Salamander kan vara tre saker, antingen en sorts elementarande – som ansågs leva i eld, eller en typ av groddjur – ofta med inre befruktning, eller en jazzgrupp från Göteborg.

Den här gången ska vi titta lite närmare på jazzgruppen Salamander bestående av fyra tämligen fritt jazzande personer, tre tjejer och en kille.
– Det är slumpen som avgjort varför gruppen ser ut som den gör, säger Cecilia Wennerström som är saxofonist och flöjtist i gruppen.
– Då, för tre år sedan, samlades vi några tjejer och spelade, och vi saknade en basist. Stig Boström fanns tillgänglig, och på den vägen är det.

Under andra halvan av 70-talet fanns det ett stort tillhåll för musikintresserade människor – av den lite friare varianten, i SÄMUS lokaler vid Victoriagatan i Göteborg.
SÄMUS (Särskild Musikutbildning) var då en försöksverksamhet för utbildning av musiklärare inom jazz och improvisation, men är nu integrerad i Musikhögskolan. Detta delvis till följd av att alltför många som gick på SÄMUS inte avslutade sin utbildning, utan blev musiker istället.

TVÄRSÄKER INTENSITET

Vi sitter i ett litet pentry på första våningen i Hotell Östergyllen i Linköping – ett billigt och av musiker omtyckt hotell. Salamander har en timma tidigare, inför ett 70-tal åhörare, avslutat sin konsert Folkets Park. Stämningen i salongen hade varit vad jag vill likna vid trevlig.
Publiken applåderade vänligt efter varje avslutat stycke, ibland även efter soloinsatser. Och det är ju så man gör på jazzkonserter.
Salamander spelar en till största delen improviserad musik, eller jazz, som de själva kallar den, och gör det med tvärsäker intensitet och övertygelse. Här är det ingen som ber om ursäkt. Vissa kompositioner är bortåt 20–30 min långa, och ganska utflippade.
Vanja Holm, slagverkare i Salamander, hade vid sidan om sitt trumset en arsenal med små prylar upphängda på en ställning, som hon vid vissa tillfällen gick över systematiskt. Det var rassel, tingel-tangel och tut!
Jag undrade osökt om kvällens längsta låt, Timbuktu, skriven av Vanja, var en komposition eller ett helt fritt stycke. Hon svarar:
– Timbuktu är en komposition, egentligen ett slags potpuri av tre olika låtar. Varje musiker har i inledningen en fras som de får använda på sitt sätt… och sen kan ju vad som helst hända!
Salamander var nöjda med kvällens konsert och tyckte att stämningen både bland publiken och på scen varit fin. Deras musik är ju i hög grad beroende av hur stämningen är. Många saker kan påverka och förändra låtarna. De är aldrig lika från spelning till spelning. Och det är just detta som Salamander anser vara så viktigt, att kunna utveckla musiken på scen.
– Vi trivs inte riktigt när vi vet precis vad som ska hända, säger Cecilia.
Trots det fick jag en uppfattning av att de då och då såg lite frågande ut under spelningen. Vid några tillfällen tittade Vanja med en besynnerlig blick på Stig.
– Hade du väntat dig något annat från Stig just då?
– Nej, ofta är det rent praktiska problem som gör att vi inte hör varandra, trots att vi spelar akustisk musik, säger Vanja. Akustiken är så olika i olika lokaler. Ibland får man försöka gissa sig till vad t.ex pianisten (Susanna Lindeborg) gör. I vissa lokaler uppstår helt omöjliga akustiska problem.
– Vid en del tillfällen kan det vara så svårt att höra varandra, att om trummisen tänjer aldrig så lite i tempot, kan den lätt byta ett taktslag, inflikar Cecilia.
Och då åker naturligtvis ögonbrynen upp i taket.

