JAG VET PRECIS HUR DET skulle se ut. Scenen skulle vara mycket svart, med glipor av bländande kallt vitt, neonblått och blodrött. Lite som i Beineix film “Månen I Rännstenen”. En fejkad hamnmiljö med månblänk i oljigt vatten. En spattig balett med dansande skelett och elektrifierade grodlår. En amfetamin-stinn Karl-Alfred med Freddie Wadlings grinande ansikte som jiggar över knarrande golvplankor medan fem halshuggna sjöbusar klappar takten. Alla texter går ut på att vi ändå snart ska dö. Så sjung hej och hå.
Så föreställer jag mig Blue For Two som musikal, eller svart kabaré. Och det är inte svårt. Det är bara att blunda.
Ända sedan första LP:n (ack ja, det var vinyl på den tiden) och dess megahit “Ships” har jag känt att Blue For Two är teatermusik utan föreställning. Kanske är det uteslutningsmetoden som funkar här, för det Freddie och Henryk Lipp gör är inte popmusik, och det är inte rock, och absolut inte funk eller dansmusik. Det är en lite sentimental och oftast mäktigt orkestral musik som hämtar näring ur källor som ligger långt tillbaka i tiden.
Jag träffar Henryk Lipp, producent, musiker, låtskrivare och ena halvan av Blue For Two i hans legendariska studio Musik A Matic, där det mesta av den bästa Göteborgs-rocken gjorts de senaste tio åren. Freddie Wadling är inte med i dag, men hans ande är närvarande och hans blick plirar mot oss från tusentals tidningsställ över hela stan. Och Henryk är den musikaliske mejslaren av de två. Ideologen. Iscensättaren.
— Jag är ju född i Polen, och känner mig fortfarande mycket som polack. Min musikaliska bakgrund ligger inte alls i rock, utan i visor och kabaré. Kurt Weill och sådant. Och jag hade säkert blivit en lysande Chopin-tolkare om jag bara orkat öva!
Lägg till konstiga studioexperiment från sextiotalet, muterad blues och gospel och Freddies glada galghumor, och vi har i stort sett ringat in den sfär i vilken rymdskeppet Blue For Two singlar omkring.
Men trots tre tidigare fullängdsskivor har gruppen aldrig riktigt tagits på allvar. För konstiga för radion, för traditionella för HC-knuttarna, för ohippa för dansarna. Den självbetitlade första LP:n (1986) hyllades för sina studiotekniska triumfer, då var Atari-datorer och MIDI nya och fantastiska uppfinningar. Den följande, “Songs From A Pale And Bitter Moon” (1988), kritiserades för att vara pompös och överlastad, den förra, “Search & Enjoy” (1992), bara försvann. Då hade skivbolaget Radium köpts av MNW.
— De gillade inte oss. Och det var ju en jävla konstig känsla, att ge ut en platta på ett bolag där de inte tyckte om vår musik!
Men Blue For Two hittade ett nytt hem på electrobeatbolaget Energy Rekords. Henryk, som för fyra år sedan höll på att dö i en mystisk hjärtsjukdom, kom på benen igen och fortsatte som han alltid gjort. Resultatet är nya CD:n “Earbound”, och Henryk, som ibland anklagas för att vara en teknikfixerad ingenjörstyp, tycker att den är det närmaste han kan komma “två akustiska gitarrer och en ståbas”!
— Det gällde ju att inte bli knäckt av upplevelsen när man gjorde den där allra första skivan, då allt var möjligt och allt man gjorde kändes nytt och fräscht. Det där som man senare har så fruktansvärt svårt att hitta tillbaks till. Men just nu befinner jag mig i en process av att försöka hitta tillbaka. Till nollpunkten.
Till skillnad från nästan alla band i dag komponerar ni inte låtarna genom att börja med en groove på sequencern?
— Nej, nej. Det är ett väldigt statiskt sätt att jobba på. Mina idéer kommer i bilen när jag kör min son Adam till dagis. Jag har ett fickminne som jag nynnar i. “Shalorala, galorala, heybubaluba.”
— Sedan träffas Freddie och jag och han försöker hitta sin del i det hela. “Interzone” på nya plattan, till exempel, kom till så att vi slog ihop varsin låtidé. Sedan fick Freddie göra om versen så att det skulle funka som en helhet.
— Till sist gäller det att få musikerna att förstå hur vi vill att det ska låta. Och det kan vara knepigt, jag vill till exempel ofta att gitarristen ska spela “skräpigt”. Men en bra gitarrist har svårt att “sänka sig” till något sådant, och en sämre kan inte lira så!
“Earbound” lyser som månen i rännstenen i ett mörker av livsförnekande hardcore och en dimma av klämkäck trallterror. Den intas lämpligen med alla sinnesknappar ställda på 11!