“En av de händelser som absolut inte kommer att ändra världens obönhörliga flöde är Trio Lligos utgivning av ‘Bulldozerballader'”. Ett citat ur en recension som så gott som något beskriver detta gängs attityd till sig själva och till musikbranschen i helhet. En märklig grupp som här berättar sin lika märkliga historia.

Trio Lligo tillhör ett av de få svenska band som nästan alltid har bra recensioner med sig hem från sina spelningar. Om det så är Hultsfredsfestivalen, där de uppträdde för första gången i år, eller ett litet café i Hedemora. Också vårens debut-LP, “Bulldozerballader”, fick strålande kritik i pressen och har även fått en del uppmärksamhet i radion.
Allt detta från en grupp som från allra första början litat till sig själva och sin egen förmåga att nå det de vill och föresätter sig. Och framför allt, helt utan någon “kommersiell” hjälp eller uppbackning.
De tre Umebor som slagit sig ner runt vårt redaktionsbord visar sig snart vara i besittning av en enorm portion humor — men samtidigt ett stort allvar. Det är tre personer man genast fattar tycke för och som verkligen har något att säga. Inget överdrivet musikersvammel, vilket annars ofta är fallet…

Beroende av sin publik

Vad tror de själva det genomgående välvilliga bemötandet beror på?
— Man “känner för oss”, svarar Erik Josefsson, som är ansvarig för stå-basen. Vi står där på scenen helt utan någon machoattityd eller några konventionella medel att övertyga publiken med och vi ser kanske lite osäkra ut. Det gör antagligen att de vill pusha för oss på något sätt.
Tor Lundmark (sång och gitarr) fortsätter analysen:
— Vi är väldigt beroende av publiken. Får vi det stöd vi behöver brukar det gå enormt bra för oss. Det känns som om man får ett förtroende, att de litar på oss. Men samtidigt utsätter vi oss för en risk eftersom vi låter åhörarna vara delaktiga på ett helt annat sätt än ett vanligt rockband gör. Vi ger dem chansen att såga oss eftersom vi varken har volym eller något annat att köra över lyssnarna med.
— De enda ställen där vi inte går hem är inför en pubpublik. Vi kan helt enkelt inte spela “Knockin’ On Heavens Door” eller “Hotel California”, skrattar trummisen Erik Dahlgren (som hädanefter kommer att benämnas Erik D för att skilja honom från den andre Erik).
Hultsfredsfestivalen var första gången bandet spelade inför en riktigt stor publik. Inget funkade innan, ljudet var bedrövligt och de var missnöjda med allt. Men i stället för att låta sig nedslås totalt hämtade de kraft ur eländet.
— Ja, säger Tor, vi tänkte: Äsch, vi kör ändå. Det gav oss energi. Vi får någon slags “jävlar anamma-känsla” och styrka av att veta att vi går ut och slår underifrån — speciellt inför en renodlad rockpublik. Och det lyckas för det mesta.
Ett bevis på att den mjuka vägen kan vinna över den mest kritiske.
Men eftersom det under samtalets gång kommer fram att både Erik D (som fortfarande spelar i Umeås äldsta rockband Nasty Music) och Tor varit medlemmar i diverse okända grupper undrar man ju så smått var de båda fick idén om att vika in på den lågmälda, akustiska banan?
— Det tog sin tid, berättar Tor. Men jag kände verkligen att jag ville pröva något nytt och möta publik på ett annorlunda sätt. Helt enkelt börja om med nya upplevelser.
Erik D fortsätter:
— Vår vändpunkt var absolut gatumusiken. Att ha spelat i rockband och sedan börja med det var svårt. Det tog mig över ett år att känna mig trygg med den nya, mindre sättningen…

