I våras släppte Homy sitt debutalbum Music Box. Medlemmarna har tidigare spelat i band som Saft, Sissy Prozac, Elephant samt med Tomas DiLeva och Håkan Hellström. Bakom mikrofonen återfinns Nina Natri från nedlagda Fidget. Zero träffade basisten Anders Lennartsson och trummisen Jesper Hörberg som berättade om bandet, musiken och visionerna.

Jesper Hörberg från Sissy Prozac, och före detta medlem i Saft, fick i uppdrag av Eternity Records att göra en remix åt bandet Elephant. Jespers mix blev inte direkt lysande enligt honom själv, men satte igång ett musikaliskt samarbete mellan honom och Anders från Elephant. Resulterade blev ett projekt där tanken var att plocka in olika gästmusiker. Efter ett tag dök tänkbara namn upp och bland dessa fanns den tidigare Fidgetsångerskan Nina Natri. Hon gjorde sångpålägget till singeln ”Bus Stop” vilket blev så bra att Nina blev fast medlem.

Hur kommer det sig att ni fastnade för Nina?
— Till att börja med var det hennes röst, sedan funkade personkemin bra också. Nina har inte någon klassisk tjejröst, utan lite mörkare, säger Anders. Hon har också en attityd som inte är jättevanlig, som står ut. Det gör henne till en mycket bra sångerska.

Friheten över musiken

Hade ni en rationell strategi för ert sound eller var det trial and error?
— Det var väldigt lekfullt, menar Anders. Anledningen till att vi startade Homy var för att få fullständig frihet över musiken. Vi var inte så fokuserade på att det skulle bli ett band och att vi skulle släppa en skiva, vi hade bara jävligt roligt. När Nina kom med bestämde vi att det skulle bli ett band och då blev det något mer strukturerat, men det är fortfarande väldigt fritt. Jag började göra musik hemma för mig själv, just för att slippa spela i band, fortsätter Jesper. Jag var ganska trött på att alla band förr eller senare hamnar i en form som blir begränsande och hämmande. Bandet blir som en tvångströja, det är en känsla som är svår att förklara. I Homy är det är opretentiöst och inte så prestigefyllt. Om Anders säger att mitt trumspel suger så får jag ändra på det. På det viset är det här mycket friare och skönare. Ju fler människor det är i band, desto mer tvingas man kompromissa. Om det inte finns en stark ledare vill säga. Nu har vi bara varit tre personer och vad gäller musiken oftast två. Då har man ju bara en att slåss med. Vi har inte haft ett enda gräl sedan vi drog igång. Vissa band verkar behöva de där grälen men jag gör inte det, utan funkar bättre när allt flyter på. Vi jobbar snabbt istället för att som vissa band sitta och diskutera hur de ska spela. Vi har inte snackat ett dugg, bara kört på.

När jag lyssnar på Music Box slås jag framförallt av den lekfulla attityden som Musiksverige inte skådat sedan Whale 1995. Ni verkar ha en ganska okomplicerad och opretentiös hållning till musiken.
— Det är helt riktigt. De reaktioner vi får, oavsett om de är positiva eller negativa, är att det är just lekfullt. Varje låt måste få ta sin egen väg, det går inte att tvinga ner dem i någon form. Det är faktiskt jävligt roligt med musik och då tycker jag att det kan få höras. Oftast är musik underbart och man blir inspirerad i stunden, det tycker jag att man ska använda sig av.

Så musik är inte på blodigt allvar?
— Faktum är att jag tycker det lite grann. För mig är musik inte bagatellartat, utan mycket viktigt och då är det ju på liv eller död. Sen betyder inte det att man lider, tvärtom mår man riktigt bra när man gör musik. Jag kan tycka att det är tråkigt med folk som tycker att man inte tar musiken på allvar om den inte är melankolisk. Glad musik är också på liv eller död. Alltför ofta får man ta skit för att man gör gladare musik. Märkligt nog!

Texterna

Vad handlar era texter om?
— T.ex. ”Bus Stop” handlar om när jag bodde i Örebro ett halvår, skrattar Anders. Det går i och för sig tåg från Örebro, men ”Train Station” hade blivit för långt. Tydligen hade den engelska 60-talsgruppen Hollies en jättehit med en låt som också hette ”Bus Stop”. Jag hade ingen aning om det och har aldrig hört den, men många undrar varför vi har döpt den efter Hollies låt. Nina brukar säga att våra texter har två teman, revenge och victory. Försmådd kärlek är ett annat tema som ofta dyker upp.

”Cannonball Queen” lånar friskt från Serge Gainsbourgs ”Bonnie And Clyde”. Hur fick ni den idén?
— Från början ville vi sampla ”Bonnie And Clyde” men Serge Gainsbourgs skivbolag är stenhårda, de tillåter inga som helst samplingar. Så vi fick helt enkelt göra en egen tolkning. Det är lite kul för vi trodde inte att låten var så känd, men det är många som känner igen den direkt.

Det står inte mycket om er på Homys hemsida. Är det viktigt för er att vara anonyma inom ramarna för bandet?
— Det är nog mest på grund av lathet, men när vi bestämde att vi skulle ge ut skivan var det meningen att vi skulle vara rätt hemliga och anonyma. Det var innan Nina kom med och jag sjöng med uppitchad röst på de flesta av låtarna. Vi tänkte skicka våra mammor till alla intervjuer. Sen kom Nina med och då skrotade vi den idén. Vi håller på att jobba med en biografi så att det ska finnas mer kött på benen för såna som du, skrattar Jesper.

Hur ser det ut när ni spelar live? Vilken sättning har ni?
— Vi är sex personer. Det är trummor, bas, gitarr, två keyboards och Nina på sång. Det fanns två vägar att gå; antingen välja att göra det väldigt programmerat, i princip vi två och Nina, eller att sätta ihop ett band. Det går att få det ganska likt skivan med den instrumentering vi har. Vi har redan gjort en del spelningar och det har gått bra. Det är extremt kul att få en reaktion på musiken efter att ha jobbat med den under nästan två års tid.

Hur kommer det att gå för Homy?
— Nina brukar säga att vi hoppas på world domination, säger Anders med ett skratt. Jag tror att det kommer att gå bra. Det skulle vara kul att åka till Tokyo. Jag tillhör den generationen där många kompisar i andra band fick åka till Tokyo i mitten och slutet av 90-talet. Men jag fick aldrig åka med. Nu verkar det inte vara så bra ekonomi i Japan så det kanske inte blir av den här gången heller. USA och England vore också kul, men jag är mer lockad av Frankrike, Spanien, Italien och Tyskland. Jag hoppas att det kommer att funka internationellt och det tror jag verkligen att det kan göra, säger Jesper.