KiN betyder ”sol” på mayaspråk och Sara, den skämtsamma och trevliga flickan bakom namnet, växte upp i Gävle på 70-talet. Uppväxten var ganska tuff för späda KiN; hon kände utanförskap och trivdes inte med skolkamraterna. Bakgrunden får mig att tänka på Thomas DiLeva, kan han vara en förebild månne?
— Thomas gillar blommor, så gör även jag. Ibland känner jag mig inte kompatibel med de andra och den känslan delar jag måhända med honom?

KiN släppte nyligen albumet The Zombie Hunch. Hennes musik känns som harmonisk, elektronisk sagomusik med sång som påminner om en liten flickas. ”Förställer du rösten”, frågar jag försiktigt?
— Somliga dagar är rösten min sorg, andra min kraft och seger. Jag låter så här och kan inte rå för det. Och tänk, jag är lycklig ändå.

Hur vill du att din musik ska bli mottagen?
— På samma sätt som man tar emot en vacker tavla som målades i ärligt uppsåt.

Du har haft många skivkontrakt, men bara fått ut ett album, den självbetitlande plattan Sara på Slask Records. Är du svår att samarbeta med och vilken är den värsta kontraktskraschen?
— JA! Jag vill göra allt på mitt eget sätt, annars står jag hellre och säljer sojakorv med rostad lök under en gatlykta någonstans. Skilsmässan från EMI gjorde ont. Jag grät mången tår och kunde inte skapa på mycket länge. Nu driver jag mitt eget bolag Blomkraft tillsammans med producenten Håkan Folkesson och det känns mycket bra.

Du är ute och spelar nu, bland annat på Arvikafestivalen. Vad kan vi vänta oss av KiN live?
— Det blir allt från soldans och luciatåg till en gummianksarmé. Den senare består av enastående musiker av allra bästa slag. Det blir urbant, hårt, eteriskt och sagolikt vackert.