The Osmonds

Tor och Erik D har alltså vanlig musikerbakgrund. Någon som är så långt därifrån man kan komma är Erik J.
“Kommunala musikskolan i Kungälv”, är hans rappa svar när vi frågar var hans rötter har sin grogrund. Både högstadiet och gymnasiet var inriktade på en klassisk skolning och det var med den utbildningen han kom till Umeå Universitet 1982. Men musiken låg nere de första åren och han varken spelade eller övade.
Efter tiden dök det upp ett erbjudande om att bli medlem i kammarorkestern. Eftersom den var ganska bra med en rätt prestigefylld repertoar upptäckte Erik sitt instrument på nytt och började åter ta lektioner.
Bland annat spelade han östeuropeisk folkmusik och det var det Erik var inblandad i när Tor och han träffades 1985. Båda gjorde då sin militärtjänst i Lycksele. De blev kompisar och så hade Trio Lligo sina tre medlemmar.
Men så kommer det konstigaste av allt. Åtminstone för oss som mer eller mindre äter, dricker och sover rockmusik.
— Mina rötter i rocken är obefintliga. Jag har ungefär två skivor hemma. Osmonds “Phase Three” och så någon mer jag inte minns. Jag visste inte vilka Osmonds var, men de var populära då. Det var min del i ungdomskulturen.
Man häpnar! Osmonds!
— Jag vet INGENTING om förebilder och liknande och har ingen aning om hur vi BORDE eller SKA låta, fortsätter Erik. Jag vet helt enkelt inte hur man spelar rockbas, så jag har bara mig själv att lita till.
Tor blir entusiastisk och berättar att precis detsamma känner han vad beträffar Trio Lligo kontra de grupper han spelat i tidigare.
— De punkband jag var med i förut var fruktansvärt noga med att hålla sig inom ramarna för vad ens förebilder gjorde och hur de lät. Att bryta med det var otänkbart. Och när jag sedan ville göra låtar som enligt mig var tillräckligt bra för att jag skulle kunna sjunga till dem hade jag ingenting att falla tillbaka på.
Det är med andra ord en stor upptäckarglädje att vara medlem i Trio Lligo. Tor, Erik J och Erik D har fått utvecklas helt efter egna förutsättningar och kommit fram till den musik de gör i dag utan egentliga förebilder.
— Det finns mycket outrättat inom den akustiska musiken, avslutar Tor.
Det finns det säkert och jag skulle vilja ha ett sanningens ord med den som efter att ha sett en spelning med Trio Lligo fortfarande kommer med det befängda påståendet att man MÅSTE ha elektricitet i botten för att komma någon vart inom musiken.

