De har nyligen släppt Cruel Town, deras första album efter fem års tystnad. Men de som trodde att publiken hunnit glömma brodern från Västkusten gjorde en grov felbedömning av popsveriges minne. När Zero träffar Henrik och Pop Lars på Hotell Malmen på Södermalm i Stockholm är de trötta. De har tillbringat en stor del av eftermiddagen på inspelningen av Sen kväll med Luuk där de framfört singeln ”When We Were Winning” och även gjort ett par intervjuer. Och BD-hysterin fortsätter. Dagen därpå står sjutton intervjuer på schemat. Det var längesedan det var så intensivt för Henrik och hans kombattanter som nu.

Sommaren 1995 vrålades singeln ”Luke Skywalker” ut från alla danshak som fanns att uppbringa i Sverige. Konsertarrangörerna som bokade bandet beskrev Broder Daniel som sinnessjukt. Frontfiguren Henrik utmålades ena dagen som homosexuell, galen och självmordskåt. Andra dagen som ett insiktsfullt popgeni. Sverige delades i två läger med BD-fans i det ena och antagonisterna i det andra. Två läger som ståndsmässigt hållit kvar sina åsikter och fått ny luft under vingarna nu när Cruel Town släppts.

Broder Daniel har satt djupa spår i svensk musikhistoria, inte bara i sig själv utan lika mycket genom avknoppningarna; före detta medlemmen Håkan Hellströms solokvistkarriär och Theodor Jensens band The Plan. Henrik Berggren bemöter idag sitt eget popfenomen med en viss distans, men med samma oberäkneliga karaktär som alltid.
Det är fem år sedan förra skivan, det är ganska lång tid.
— Det är många journalister som har påpekat det, säger Lars, vilket vi tycker är lite konstigt. Andra band kanske gör skivor med ett eller två års marginal, men det är alldeles för kort. Man kan ju inte ha någonting att säga varje år.

Följer kreativiteten

Era första tre skivor kom ganska snabbt. Hade ni mer att säga då?
— Låtarna till första och andra skivan var redan färdiga innan de spelades in. Första skivan hade varit klar i flera år.
— Det handlar om kreativitet, konstaterar Henrik. Vi gör inte skivor av yttre tvång utan lyssnar på vår inre kreativitet och ibland går det i vågor. Det har gått fem år och det hade nog varit konstigt för många andra band, men inte för oss, för vi är inte bara ett band. För våra fans är vi som en religion. Det är lite annorlunda spelregler för oss av någon anledning. Sedan så ger vi blanka fan i vad skivbolaget säger, de har ingen makt över oss överhuvudtaget.

Hur tycker ni att nya skivan skiljer sig från era tidigare?
— Med förra skivan ville vi dra romantiken till sin yttersta spets, säger Henrik. Den ser jag som ett intermezzo. Vi är bra på att göra kärlekslåtar, men vi är också ett kritiskt band. Många kommer antagligen säga att vi har låtit likadant hela tiden. I Broder Daniel tänker vi alltid på helheten och aldrig på detaljerna och många saker som är typiska för oss vill vi ha kvar. Det finns ingen anledning att ändra på dem. Det vore konstigt om vi ändrade oss helt tvärt, då skulle det vara som om vi hade följt någon trend tidigare, utan att ha följt någon idé.
— Den uppenbara skillnaden är att sången står mer i centrum på den här plattan, fortsätter Lars. Texterna och sången hamnade lite i skymundan på förra skivan. Men alla element finns med, de som tyckte om förra skivan kommer att känna igen sig i den här också.

Var det annorlunda att spela in som kvartett istället för kvintett som ni alltid gjort tidigare?
— Det var ganska likt som det varit tidigare, säger Henrik. Håkan var väldigt entusiastisk och det kan jag sakna ibland, men det är svårt att säga vad som hade varit annorlunda om han hade varit kvar.

