Linköping, en förort till Stockholm, eller? Varför åker man överhuvudtaget till Linköping för att göra ett reportage. Där finns inga nya kända band i stil med Brända Barn från Sundsvall som lockar, där finns inte någon vida beryktad skivproducent som lockar nya intressanta grupper. Nej, finns där något som är intressant i fråga om musikliv. Tiden då Lollo Asplund sjöng “lite rock ‘n’ roll till frukost” är för länge sedan förbi, även om han fortfarande finns kvar i Linköping, och fortfarande är verksam som musiker. Men det är också vad staden kan erbjuda som är beryktat på fler ställen än i stadens centrum och i dess omnejd.

Där kan man egentligen sluta, om man vill. Man kunde exempelvis skriva, “Linköping, Sveriges tråkigaste stad efter Eslöv”. Men det vore en lögn. Det skulle vara synd för Linköping är en jävla trevlig stad, med ett så intensivt musikliv att till och med dess egna invånare blir förvånade när de får reda på det. Inte ens den mest intresserade och insatta entusiasten har en chans att kolla upp allt som händer.

Universitetsstad

Dessutom är Linköping en universitetstad. Eller rättare skrivet, det ligger ett universitet i staden. Studenterna kommer till universitet, och sen flyttar de i de flesta fall hem igen. Några stannar givetvis kvar, och då räknas de in i de 90.000 som bor i tätorten eller i de 110.000 som bor i kommunen. Något direkt kulturellt bidrag till staden utgör de inte, men å andra sidan utgör de desto mer ett kulturellt bidrag till sig själva. De har en gammal herrgård som numera kallas Kåren där man har dans lite då och då, och sen har de Flamman. Flamman är en studentpub till vilken man behöver förfoga över ett studentkort för att komma in, eller åtminstone bör man känna någon som har ett, eller kanske har haft ett, eller kanske känner någon som i sin tur känner någon som har haft ett. Med andra ord kan man komma in utan studentkort, och då bidrar ju faktiskt Flamman också till Linköpings musikliv. På denna studentpub kan man lyssna på Mikael Wiehe, Eldkvarn, Ebba Grön m.fl. De hål-ler sig med bra musik, kan man säga. Varje onsdag kan man dessutom lyssna på jazz, gammal härlig tradjazz som någon uttryckte det. Det existerar således en jazzklubb även här.
När jag skriver “även här” så menar jag även här på Flamman, det finns nämligen två jazzklubbar till i stan. Dels Great Jazz Club och dels Jazz Complete Communion. Enligt uppgift sysslar Great Jazz Club mest med storbandsjazz och JCC mest med ny, modern jazz. På sextiotalet fanns det ännu en, men det var innan de andra fanns. En journalist uttryckte för oss att han saknade just jazz i , stan, tradjazz ville han ha, och sen ville han ha udda folkmusik typ J.P Nyströms och tvåradiga dragspel. Jo visst, visst visste han att det fanns jazzklubbar i stan, men bara en va? Jaså tre, de va fan… Jaså sysslar Musikforum med folkmusik…

Brist på information

Linköping är full av musik, men det gäller att hitta den. Informationen tryter. De “rika, stora” arrangörerna har inga problem med att nå ut med sin reklam; “Dansa på Ekoxen” kunde man läsa på varenda buss och taxi. Tänk om det istället hade stått; “Underjordiska Lyxorkestern på fredag, arr Rock d’amour”. Men så är det inte. De nio biograferna, varav en obligatorisk porrbiograf, har sina stående annonser i lokaltidningarna. Dansrestaurangerna typ Ekoxen, Frimurarhotellet och Stora Hotellet saknar inte heller dom pengar på annonskontot. Nej problemet för musikföreningarna är att nå ut. När Rock d’amour, Musikforum, JCC, Skäggetorpsrock eller Funx arrangerar är det ofta en liten krets som vet om det, mun till mun-metoden. Givetvis affischerar man på stan, men plikttrogna uniformsbärare river ganska snart ner dem. Annonser är dyrt. Små annonser syns inte. Folk vill slippa leta efter dom. Allt ska vara gratis.