Nyfiken amerikanska

Trio Lligo kom bland annat till Skottland. Tor bestämde sig för att åka till Edinburgh och jobba i en trädgård. Sommaren 1988 åkte “Erik & Erik” över för att hälsa på och fick bo hos en av medlemmarna i We Three Kings, Seb Holbrook. Efter en hel del repande i ett av Tors växthus (!) spelade de tre in nio brötiga, stökiga låtar på en kassett i sovrummet hos Seb. Karriären var satt i rullning.
Och så var det namnet.
— Efter en rätt livlig diskussion kom jag upp med Lligo Matson, säger Erik J. Det är en kompis till mig. (Mycket ovanligt förnamn tycker redaktionen.) Med det namnet på kassetten tog vi sedan färjan hemåt med mellanlandning i Holland.
I en kö träffade de två så Angela Beard, en entusiastisk amerikanska på tågluffning i Europa. Hon kom att spela en stor roll i Trio Lligos musikaliska liv, men det var ett första möte som kunde ha blivit det sista.
Erik J igen:
— Angela kommenterade naturligtvis mitt instrument och eftersom jag var på ganska dåligt humör den gången replikerade jag snabbt och kyligt att “det skulle hon inte bry sig om”.
Erik D fick släta över:
— Ja, Angela har senare sagt att hade det inte varit för mig så hade hon aldrig fortsatt att prata med oss.
Men hon gav inte upp och till sist hade Angela fått reda på vad de gjort i Skottland och till och med som första utomstående person fått lyssna på kassetten med “Lligo Matson”. Entusiastisk som alla amerikaner tyckte hon det var “great” och föreslog att de tre skulle komma över till Seattle och spela.
— Jaaavisst, tyckte vi, säger Erik J, sure, skicka biljetter bara så kommer vi som ett skott, inga problem!! (Underförstått “vilken befängd idé!”)
Men Angela jobbade på North Pacific Ballet Company och hade således stor erfarenhet av konstnärlig verksamhet och showbusiness och visste hur man går till väga med att fixa konserter och liknande. Helt på eget initiativ lade hon upp en turné åt grabbarna och såg till att få dem över till USA.
Hemma i Umeå hade Trio Lligo å sin sida äntligen börjat förstå att “Oj, vi ska åka på turné till Amerika och vi behöver pengar”, så de fixade spelningar på hemmaplan och sparade alla extra kronor i en kaffekassa hemma hos Erik J.
Och så helt plötsligt kom det ett fax som sa: “De här spelningarna har jag bokat hittills”. Ingen chans att backa ur!
Tor berättar vidare:
— Ja, så kom vi dit omkring jultid 1988 och hade elva spelningar på tolv dagar i och omkring Seattle. Men då gällde det att ha ett namn som funkade i USA också.
— När vi spelade under hösten hade vi kallat oss olika saker i stort sett varje konsert, berättar Erik J. Det var Lligo Matsons Söner, Tre Vise Män, Tor-Eriks Kapell, Dessa Hysteriska Människor och det enda kännetecknet var sålunda inte namnet utan Tors infantila teckningar. (Säger han med en mycket indignerad blick från konstnären som resultat.)
— Lligo Matsons Söner var det namn vi hade när vi åkte, men ett “ö” funkar inte på engelska och då blev det Trio Lligo.
Och hur avlöpte mötet mellan de tre och Seattlepubliken? Tänk på att sångerna framfördes på svenska hela tiden.
— Säga vad man vill om amerikanarna, berättar Tor, men de har verkligen ett sätt att säga “interesting” och “great” och som band är det mycket tacksamt. Om man ger dem något och de gillar det ger de tusenfalt igen.
— Hemma hade vi sett oss som ett berättande band som levde mycket på våra texter, men där var det alltså musiken och helheten de tog emot.

Englar i storstan

När sedan trion kom hem igen så var naturligtvis lokalpressen eld och lågor. Redan innan resan till Amerika hade det blivit uppslag i tidningarna om bandet som skulle åka utomlands och spela. Grabbarna själva tyckte inte att det var så märkvärdigt: “Vi har ju inte gjort något, varför ska ni skriva om det”. Men intervjuer blev det, resebrev skrevs till pressen och vid hemkomsten som sagt, uppföljning.
— Det är konstigt, säger Tor, bara för att man varit utomlands tycker folk att “oj, vad bra ni är!”. Fastän vi är samma band som innan blir attityden en annan när man varit utanför Sveriges gränser.
Fast inte alltid förstås. Förra sommaren skulle Erik J och Tor spela ett par kvällar på Engelen i Stockholm. Efter några låtar kom emellertid ägaren och avbröt de tu och förklarade helt kort att “grabbar, sådana här texter kan man inte sjunga, de är inte kommersiellt gångbara”.
I stället tog han in ett par tjejer i urringat som sjöng andras låtar och kvällen var räddad. Med andra ord fick de sparken från Engelen och har fram till i dag inte haft någon spelning i Stockholm…
— Det verkar vara ett jävligt tufft klimat där, säger Tor och ser fundersam ut. När man ringer för att få en spelning så säger de alltid “skicka en kassett, grabbar”. Och när man följer upp kontakten efter ett par veckor heter det jämt att “jag har så mycket att göra, jag har så stressigt, jag har inte hunnit lyssna”.
— Den här branschen är mycket prestigeladdad och det enda som gäller är: “Har ni gjort någon platta? Hur mycket har den sålt? Har ni spelat utomlands?” Hultsfred är annorlunda. Där bokar de vad de själva tycker om.
Trio Lligo anser sig vara lyckligt lottade i det de fått växa i ett klimat där alla varit välvilliga mot dem och konstaterar kallt att hade de mätts och vägts efter branschens krav så hade de inte haft en chans.

