Telefonsvarare kan olyckligtvis ställa till det ordentligt ibland. Det fick undertecknad erfara när THE CREEPS trummis PATRICK OLSSON fanns i andra änden av linjen. Apparaten ifråga fick slaganfall så början av intervjun, som handlade om bandets första år, blev raderad. Får därför försöka att ge en sammanfattning, som jag själv kommer ihåg det. Bandet startade som en trio, PATRICK – Sång o Trummor, ROBERT JELINEK – Gitarr (numer också sång) och ANDERS JOHANSSON – Bas, redan 1980 under namnet PILLE POP. Musikaliskt var det rejält röj som gällde (föregångare till dagens Speed Metal?), fast mest på skoj. Riktigt allvar blev det väl först 85 när HANS INGEMANSSON kom inkånkande med sin Hammondorgel. DebutLp’n ”Enjoy THE CREEPS” släpptes året efter på ett litet men väldigt entusiastisk skivbolag. Plattan såldes i 2000 ex i Sverige medan den utomlands gick åt i imponerande 35000. I den vevan började WEA att visa intresse för gruppen, säkerligen imponerade försäljningssiffrorna från utlandet men gruppens styrka som liveband var nog avgörande. Under det året gjorde WEA en driv och signade många Svenska artister/band, förutom THE CREEPS kan vi nämna WATERMELON MEN och GINA JACOBI.
PATRICK, berätta lite om ”Now Dig This”, er första Lp för WEA!
— För det första fanns det mycket pengar att röra sig med så vi valde POLARstudion. Det var en väldig grej för oss. Vi producerade själva men hade en mycket bra tekniker som visste hur vi ville ha det. Spelade nästan in plattan rakt av. Ville ha så bra mickar som möjligt, som tog upp ljudet ”så som vi själva lät”. Var väldigt nöjda med det.
Hur har plattan gått försäljningsmässigt?
— I början skulle WEA vara nöjda om den sålde 10000. Nu är den visst uppe i 20000 i Sverige. Ligger runt 30-35000 i utlandet. Det är ju inte bara positivt att lämna ett litet bolag och gå till ett stort. Det lilla bolaget är alltid entusiastiskt som tusan och kan prångla ut plattan på fler sått. Får man inte med de andra WEA kontoren på hugget så skiter de i att lansera det på ett vettigt sätt. ”Now Dig This” försvann ju. Det är mycket svårare att få tag på den än den första utomlands.
Vad har ni för musikaliska influenser?
— Det är väldigt olika. Sångaren (ROBERT) skriver ju de flesta låtarna. Han lyssnar mycket, nästan uteslutande, på svart musik typ JAMES BROWN och den sortens funk. Jag lyssnar mycket på gammal Hårdrock som LED ZEPPELIN. AC/DC är mina stora favoriter. Någon lyssnar på DYLAN och sån, så det blir en blandning.
Hur vill du beskriva er musik?
— Det är det som är svårt. På första plattan var det många som tyckte att det var väldigt 60-talsinspirerat. Runt 85-86 var listmusiken extremt tråkig. Vi ville verkligen bryta av från det så därför lät nog plattan som den gjorde. Det var som att flyga tillbaks till 67, fast ännu mer. Men hur man vill beskriva musiken? Det är väl Rhythm & Blues.
Vad är er styrka som band?
— Hittills har det varit livesidan. Originaliteten är också en styrka liksom en mycket bra sångare. Tror inte det finns många som han, inte i detta lilla land.
Er svaghet?
— Som grupp fungerar vi mycket bra men rent musikaliskt är vi inga geni. Det är väl det som blir ett litet extra plus när vi går ihop, att vi funkar så bra, som grupp.
Är det något speciellt sound ni är ute efter?
— Det är stor skillnad på den nya Lp’n och de tidigare. Det är nog ett större steg mellan andra och tredje plattan än vad det är mellan första och andra. När man själv köper en platta så vill man ha schysst ljud, rätt så fett. Det har vi lyckats rätt så bra med på den nya tycker jag. Det är mycket mer gitarr än vad det har varit förut.
Är era texter viktiga?
— De är mycket politiska.
Politiska?
— Nej, inte ett dugg. Det är bara ”I Love you, You Love me and everybody Loves each other” och sånt. ROBBAN tar ut de ord som känns bra i munnen. Det är det som är så bra med engelskan. Man kan smälla in ett ”Oh Yeah” om det inte finns något som passar.
Berätta lite om ROXETTE-turnén! Betydde den mycket för er?
— Jag tror faktiskt att vi fixade det förvånansvärt bra. Vi var väldigt smickrade när de ringde men samtidigt väldigt skeptiska. Det var MARIE själv som tog initiativet. Hon ville ha med oss, ”det” var visst hennes favoriter. Vi hade ju spelat utomlands 3-4 gånger på stora scener + att vi hade genrepet på Roskilde. Men annars var vi inte vana med så stora scener, de var lika stora som klubbarna vi brukar spela på. Vi fick plötsligt träna på något helt annat, stora rörelser och så köpte vi nya kläder som skulle synas även om man stod 150 meter bort. Hade en mycket simpel men tror jag slagkraftig liten show. Det hela betydde väldigt mycket, fick träffa och se hur en sån här enorm produktion, som det var, fungerade. Allting var exakt på klockslaget. Folk som jobbade med det var helt fantastiska.
