Musikern bakom Pain, Peter Tägtgren, är inte direkt någon nykomling i musikvärlden. Som sångare, gitarrist och producent bakom death metalbandet Hypocrisy, har Peter släppt nio album och turnerat världen runt. 1999 släpptes Pains debutplatta, Rebirth. Det kom visserligen ett självbetitlat album redan ett par år tidigare på ett tyskt bolag men enligt Peter var det ett ihopkrafsat album och inget att vara stolt över. Desto bättre tycker han att det nyligen släppta Nothing Remains The Same är.
— Det nya albumet är mycket bättre producerat och genomtänkt. Överlägset det bästa Pain-album jag gjort.

När började du göra musik?
— Jag började göra musik när jag var sju år. Då var det var mest ackord och enkla texter, inte något jag skulle kalla låtar idag, säger Peter och skrattar. Mitt första band, det var nog när jag var åtta-nio år. Då började jag spela tillsammans med två kompisar som spelade dragspel, så det var jag på trummor och de på dragspel.
— På allvar blev det väl först för drygt tio år sedan då Hypocrisy släppte sitt första album. För att prova på något annat än hårdrocken började jag nosa på goa-trancen och technon i slutet av 90-talet. Första Pain-plattan som kom 1996 var lite för mycket hårdrock. Det funkade inte riktigt att ligga på ett hårdrocksbolag med ett projekt som Pain. Det jag gör nu med Pain är mycket proffsigare. Jag vågar tänja mer på gränserna och det var just därför jag började jobba mot dansmusiken och technon.

Vad gillar du bäst, studio eller turné?
— Öhh… jag behöver nog båda för att fungera. I studion skriver jag allt material och sitter och pular med låtarna. Turnerar gör jag för att visa upp mig och min musik. Det är svårt att välja, jag skulle vilja säga att det är 50/50.

Berätta något om dig som vi inte vet.
— Oj vad svårt… Det här har jag nog aldrig berättat; 1998 var vi på Grasspopfestivalen i Belgien. På festivalen spelade också Manowar, ett band som jag alltid tyckt varit riktigt bra. På backstageområdet kvällen efter Manowars spelning lyckades jag skrämma vettet ur basisten i Manowar, Joey DeMaio. Jag var skitfull och sprang fram till honom och försökte berätta hur bra jag tyckte de var. Han fattade ingenting och tog några snabba steg därifrån. Han är ju en bit kortare än jag och jag var verkligen drängfull så jag förstår honom, säger Peter och skrattar åt minnet.

Vem skulle du helst ta med dig till en öde ö?
— Eddie Meduza. Han är ju död nu, men när han levde var han riktigt kul. Jag gillade hans grabbiga humor. Jag träffade honom aldrig, men det var meningen att han skulle spelat på mitt 30-årskalas förra året. Mina polare fixade en överraskningsfest men något strulade till sig så Eddie uteblev.

Vilket är ditt livs lyckligaste ögonblick?
— Det är ju hur svårt som helst att välja just en situation, men ett ögonblick jag alltid kommer att minnas är KISS konsert på Donningtonfestivalen 1996. De var på comebackturné och det var sååå bra. Jag hade sett dem några gånger tidigare och då hade det varit riktigt uselt, men på Donnington 1996 gjorde de sin överlägset bästa spelning. Det var stämning och ett jädrigt skönt ögonblick.

Din bästa egenskap?
— Att jag aldrig ger upp. Jag är så jädra envis. Har jag gett mig faan på att genomföra något ger jag inte upp, oavsett vad som händer.

Din sämsta egenskap?
— Envisheten är nog min sämsta egenskap också. Det tar ju på krafterna att aldrig ge sig, både privat och när man jobbar med ett band. Så det är två sidor av samma mynt.

Vem skulle du vilja hälla en hink vatten över?
— En bra fråga. Det finns många. Kanske någon politiker, men då skulle jag hellre hälla en fet hink över hela riksdagshuset.

Vad är det bästa du vet?
— Att ständigt utvecklas och att göra bättre och bättre musik.

Vad är det värsta du vet?
— Folk som utnyttjar svaga människor. Det är det absolut värsta jag vet.

Vad gör du om tio år?
— Då gör jag nog samma sak som idag. Jag spelar musik och ger ut plattor. Om jag inte gör det på heltid så kommer det att vara en fritidssysselsättning. Kanske jobbar jag på Kommunen och klipper gräs, men musiken kommer alltid finnas där.