SPELAR PÅ KONTINENTEN

Salamander har ganska gott om speltillfällen, de flesta på jazzklubbar och jazzfestivaler, både i Sverige och på kontinenten. Nyligen avslutade gruppen en tvåveckorsturné i Tyskland.
Men det är svårt att boka in sig utomlands, pga svårigheter att få kontakt med arrangörerna. Musikfestivalerna är dock utomordentliga inkörsportar till mindre jazzställen. En mångfald arrangörer bevistar festivalerna, liksom TV och radio.
Dessutom är det ju lättare för en grupp som spelar enbart instrumental musik. En melodi eller ett solo behöver man ju sällan översätta…
Finns det någon skillnad på utländska och svenska spelningar?
– Jo, det finns minst en avgörande skillnad, och det är ölen. Utomlands finns det alltid öl och andra starka drycker på klubbarna, som gör att stämningen ofta blir högre, och att det genomsnittligt kommer mer folk. Men det har en baksida också, menar Vanja.
– Utomlands reagerar folk kraftigare om de inte gillar det som framförs på scenen. De skriker “Buu buu” och kan ibland kasta saker på musikerna t.o.m. De är bortskämda, vilket inte enbart beror på dryckerna utan på att vi har olika traditioner helt enkelt.
– Vi spelade på en jazzfestival i Dortmund nyligen, där publiken otåligt väntade på gruppen som skulle spela efter oss och skrek “Aufhören Aufhören Aufhören”, säger Susanna, det var inte så där jätteroligt.
Salamander har ännu inte varit i Danmark och spelat, trots flera turnéer i Tyskland, Holland bl.a. De har däremot varit i Norge, som faktiskt, ur jazzsynpunkt, är ett mycket mera gynnat land än Sverige. I Norge finns ungefär lika många jazzklubbar som i Sverige, men antalet jazzgrupper är betydligt färre än i Sverige. Det är därför lättare att få jobb där.

SALAMANDERS MUSIK

Vid det här laget hade jag blivit ganska nyfiken på hur Salamander vill beskriva sin musik. För oss, åsyna vittnen under kvällen, var det fråga om till 99% improviserad musik, förlåt, jazz. Men Cecilia som verkar ha en klar bild över vad som egentligen hänt inom jazzens utveckling under åren, säger:
– Vi spelar en sorts utvecklad jazzmusik.
– Man kan alltså stoppa in er i ett fack med andra ord?
– Javisst.
– Lite åt konstmusik kanske?
– NEJ! I Holland t.ex, skiljer de noga mellan jazz och improviserad musik. Improviserad musik närmar sig konstmusik väldigt mycket.
– Ungefär som Brötzmanns musik?
– Nej, han hör mer till fri-jazz! (Ännu en changer alltså.) Det är en form som bygger väldigt mycket på traditioner från be-bopen och liknande.
– Lyssnar ni på s.k ny musik, typ John Cage?
– Nej.
– Men är inte er musik lite influerad av konstmusiken trots allt? Cecilia svarar:
– Nej, absolut inte. I konstmusiken spelar man noterat, vilket är ett högst ospontant spelsätt s.a.s. Allt är arrangerat och förutbestämt, från första till sista tonen. Ganska meningslöst…
– Jazzen däremot, är en musikstil som bygger på en puls, som man inte försöker pricka exakt. Vi är mer intresserade av att tänja pulsen, eller takten, så långt det går – och ändå behålla pulsen. Förstår du? Tvärtom är det med konstmusiken, där allt är samlat kring en statisk rytm.
– Stravinsky sa om jazzen att den inte är rytmisk, utan uppbyggd kring den här pulsen, som ingen vill pricka. Och det känns riktigt.

När Cecilia beskriver hur hon och hennes medmusiker försöker tänja pulsen så långt det går, är det en helt riktig beskrivning. Konserten ikväll bestod av en lång räcka pulstänjning, som ibland fick mig att gunga ordentligt – det svängde fint på många ställen, plus att de verkligen gav allt i sitt utspel – men som också under vissa perioder gjorde mig nervös och gav mig en viss längtan efter lite lugnare, mer samspelta partier.
– Det finns en motsättning inom den typ av jazz vi spelar. Dels gäller det att ge allt, att spela ut sig själv, samtidigt som man måste lyssna och underordna sig det kollektiva – gruppen. Dessa båda står ju i motsats till varandra, vilket ställer höga krav på de som spelar, på deras lyhördhet för varandra, och även att de vet med sig hur länge deras solistinsatser känns intressanta.
Cecilia nämner Miles Davis som ett exempel på när den här motsats-balansen fungerar som bäst.

VAD HÄNDER MED JAZZEN?

