Det började med en blygsam femlåtars demo som resulterade i ett mycket entusiastiskt femsidorsreportage i Pop signerat Lokko. Utan att ens ha hört dem började skivbolagen ösa anbud och affärsmiddagar över det helt okända bandet Weeping Willows. På juldagen 1996 kom sen bandet överens med Grand Recordings, en underetikett till Virgin, om skivkontrakt.
— Vi fick några goda middagar, speciellt den där ankan vi fick av V2, skrattar Magnus, sångare och bandets allra mest pratglade figur där vi sitter i köket hos Virgin i Stockholm.
Själva namnet skaffade bandet när de spelade sorgsna 60-talscovers och behövde ett namn att ha på spelningarna som passade till musiken, förklarar Magnus.
— Då kom vi på Weeping Willows, tårpilarna. Trädet är en så snygg symbol, med hängande grenar, växandes vid floden. Något man sätter sig vid och söker tröst och skydd från omvärlden. I Egypten köper man faktiskt tårpilssav på flaska — Willow Water heter det — som ska hjälpa om man har hjärtesorg.
— Det finns också ett tyskt hårdrocksband som heter likadant som vi. De skickade oss sin demo — som lät som Scorpions, fast värre. C-Scorpions, säger Stefan.
I början var det 60-tal som gällde.
— Då var vi mycket inne på just det storslagna och vi skulle spela in allt på samma sätt som de gjorde på den tiden, med en stor jävla orkester. Det var fantastiskt att få den möjligheten, berättar Magnus vidare. Walker Brothers och dylik musik dominerade bandets influenser, och att röra en synth var inte att tänka på. Vad som dock förvånade bandet var att de bland annat blev nominerade på SAMA, vilket sade något om att de uppskattats av flera än de tidigare trott.
När så första skivan såg dagens ljus var det många yngre lyssnare som tog ett steg till och även upptäckte musik som Scott Walker. Det fanns ju andra som flirtat med 60-talet på liknande sätt, som Mark Almond, men i Sverige var det knappast någon som körde den stilen.
— Folk fattade nog inte anledningen till att vi gjorde sån här musik då. De missuppfattade allt och trodde vi var ett countryband som var insnöade på USA, när vi höll på med något helt annat. Det är faktiskt Clash och Morrissey som fått mig att klippa mig såhär, inte Elvis, säger Magnus och pekar på sin frisyr. Suedes trummis kom faktiskt fram en gång och sa att jag såg ut som Paul Simon i The Clash, vilket gjorde mig skitnöjd.
Nya skivan Into the Light har dock frångått en stor del av 60-talsinfluenserna, och många fler elektroniska ljud gör sig påminda. Även om bandet inte helt vill kännas vid det, är det istället mycket 80-tal. De bra delarna, inte turkosprickig kostym och rosa slips.
— Vi tycker att popmusik ska vara lite föränderlig, och vill inte göra precis samma sak igen. Så eftersom vi hade tröttnat på att bara göra ballader bestämde vi oss för att rocka upp oss lite — öka tempot, mer gitarrer och mer synthar. Det är även svårt att utveckla orkestergrejen vidare. Man hamnar i ett visst fack musikaliskt och arrangemangsmässigt, så det blir svårt att laborera. Det är helt enkelt roligare att lattja med (samplade) melotroner och gamla synthar, och när vi kände att vi hade gått igenom maskinparken och var nöjda fanns det helt enkelt inte plats i låtarna för orkester. Vi hade funderat på att ha lite blås, men skippade det, berättar Magnus.
Under vår diskussion om huruvida bandet är 80-talsinfluerat eller inte kommer det fram att de flesta bandmedlemmarna har lyssnat på olika blandningar av Cure, Joy Division, Kraftwerk, Depeche Mode och Smiths, vilket kanske förklarar deras understundom depprockiga sound.
— Ett senare band som vi alla gillar är Suede, och då är det klart att man har det med någonstans också. Dog Man Star är det mycket stämning på, och det är väl den skivan som är närmast oss. Vi har inte strävat efter att låta 80-tal, bara folk gillar det, säger Magnus och får medhåll av Ola.
— Det är väl bara att böja sig för att vi nånstans har de influenserna.
Anders minns när Weeping Willows spelade i en skivaffär och en gammal dam kom fram till dem och sa att, ”Jag vet inte om ni blir arga när jag säger det här, men jag tycker ni låter som Simply Red”.
När Weeping Willows gör en låt läggs grunden först med en akustisk gitarr, och sedan lägger man till olika instrument och skapar en viss atmosfär. När man väl fått fram en stämning man vill ha i musiken, skriver man en text som passar till den.
Skivomslagen
Som man kan se om man tittar på bandets skivomslag och bilder, handlar det mycket om stil och image i bild och form också, och inte bara i musiken.
— Det är olika personer som designat omslag och tagit foton från gång till gång. Vi har velat ha förnyelse och förändring mellan de olika skivorna. Jag tycker det är jävligt viktigt med omslag. Gör man en skiva är det roligt om det är lite konstnärligt, samtidigt som omslaget ska förmedla stämningen på skivan berättar Magnus.
— På senaste skivan anlitade vi till exempel Kent Nyberg. Han är en ny duktig fotograf och jag tror att han kommer bli stor. Han har gjort en del skivomslag och sånt tidigare, och vi är väldigt nöjda, säger Anders.
Hur kommer då låtarna från Into the Light att låta live? Kommer även de gamla låtarna få ett förändrat sound vid liveframföranden?
— ”Falling” exempelvis är lite av ett datorbygge. Vi har spelat in riffen separat och satt ihop slutprodukten i studion, så den kommer att låta annorlunda live. Vi vet ju inte exakt hur det blir än, vi har inte börjat repa inför turnén, säger Stefan. — En del kommer låta ungefär likadant, andra får man nog göra om så att de passar ett liveframträdande. De gamla låtarna kommer kanske också att få ett förändrat sound för att bättre passa in, fortsätter Anders.
Bandet har också en tradition för att live spela väl valda covers, och Magnus lovar att den ska hållas vid liv.
— Ja, vi har inte börjat testa än, men vi har pratat om några olika låtar. Bland annat ”There is a Light That Never Goes Out” med The Smiths och ”Goodnight Lovers” med Depeche Mode. Det finns så mycket bra låtar som man själv önskar att man gjort.
— Det finns också en låt som heter ”Wonderful Life”, av Black. Det är en fruktansvärt bra låt, men dåligt utförd. Det vore roligt att göra den rättvisa, säger Anders.
Bandets något förändrade musikstil ger också mer utrymme för remixar, och det har de redan börjat med. Singeln ”Touch Me” innehåller tre remixer, och när du läser detta finns förmodligen även en singel med fyra remixar av ”Falling” i butikerna.
— Det är väldigt kul att se vad andra kan tillföra ens låtar, säger Stefan, och Magnus flikar in:
— Det här med remixar har vi ju bara precis börjat med, men det lockar väldigt mycket. Meningen med remixer är inte nödvändigtvis att det ska bli en dansgolvshit, jag tycker det är kul att prova möjligheter.
Alla i Weeping Willows har sidoprojekt
— Det är väldigt bra, man får utlopp för det som inte passar in i Weeping Willows. Då kan man också fokusera sig bättre på Willows när man håller på med det. Variation förnöjer, tycker jag, säger Magnus.
Framöver verkar det dock som att avstickarna kommer att få stå tillbaka till förmån för huvudbandet, och bandmedlemmarna verkar otvivelaktigt entusiastiska inför framtiden.
Lämna ett svar