Finlandssvensk poesi

Vi fortsätter pratet om deras texter. Till skillnad från vad vissa inkrökta stockholmare tydligen tycker är de helt underbara.
Här finns fantastiska historier om K A Abrahamsson och Jim Borago. Söta berättelser om Stina Ekblad läsandes finlandssvensk poesi, den mystiska katten som visade sig ha fått ungar och vattenspindeln som lurar den bautastora bulldozern ner i tjärnens djup (en historia på ungefär samma tema som den klassiska kapplöpningen mellan haren och sköldpaddan).
— Det finns en berättelse i varje låt, en mening, en historia. Det är något som är värt att säga, förklarar Erik J med allvarlig min.
“De Revolutionära Baskrarna” handlar alltså om er?
— Ja, den är mycket om min bakgrund i olika punkband, förklarar Tor. Den musiken har ju en viss dragning åt att det svarta och att djävulen har den bästa musiken. När jag började i Trio Lligo var det en enorm upplevelse att få veckla ut sig mot ljuset och glömma alla svarta så kallade förebilder. Det var som att komma ovan jord — och så repade vi faktiskt en trappa upp också. Det är i stora drag en hyllningslåt till människorna och att man inte ska vara så kritisk.

“Det fanns ett punkband
Dom revolutionära baskrarna.
Dom hade humor och allvar
och frågor som krävde svar.
Ingen av dom kunde spela
och ingen kunde låta bli.
Det betydde något i det stora hela;
ett litet mirakel säger vi.
Det lät förjävligt bra
men knappast underbart”
(“De Revolutionära Baskrarna”)

“Det sägs att bästa rocken är från underjorden
Vi repar en trappa upp
för öppna fönster
släpper in ljus och luft”
(“Vi är knäppa allihop”)

Umeå vs Seattle

Grabbarna har inte haft annat än gott att säga om USA hittills, men läser man texten till “Jag Kommer Inte Härifrån” så får man ett helt annat intryck. Vad månde detta bero på?
De tittar på varandra, småler och drar en aning på orden. Erik J börjar berätta:
— Det var jättebra att Angela fixade alla spelningar åt oss, men det hade en baksida också — vi var tvungna att umgås med henne. Det vill säga, vi måste finna oss i det hon arrangerat. Hon ville ge oss det bästa hon visste, men tyvärr överensstämde inte det riktigt med våra önskemål.
— Vi bodde i en otrolig insatslägenhet i en skyskrapa mitt i Seattle med utsikt över hamnen. Heltäckningsmattor, speglar och en portvakt dygnet runt i entrén som varje morgon sa “good morning sir!”. Lägenheten hade allt i modern design — men man kunde inte laga mat där!
— De andra två är mer anpassningsbara, men jag kände mig ganska snart som ett djur i bur och mådde jättedåligt, fortsätter Tor. Vi skulle mycket hellre bott i en källare bara det funnits något liv!
När Angela märkte att de inte var nöjda med det bästa hon kunnat skaffa dem blev förhållandet ganska spänt. Mer än någonsin märktes det att avståndet mellan Norrland och USA är MYCKET stort. Medan Sverige är fullt av understatements är USA överdrifternas land. Var annars kan man beställa sextonäggsomeletter, plocka för sig av all världens frukter och bär medan man beställer förrätten och det värsta av allt — dricka champagne till gröten! Slutresultatet blir en orgie i smaklöshet.
— “Jag Kommer Inte Härifrån” är en titel med dubbla betydelser, förklarar Tor. Den ena är “jag sitter fast”, den andra “jag är någon annanstans ifrån”. Den känslan av att vara totalt främmande inför allting har aldrig tidigare varit så stark hos mig.

“På trottoaren bor negrer och indianer,
kineser, vita och puertoricaner.
Ändlös trafik tutar, gasar och skriker.
En kvinna i min mors ålder rotar bland sopor.

Jag kommer inte härifrån,
det är därför jag lägger märke till
så självklara ting.

Beställ en pizza eller en flicka.
Det är öppet dygnet runt,
24-timmars-service.
Det är inte säkert att du får det du betalar för
men för det du får måste du betala.”

