Snart borde rimligen musikidéerna i världen ta slut, kan man tycka ibland. Det finns nästan ett band per person i världen, och kopiorna översvämmar radion. Ändå, mitt i allt detta, dyker det då och då upp band med ett verkligt eget uttryck. De flesta av dem måste man leta i små obskyra skivbutiker i skumma gränder efter, men några lyckas röja uppskattning hos de breda massorna. Till de svenska band som lyckats med den bravaden hör bob hund.

bob hunds egensinniga blandning av pop, synth och punk har banat väg för en fruktansvärt egen profil, krönt av Tomas Öbergs vansinniga skånska. bob hund är helt enkelt inte som alla andra. bob hund är dessutom ett av de få fortfarande aktiva band som fått ett eget museum.
Till nämnda museum, som fram till femte maj existerade i Kulturhuset i Stockholm, vallfärdar jag i slutet av april för att träffa hunden och få veta mer om både museet och den nya skivan “10 år bakåt & 100 år framåt”. Det visar sig när jag väl är där att större delen av bandmedlemmarna är upptagna eller försenade, så jag strosar runt en stund, tittar på kul artiklar om bandet (varav ett par stycken på exempelvis danska), en diskografi med uppspelning av skivor, en uppsjö prylar från bob hunds karriär, som exempelvis ett väldigt snyggt mosaikbord, trafikkoner som Thomas Öberg brukar skråla i (“Vi har haft ett antal koner genom åren. Folk stjäl dem men lämnar ibland tillbaka dem sedan. De får väl dåligt samvete”, berättar Thomas själv senare) samt en hatt som gitarristen Johnny Essing inte fick ha på sig på en klubb, och mycket mycket annat. Till sist får jag slå mig ner med nämnde gitarrist Johnny och undra om den nya skivan. John Essing är en fåordig man, i alla fall nu när hans vänner i bandet inte är där. “10 år bakåt & 100 år framåt” är som museet en retrospektion, fylld av guldkorn. Första skivan består av b-sidor, osläppt material, EP-spår och mycket annat från -92 fram till idag. Andra skivan är en upptagning från en mycket bra spelning i London i maj förra året.

Bra melodier viktigt

Sagan om bob hund började en dag för ungefär nämnda tio år sedan, när Mats Hellquist ringer Johnny och säger att han har ett gäng galningar i studion och att om inte Johnny kommer ner får han återbetala den där hundringen han var skyldig — en hundring som vandrat mellan bandmedlemmarna och blivit lite av en intern legend i bandet. Så sätter de igång att låta och dricka, och när första riktiga trummisen, Mats Andersson, dyker upp blir det lite mer allvar. Sedan dess har bob hund bara hållit på.
Medlemmarna har diverse bakgrunder, både geografiskt och musikaliskt. Johnny själv är likt de flesta i bandet från Stockholmstrakten och har spelat i allt från country- till synth- och punkband. Jonas Jonasson och Thomas Öberg är barndomskompisar från Helsingborg och har främst synthbakgrund.
Andra starka musikaliska influenser på bob hunds glada visor är Kraftwerk, Pixies och Velvet Underground. Den sammanförande faktorn i bandet var dock den gemensamma åsikten att bra melodier saknades i allt för mycket av musiken i världen.
Min erfarenhet av blandningen synth och punk säger mig annars att det brukar bilda den intressanta genren elektropunk, såsom tidiga DAF exempelvis. Så hur kan bob hund med samma ingredienser ha lyckats skapa en slags pop, eller åtminstone tilltala en publik som till stor del består av popfolk?
Lite senare grabbar jag tag i Thomas Öberg som vandrar runt på museet med sina föräldrar och blir lite irriterad över att behöva svara på frågor. “Det blev bara som det blev, bob hunds musikstil är inte planerad”, säger han. Johnny föreslår “galen schlagerpunk” som benämning på bob hunds musik. Det är svårt att få någon egentlig klarhet i det här bandets förehavanden.
Hur som helst verkar bob hund ha fyllt en lucka i musikvärlden, för de har rönt uppskattning sedan starten. Efter spelningen på Hultsfred -93 skrev bob hund på för Silence Records, mycket beroende på att Silence utsände Nikolaj Steenstrup inte smörade in sig så mycket och inte bjöd på så mycket öl som de andra skivbolagsagenterna. Idag har bandet fans i hela världen, bland annat i USA, Tyskland, Nya Zeeland, Brasilien och Ungern, och de har fått folk som Linda Norrman Skugge, Jan Gradvall och Blur-Graham Coxon att bli helt bananas — Coxon har till och med uttryckt en önskan att få lära sig svenska för att förstå bob hunds texter, plus att han har framfört en cover på “Min trampolin” live, på mer eller mindre god skånska. Beundran är dock inte ömsesidig — ingen i bob hund lyssnar på varken Blur eller Coxon solo.
Men hur kan ett svenskt band som sjunger på svenska få vilda fans i hela världen? Johnny håller med om att om man inte förstår språket missar man mycket. Dock kan man ju alltid ta till sig musiken, menar han, och det har uppenbarligen räckt den här gången. När jag senare tittar in i utlandsforumet på bob hund-hemsidan på internet, så påpekar många utländska fans vilket vackert språk svenskan (läs: skånskan) är och de vill absolut inte att bob hund skall sjunga på något annat språk.

Bergman Rock

Eftersom bob hund har många fans utomlands annonserade de för några år sedan att de hade ett engelskspråkigt projekt vid namn “Bergman Rock” på gång, namnet taget för att anspela på Ingmar Bergman. Men sedan har det varit tyst om Bergman Rock. Vad händer där egentligen?
— Namnet Bergman Rock kom vi på på krogen, säger Johnny. Det är ett både hemskt och jättebra namn. Dock har bob hund kommit emellan, men nu håller vi på med albumet och det är klart om en vecka. Sedan blir det kanske en turné.
Det är inte konstigt att bob hund inte hinner med alltid, när de utöver sina egna projekt dessutom hjälper andra band, exempelvis producerar Thomas bandet Robert Johnsson and the Punchdrunks. Och nu väntar en hektisk sommar, vid pressläggningen av denna tidning har de redan spelat på Gröna Lund och på Hultsfredsfestivalen. Sedan följer bl.a. danska Roskilde och Norwegian Wood i Norge.
Så varför göra som dinosaurierna och skaffa ett museum, bob hund.
— Bara för att jävlas med folk, säger Thomas.
bob hund sover aldrig, helt enkelt.