— Just namnet Blue For Two sammanfattar egentligen rätt bra vad det handlar om. Det är blue musik, moody melodies… En slags melankolisk stämningsmusik.
Orden är Henryk Lipps, en gång klaviaturspelare i gruppen Extra och numera flitig producent.
Blue for Two är namnet på hans samarbete med Freddie Wadling, sångare och basist i kultgruppen Cortex och en av förgrundsfigurerna i Göteborgs underjordiska musikliv. Tillsammans gör de musik för mörka nätter, både oroande och smeksam, där syntetiska klanger ligger som grund för Freddies kvidande röst.
Samarbetet uppstod när Henryk producerade Cortex’ bidrag på den samlingsskiva med Göteborgsmusik som Folk & Rock gav ut förra våren.
Det visade sig att de var intresserade av att göra samma slags musik, och började spela in låtar i Henryks studio. Eftersom de bara var två (samt gitarristen Ola Jörhall) dröjde det till i höstas innan de två låtarna “Someone Like You” och “Occupants of Solitude” var klara. De släpptes som singel av bolaget Radium för några månader sedan, och har salt förhållandevis bra.
Just nu arbetar de på material som planeras att bli en maxisingel i augusti, och sedan en LP någon gång i september/ oktober. Det blir musik i samma stil som singeln, kanske lite mer suggestiv och med mera trummor.
Det musikaliska samarbetet har fungerat så bra att till och med den kroniskt missnöjde Freddie, luttrad efter alltför många misslyckade skivinspelningar, är nöjd. Annars är han inte speciellt förtjust i det rena studioarbetet:
— Det är ungefär som att spela in en film, den mesta tiden går åt till att vänta på att saker och ting skall bli klara, och sedan går man in och gör en grej och det tar kanske tre minuter. Sedan får man sitta och vänta på nästa grej.
— Det är inte speciellt kreativt, för man blir rätt döv för det man håller på med när man hör det om och om igen. Jag blir väldigt lätt “monoton-döv”. Skall jag göra något vill jag ha det gjort direkt.
— Det har jag inte möjlighet till nu. Men om man har en lokal, och framför allt har instrument att spela på, det är mycket bra… då kan man utveckla saker i replokalen, det gillar jag. Men nu äger jag ju inte ens en basgitarr…
Samarbetet Wadling/Lipp kommer i alla fall att fortsätta bära frukt. Och det är inte illa det; det tillhör det intressantaste som hänt svenskt musikliv på mycket länge.