Hur var mottagandet från publiken?
— De var i regel unga och hade inga förutfattade meningar. När vi kom in och bara såg glada ut, snackade lite skit och såg väldigt lustiga ut så tyckte de det var kul. Det var ett väldigt glatt och vänligt mottagande. Vi åkte väl för 130 000 människor så alltid var det väl några som fastnade för oss. Föräldrarna var glada för de kände igen ”det gamla goda”. Tror även att ungdomar tyckte vi var rätt kul att se. Vi är verkligen nöjda.
Hur var det på Roskilde och Hultsfredsfestivalen?
— På Roskilde var det väldigt mycket röj men det var nog mer folk i Hultsfred. Där var det fullständigt kaos. Där bar de ut en 15-16 stycken en halvtimme innan vi började spela. Då trodde man att det var ”fjortisar” men det var 25 åriga skinheads. Men Roskilde var också enormt kul. Dels för att vi hade vita frackar på oss. De stack ju i ögonen på en del, som bara ville vara skitiga och leva rock’n roll. Hultsfred var årets höjdpunkt tillsammans med hela ROXETTEturnén.
Var det era största spelningar så långt?
— Har varit på några rätt stora galor. Vi har varit i Italien på Socialistiska Partiets årliga rockgala, eller vad det nu heter. Det var tre dagar och varje dag spelade ett band. Det var PRINCE, IRON MAIDEN och THE CREEPS. Vi spelade inte på deras stora scener men vi var likvärdiga, hade lika stora annonser. Sedan har vi spelat på sportarenor och sånt i Frankrike.
Hur är intresset från utlandet?
— Det håller i sig. Vi kommer just hem från Italien. Var 4:e eller 5:e gången vi var där. Har en rätt stor klick där. Speciellt i Rimini, där är de helt galna. Det är 2000 personer på klubbarna. Man får sitta i 2,5 timmar och skriva autografer. Det är väldigt starka kontraster mot att t ex spela i Alvesta. Ska försöka att hålla i det även om de kanske har en lite annan bild på hur vi ska vara rent scenmässigt och musikaliskt, än vad Sverige har. Även om vi har en blandad publik så är det lite mer 60-tals publik där.
Hur är det i övriga Europa?
— Vi har spelat i hela Väst-Europa utom England. Har gjort 4-5 turnéer i Tyskland. Förra sommaren gjorde vi en åttaveckorsturné i hela Europa (utom England). Det är fullt på klubbarna.
Kan du berätta om någon ”kul” episod ni varit med om?
— Det är väldigt mycket, sorgliga grejer just då men de är roliga efteråt. Tankade bussen i Belgien en gång med diesel, så den fungerade inte längre. Vi stannade i Belgien och fick sova på ett hem för sinnesförvirrade och f d fängelsekunder. Var där i två dagar och hade inga pengar att komma hem för. Det är sådana saker som händer ibland.
Vad kan du säga om er nya Lp ”BLUE TOMATO”?
— Den spelade vi in lika snabbt som de två andra. Vi fick 3-4 veckor på oss men så blev ROBBAN sjuk. Koncentrerade oss då på grunderna så att vi hade allting klart. Han hade nog lagt sången på tre låtar före han blev sjuk. Sen drog han in sång i efterhand, när han blev frisk. Skivan spelades även denna gång in i POLARstudion och den producerades av CLARENCE ÖFVERMAN. Han har producerat ROXETTE och är även med och spelar med dem.
Har musiken utvecklats?
— Det är mycket mer rytmiskt, svänger mer. Vi ville få fram ett sväng. Den är kanske lite mer dansant. Går väl mer på ett dansgolv än de tidigare skivorna. Vi försöker att bredda publiken ytterligare. Som det ser ut idag så är det en väldig bredd på publiken. Vi har nog alla typer av människor. Det är väldigt roligt och det ska vi försöka hålla på. Det är en bred platta, finns nästan allt från ”jazzinslag” till tung, på gränsen till, AC/DC rock.
Hur ser era närmaste planer ut?
— Vi åker på en Sverigeturné i början av februari, som håller på till slutet av mars. Hela maj är vi sen ute i Europa. Alla WEA kontor i Europa ska visst ha hög prioritet på plattan. Den kommer att släppas exakt samtidigt och det är mycket bra. Ibland ringer det folk som vill att vi sticker ner till t ex Grekland. Då får man hålla koll om plattan har släppts där eller om man ska köra gamla låtar. I och med att den släpps samtidigt så blir det lättare, man kan köra samma show utomlands som man gör i Sverige. I sommar ska vi försöka få lite ledigt, vi har varit lediga 1 1/2 vecka på hela detta året (89). Har setts varenda dag sedan 8:e januari, har inte haft något annat socialt liv. Å andra sidan har vi inte kunnat säga nej till några av dessa grejer. Man kan inte säga nej till en ROXETTEturné eller till att spela in en platta. Vi kunde inte säga nej till vårturnén för då hade vi varit med på Gig och sånt. Då började det att komma massvis av folk. Vi slog publikrekord här och där. Efter sommaren börjar det igen, då måste vi börja att göra låtar. Förhoppningsvis blir det också lite festivalspelningar runt om i Europa.