Erik J berättar om hur förundrad han ställde sig inför amerikanarnas sätt att föra en diskussion.
— De har en förmåga att antingen säga “great” eller “interesting” efter varje mening man säger eller också upprepa de sista tre orden med ett litet utropstecken efteråt. Men det är deras sätt att konversera. Vi svenskar lyssnar hellre med ett litet “jaha” eller “mmm” för att visa att vi är med och då undrar genast amerikanen “are you depressed?”. Det blev mycket konstiga krockar där.
— En annan sak som är helt annorlunda mot Europa är att om man kritiserar sitt eget land i USA blir man genast sedd som suspekt. I Europa är det helt självklart att ungdomar säger vad de tycker är fel med det egna landet, men det gör man inte i USA, förklarar Erik D.

Rush Hour Rap

Singeln “Trio Lligo I Amerikat” är också ett resultat av vistelsen “over there”. På A-sidan finns “Rush Hour Rap”, en suverän raplåt som är en direkt beskrivning av bandets första steg på amerikansk mark, mellan Pan Ams och TWA:s flygterminaler på JFK.
Vi låter Erik J berätta igen:
— Den första replik vi hörde i USA var “you guys are fuckin’ me up” och kom från en svart taxichaufför. Det var ganska häftigt. Allt berodde på att vårt Pan Am-plan kom in försenat till JFK, där vi skulle byta till TWA för vidare resa mot Seattle. Vi trodde vi hade en chans att hinna med planet dit och rusade ut till den enormt långa kön med taxibilar, kastade oss in i första bästa och skrek: “Kör till TWA, fort som faan!”.
— Vad vi inte visste då var att TWA låg cirka tvåhundra meter bort och genom att vi hyrde honom för den sträckan på cirka en dollar var han tvungen att åka och ställa sig sist i den långa kön igen. Man kan förstå att han blev lite förnärmad…
Tyvärr hann inte grabbarna med TWA:s plan den kvällen. Men inte nog med det. Eriks basstråke blev i brådskan kvarglömd i bakluckan på taxin (bas skulle hyras i USA) och femtusen kronor försvann därmed mot ett okänt öde. Det kunde ha börjat bättre.
Då fick de också se baksidan av den amerikanska välvilligheten och vänligheten. Personalen på Pan Am skyllde på TWA och vice versa — den stående repliken var “sorry sir, can’t help you sir, can’t give you that information sir”. Detta tillsammans med det typiska Pepsodentleendet fick snart Trio Lligo att inse att allt som glimmar inte är guld.
Det hela avlöpte så småningom väl — i alla fall efter omständigheterna. De blev bokade på ett plan till Seattle kvällen därpå och Erik J:s syster som i sista stund hade tryckt en lista i handen på Erik med namn och telefonnummer på personer hon kände i New York, visade sig ha gjort dem en verklig tjänst.
Trio Lligo tillbringade natten i Greenwich Village och åkte sedan för första gången som grupp limousine till JFK dagen därpå.
— Det var en fruktansvärd attityd på flygplatsen, minns Tor. Ett stort kaos där man kände sig väldigt liten och där mina rättigheter inte hade betytt ett dugg om något hade hänt. Jag vet att det finns människor som finner lugn i det hemska kaos som råder i sådana städer, men för mig känns det som en omöjlighet.

Indieglöd

På Jakaranda Records i Umeå finns i alla fall ett lugn Tor känner sig hemma med. Där gavs “Bulldozerballader” ut och får bara bolaget återigen ett tillskott av KUR-pengar så kommer andra LP:n att släppas inom överskådlig framtid.
Men alla är medvetna om att den stora marknaden är nästan omöjlig att nå på ett sådant bolag. Och frågan är hur mycket Jakarandas glöd är värd i förhållande till en rejäl försäljning… Man behöver bara titta på Williams sits nu, jämfört med för ett år sedan. Men Tor låter sig inte imponeras så lätt:
— Vi har gjort så mycket på eget initiativ och fått tillräckligt med skinn på näsan för att inte bli speciellt överväldigade av det branschen står för. Det är den kommersiellaste och ruttnaste av verksamheter och att försöka ha någon slags moral eller egen syn tycks vara otroligt ovanligt.
— Men vi vet var vi står och vart vi vill, så det ska nog gå bra ändå!