”Fuck all that shit”

Lars och Henrik börjar diskutera för- och nackdelar med att vara många kockar vid en inspelningssituation. Kanske har det gått snabbare den här gången, eftersom det har varit färre viljor inblandade? Min nästa fråga handlar om hur Lars producentuppdrag och basisten Theodors erfarenheter med The Plan har påverkat Broder Daniel, men innan jag hinner avsluta frågan utbrister Henrik ”Fuck ’em! Fuck ’em! Fuck all those guys!”. Sedan reser han sig och går mot toaletten. ”Fuck all that shit!” ropar han och jag och Lars skrattar, inte helt säkra på hur pass allvarlig Henrik är.
— Han flippade ju ur så det måste ju ha påverkat oss på något sätt, menar Lars. Det är kanske svårt att säga hur. Jag har tagit med mig en hel del erfarenheter från producerandet, men det är ingenting som jag låtit påverka Broder Daniels sound.
— Broder Daniel är inte så lätt att påverka, fastslår Henrik som precis kommit tillbaka.

Jag plockar fram Broder Daniels tre första skivor och ber Henrik och Lars kommentera dem.
— Det är inte alls så många skivor, säger Henrik. Jag som trodde att vi hade värsta karriären bakom oss.

Om Broder Daniel Forever (1998):
— Allt är smörja utom den här som är skitbra, säger Henrik och sliter åt sig den. Den här skivan är fanimej… Det ser man till och med på själva skivan hur bra den är. De andra är inte ren skit, men den här är jävligt hård, den är min favorit.

Om Broder Daniel (1996):
— Den här är helt okej, men den har jävligt strange attityd. I ”ABC” får man nyckeln till det, ”ABC and nothing matters to me…”. Intressant attityd. Den har många bra låtar men vi insåg inte hur vi skulle producera dem på ett bra sätt.
— Den är väldigt popig, flikar Lars in, men samtidigt motsägelsefull.

Om Saturday Night Engine (1995):
— Den här är helt obegriplig för mig, säger Henrik. Men den har många bra låtar, ”Lovesick” har den bästa gitarrslingan jag någonsin skrivit tror jag. Vi var tyvärr inte kapabla att spela de bra låtarna, säger han och skrattar. Den är ett bra uttryck för vilka vi var då och hur vi lät, men jag har svårt att relatera till den idag. Den enda låten det är bra ljud på är ”Ice Age”. Men vi inser att den här skivan har betytt väldigt mycket för många människor och det måste man respektera. Den har framförallt ingen like.
— Det här är ett gäng tonåringar som inte vet vad de håller på med, säger Lars. Allt handlade om att få ner en känsla på tape. Saturday Night Engine kom i en tid då all musik var väldigt strömlinjeformad, så den är en reaktion på sin samtid. Men det finns inte så många låtar jag är sugen på att spela idag.

Henrik är av en helt annan uppfattning och säger att han gärna skulle spela ”Ice Age”, ”What’s Good”, ”Middle Class” och ”Disease Inside”. Han tystar Lars protester och fortsätter nämna låtar från de andra skivorna också. ”Work”, ”Sorrow”, ”I’ll Be Gone”, ”Happy People Never Fantasize”, ”Dream My Days Away”, ”Whirlwind”, ”You Bury Me” och ”Dark Heart” står också på Henriks lista, men Lars konstaterar att de nog kommer att få sålla ganska friskt på sina spelningar.

Faller för komplimanger

Hur tror ni att den nya skivan kommer att tas emot?
— Den kommer nog tas emot väl, säger Henrik uttråkat. Alla kommer att tycka den är bra och påpeka hur viktiga, egna och speciella vi är.

Du låter rätt trött på den bilden av Broder Daniel?
— För några år sedan snackade det där packet om hur dåliga vi var. Det är betydligt svårare att säga det om oss idag, nu när alla verkar gilla oss. Men som alla andra faller naturligtvis vi också för komplimanger och att säga att man skiter i det är bara ett skydd. Att säga att man inte bryr sig betyder oftast att det är just det man gör.

Är det någonting ni skulle vilja ändra med Cruel Town?
— Vi är jättenöjda med den här skivan, säger Henrik. När man är riktigt nöjd med någonting man har gjort är man stolt. Det är så jag känner det, men om ett par år kanske vi säger att den nog är bra men att vi inte förstår den, skrattar han.
— Den är mycket mer explicit, även i texterna. Mycket tydligare och lättare att förstå. Vårt ideal har alltid varit enkelhet och att undvika missförstånd i allra högsta möjliga grad. Vi har aldrig försökt göra oss konstigare än vad vi är, tvärtom. Jag tror att vi helt enkelt har blivit duktigare.

Intervju: Pelle Olofsson
Text: Pelle Olofsson & Karin Bolin