Diskotek

Raskt vidare. Diskotek är populärt, eller? Det finns några stycken för yngre publik och några för äldre, från femton och uppåt under förutsättning att ansiktet döljs och att byxorna är inne.
Ett av dem är Lorry’s, ett diskotek som dessutom hyr ut till en förening som kallar sig Stage. Stage arrangerar rockmusik i Lorry’s lokaler varannan torsdag. Magnus Lindberg stod på scen den torsdag vi besökte staden. Och det är i ungefär den klassen som artisterna är, om de kommer till Stage.

Musikaffärer

I övrigt är Linköping som alla andra städer. Det finns några musikaffärer och några skivaffärer, förutom att de obligatoriska varuhusen håller sig med ett begränsat sortiment skivor och Filbyter har till och med en instrumentavdelning.
Musikbörsen har en affär här, och en annan affär vid namn Musikcentralen är just i full gång med att konkurrera ut dem, enligt dem själva. De har ett sortiment som täcker allt. Uthyrning av skolinstrument och orgelkurser lever man på, rockmänniskorna har man skickat ner en våning. Där syns de inte och så kan de få spela i fred. Utrustningen som erbjuds är tämligen enkel och ligger i mellanprisklassen. Föräldrarna får inte bli chockade när de kommer till Musikcentrum. Musikcentrum är en respektabel affär, med anställda som inte tycker det finns något musikliv i Linköping. Det var faktiskt i deras lokaler som den lokala popbandstävlingen hölls, finalen hölls i Folkets Park. Som arrangör stod Östgöta Correspondenten och som vinnare Weine Wräk. 80 band deltog, men de är givetvis ett undantag i Linköpings musikliv.
Visserligen har kommunen på senare år satsat betydligt mycket mer på rockmusik än tidigare, men i jämförelse med jazz och klassisk musik ändå lite. Gunnar Hoffsten lokal musikkritiker, skivaffärsinnehavare och numera också jazzmusiker. Han menar att publiken inte räcker till för alla arrangemang i staden. Det finns många aktiva föreningar, men för få intresserade människor. Två symfoniorkestrar, regionmusiken och bortåt ett hundra körer lär det finnas. Nya Musikveckan startade i slutet av oktober och höll på i tio dagar. På dessa tio dagar arrangerades 25 konserter i Kulturnämndens regi, huvudsakligen ny, svår musik av unga kompositörer. Men det var naturligtvis dålig publikuppslutning.
Herr Hoffsten recenserar i Östgöta Correspondenten , mestadels jazz. Han menar att de lokala tidningarna gör vad de kan för att bevaka musikutbudet. Upp till 8 recensioner per vecka publiceras det, dock mestadels inom den “seriösa” musiken. Rockmusiken är även här undansatt, trots att det blivit bättre. Det hela började med att konkurrenttidningen, den socialdemokratiska Östgöten, startade en popsida. Unga rockintresserade människor fick chansen att skriva om konserter för en spottstyver. Givetvis var “Corren” tvungna att svara på initiativet, men där stannade det. Det recenseras rockmusik, men långt ifrån lika aktivt som annan musik.
Ett annat problem är, som på så många andra ställen, konsertlokaler. Det saknas. Faktum är att det finns ett beslut i kommunfullmäktige från 1975 att ett konserthus ska byggas, men sen dess har det inte hänt något. Å andra sidan är det ju bara sju år sedan beslutet togs. Tveksamt är väl också om ett konserthus skulle hjälpa rockmusiken framåt. Troligtvis är det väl bara “seriös” musik som skulle rymmas inom de väggarna, och situationen då skulle vara som nu för Rock d’amour & co.

