkalas borde knäcka vilket kämpande indieband som helst. Tänk dig själv, att slita och harva med ackordföljderna från senaste Chapterhouse, svälta ihop till en begagnad Marshalltopp, och försöka svälja att inte ens Dorian svarar på femte demokassetten. Och så kommer Barry och snitsar ihop en jättehit, spelar in den, lägger den på hyllan och återgår till dagens korsord. Allt klart innan lunchekot.
Å ena sidan är det självklart och enkelt. Deras enda ambition är att göra pop. Det blir fullt klart om man försöker sig på en intervju med Chocolate Barry. Axelryckningarna är vanligare än utläggningarna. “Vi vill göra poplåtar. Schizo-pop.” Det är allt. Vad ska man annars göra?
Samtidigt är det obegripligt. Motståndet. Att inte vilja inse sin potential och gå vidare in i allvaret. Man blir nästan förbannad. Ungefär som när man väntar på nästa Eggstone-skiva. Ta er samman för helvete då. Och det blir bara värre av att Barry får göra alltihop i Tambourine-studion. Till ett bra pris.
Men nu blir det snart andra bullar. Snart kan man byta ut kassetterna, de gamla slitna andrahandsdubbningarna mot en krispig kiselskiva. Franska bolaget Riviera vann dragkampen om Chocolate Barry. “Efter att ha tjatat i tre år.” Självklart, vad annars?
Den kommande skivan är en bred historia. En “Greatest Hits So Far”. Från de första låtarna när Bid och Monochrome Set inspirerade från pojkrumsväggen. Fram till modernare material som borde ha getts ut av Bungalow, Escalator, Tricatel. Eller Sony Worldwide.
Smaka på låttitlarna: “Frankfurt, Firenze, Falkenberg”, “Passion Of Spain (Always Too Late)”, “Space Rock”, “I Got The Devil”, “München -79”, “Pop Music Crazy”, “Redirecting My Career”. Titlar som förtjänar sin egen skiva. Det borde vara en singelsamling.
Nu har ni chansen. När Riviera tar sig samman och släpper skivan som tills vidare får dras med arbetsnamnet “Greatest Hits Vol. 1”. Då kan ni också häpnas över att Chocolate Barry mycket väl kunde ha fastnat i pojkrummet i Bunkeflostrand.
Men även en riktig popstjärna flyttar hemifrån till slut.
Chocolate Barrys första album “Cucumber Treason Cold Ice Lemonade” släpps av franska Riviera och kommer att säljas bland annat genom Vibrafon Records webshop på www.vibrafon.se.
För Chocolate Barry-diskografi; se förra numret av Benno.