Men, vad händer med jazzmusiken idag, i tider där rockmusiken härjas av syntar, dekadent livsföring, undergångsstämning, och på många håll använder uttrycken från 50- och 60-talen. Hur påverkas jazzen?
Under 1900-talet kan man ju se en klar utvecklingsfas inom jazzen; de svarta slavarnas sånger – blues – ragtime – swing – be bop – cool – free form/modern jazz, den har frigjort sig mer och mer. Har synthesizern nått jazzen också? Cecilia:
– Nja, men man kan väl säga att den lånar en del av- rockmusiken numera, plus spräck (som är en totalt fri form av jazz).
– Man märker ju, precis som i rockmusiken, att det förekommer dagssländor i jazzen också. Dessutom kommer det in mer och mer pengar i den, menar Vanja.
Trenderna verkar dock inte slå lika hårt i jazzmusiken. Cecilia fortsätter:
– Man vet inte hur den verkliga utvecklingen ser ut. På 50-talet kunde man tydligt se utvecklingen i be bopen. Likaså var ju John Coltrane en fortsättning på detta, en verklig utveckling av jazzen – något bestående, som massor av musiker tagit efter.
Men det är ju många år sedan nu som Coltrane gick ur tiden (1967), och en sorts olustig oro över att inte riktigt veta vad som händer börjar långsamt att sprida sig i det lilla hotellpentryt, då Susanna avslöjar:
– Det lär nog dröja minst tio år innan man kan säga vad som sker nu!
Vi pustar ut och känner lugnet komma över oss igen.

KOM I RÄTT TID

Tio år är för övrigt inte en så lång tidsrymd inom jazzen som inom rockmusiken. Det är ganska vanligt att ett rockband “slår igenom”, eller åtminstone blir väl etablerat, efter kanske bara ett till två år, medan det kan dröja upp till ett decennium för en jazzgrupp att bli etablerad. Jazzmusiker är ofta mycket gamla när de slutar spela.
Därför har det gått ganska raskt för Salamander att bli någorlunda etablerad som grupp. Detta beror till stor del på att de “kom i precis rätt tid”. För tio år sen hade ingen hört talas om kvinnofestivaler t.ex. Det har alltså, som inom rockmusiken, skett en stor utveckling i.o.m att kvinnor börjat spela i mycket högre utsträckning. Och detta har naturligtvis uppmärksammats i press och radio/TV.
När Salamander spelade på den stora kvinnojazzfestivalen i Berlin förra sommaren var tysk TV där och gjorde program, som sen visades i flera länder förutom i Tyskland.
– Vi spelade på den här festivalen i Berlin, där temat var just kvinnojazz. Hittills har de haft japaner, kvinnor och gitarrister bl.a som teman, säger Cecilia, och fortsätter:
– Det är inte så dumt som det låter. Det är överhuvudtaget svårt för musiker att göra sig gällande, om man inte kommer från USA. Låt en japansk jazzmusiker slåss med en amerikansk om jobben. Vem får dem? Amerikanen förstås. Det bara är så. Gamla invanda mönster, som temafestivalerna hjälper till att bryta. De hjälper fram många duktiga musiker och musikgrupper.
– Vi medverkade även på en liknande festival i USA, säger Cecilia.

VIKTIGT MED PLATTOR

När Salamander deltog i Berlinfestivalen, bandades hela deras konsert, och delar av den gavs sen ut i form av en LP-skiva, på jazzbolaget Dragon. För att vara jazzplatta har den sålt bra, 1300 ex, vilket gjort att den gått ihop ekonomiskt.
Nu har gruppen siktet inställt på en ny platta. Den här gången kommer de att göra inspelningen bakom lykta dörrar – i studio alltså. Detta föranledde min nästa fråga:
– Är det inte svårt att spela in er fria musik i studio? Är det inte stor chans att det blir lite stelt, och att de kala väggarna förtar udden? Cecilia svarar snabbt:
– Jag tycker det ska bli skönt att få göra det i studio den här gången.
– Ni är inte rädda att ni ska bli för noga med småfel och därför ta om, tills låten kanske mist mycket av sin spontanitet som ändå är viktig i er musik?
– Vi får helt enkelt inte göra omtagningar, säger Susanna, vi måste överse med såna saker och bara fortsätta med nästa stycke.

Att spela in plattor är tydligen väldigt viktigt inom jazzen, kanske viktigare än i rockmusiken, där det finns många fler kanaler att uppmärksammas genom. En halvbra demotejp duger bra att skicka runt till arrangörer en gång. Sen förväntar de sig grammofonskivor, för att förvissa sig om att gruppen är aktiv, seriös, viktig mm. Detta gäller inte minst festivalarrangörerna.
Det är också festivaljobben som betalar mest. Upp till 10000:- kan Salamander få för en sån spelning. Jämför med de svenska musikfesterna, där musikgrupper ofta enbart kan få ut reseersättning.
Klockan närmar sig halv två på natten, och de allt tätare återkommande gäspningarna vittnar om en lång dags vedermödor, och påminner oss om att det är dags att utnyttja hotellet för dess rätta ändamål.

FOTNOT: Susanna Lindeborg är heltidsmusiker och spelar även med i göteborgsgruppen Mwendo Dawa. De andra försörjer sig vid sidan om Salamander mest som musiklärare.