Lokalproblem

Den fredag vi besökte staden arrangerade nämnda förening en konsert med Underjordiska Lyxorkestern. Det lokala bandet och Underjordiska var tvungna att komma till Folkets Hus och vara färdiga med soundchecket innan klockan 7. Sen var det dags för ett kommunalt disko och för en biograf i huset att ta över. Konserten kunde börja framåt halv 11 på kvällen. Klockan 12 skulle lokalen vara utrymd. Här kan man då prata om att vara i behov av bättre lokaler.
Arbis är en fritidsgård mitt i Linköping, från början var det en arbetarteater byggd på artonhundratalet. Där finns det en konsertlokal som rymmer ca 300 personer. Felet är bara att den alltid är upptagen. Det räcker inte med en.
Därmed är vi framme vid nästa problem, rep-lokaler till det hundratal band som finns i stan. En gammal brandstation lades för ner för ungefär ett år sedan. Flera musikföreningar krävde att få ta över stället, tillsammans. Man ville använda det till rep-lokaler, fik samt ha en konsertlokal där. Myndigheterna ansåg dock att pensionärsföreningen borde få den.

Arbis

Arbis är som redan nämnts ganska centralt beläget, och tanken är just att det ska vara ett centrum, ett ställe att träffas på. En billig fika när man träffar sina kompisar. Dessvärre fungerar det inte riktigt så. Fiket är billigt och utnyttjas ganska friskt, men inte av den tilltänkta gruppen, nämligen de arbetslösa. Fyra beredskapsanställda ungdomar har sitt kontor i huset, och deras uppgift är att få tag på och sysselsätta andra arbetslösa ungdomar. Resultatet har dock varit ganska sparsamt, men det är på bättringsvägen. Att resultatet är sparsamt är inte enbart deras eget fel, till en början fick de inte ens gå till Arbetsförmedlingen för att söka upp sin målgrupp. Arbetsförmedlingen menade att deras kunder inte skulle behöva ofredas bara för att de går dit. Och så kan man ju också se på saken.

Linköpings stad

Storebror Stockholm ligger bara 20 mil norrut, det är dit man som musiker flyttar, det är där chanserna finns. De som stannar i Linköping stannar där, det är bara att välja. Någon större chans att bli rikskänd får man inte. Ska man bli känd får man ut och spela, helst i Stockholm, helst i city. Demotaper kan man alltid göra, antingen hemma hos Bosse i hans villakällare, eller hos AVO-studio. Den sistnämnda är lierad med Studiefrämjandet och det är där studiecirkelsgrupperna spelar in, den första är privatägd och omåttligt populär hos de linköpingsmusiker vi träffade. Han är inte noga med tiden, och billigt är det. Utrustningen är fattig, men Bosse kan sköta spakarna och då kan resultatet bli hur bra som helst. Det är också här det flesta av de samlingskassetter som cirkulerar i staden spelats in. Två samlingsskivor och en mängd kassetter från stan finns det, utgivna under de märkligaste etiketter. Något direkt etablerat skivbolag finns inte, med det finns desto fler oetablerade, 15 stycken var det sista budet vi fick.

Alltså, för att sammanfatta. Det går inte. Intrycken är många från en stad med ett så intensivt musikliv. Det hela slutade med att vi visste mer än dem, de som bor där. Vi hade bestämt träff med en del personer, alla gav sin bit till pusslet. Jan Gradvall – redaktör för Sveriges bästa fanzine, Jörvars Gosskör, kom inte till avtalad plats. Men tidningen fick vi tag på, liksom stadens andra fanzine, Revolt into style. Staden är fylld av aktiviteter, utanför medborgarnas medvetande. Många vi pratade med hade inte en aning om att det hände så mycket i Linköping. En stad som har åtminstone 5–7 aktiva musikarrangörer, förutom den så kallade seriösa delen. En kristen vi talade med gick aldrig på andra arrangemang än kristna, men han var nöjd. Kristen rockmusik fanns, liksom körer. De som klagade hade inget att klaga över, förutom informationen. Det spelar ju ingen roll hur mycket som händer när ändå ingen vet om det…