— Vi vill göra musik. Idag finns det allt för mycket skit!
Jag träffade den musikaliska grundstommen i April Tears, Andreas Jismark på ett fik i centrala Stockholm. Bandet släpper snart sitt andra album; ”Consume Desire”. Influenserna från flera av 80-talets stora grupper är tydliga och det hymlar de inte med. April Tears vägrar att vara inställsamma och tvekar inte på att målet är lansering först i Europa och sen USA.

Jag träffar Andreas en kall novemberdag utanför fiket där vi bestämt möte. För att inte förfrysa och för att få något att äta tvekar vi inte när dörren öppnas på glänt och släpper ut lite värme. Vi går in och hittar till slut någonstans att sitta. Efter att ha blivit bortkörda av en argsint servitris med orden ”Detta är mitt bord, ni får inte sitta här, försvinn!” söker vi oss till ett något lugnare hörn av stället för att fortsätta diskussionen.
— Det där var en riktigt trevlig servitris, säger Andreas och skrattar.

Andreas är tillsammans med sångerskan Sara är en av de två bandmedlemmar som finns kvar från starten i början av 90-talet. April Tears gav ut debutalbumet ”Strange Paradise” redan i september 1995 på ett mindre skivbolag. Bandet jobbade vidare mot en uppföljare och drog till Bristol för att spela in, men strul med bolag och avtal gjorde att uppföljaren skrotades. Allt var kaos och bandet vara nära att splittras.
— Det var vid det här laget vi fattade att stora delar av svenska skivbolag består av stundtals inkompetenta, förvirrade ynglingar och kortsiktigt planerande chefer. Det fanns stunder då det var mörkt. Då var det nära att vi gav upp, men vi kunde inte låta idioter sätta stopp för oss. Vi kände helt enkelt att vi var för bra. Han fortsätter med sitt tydliga ogillande mot majorbolagen.
— Vi försöker göra ärlig musik. De stora svenska bolagen är bara skit, rent spekulativa och helt oärliga.

Bandet kom igen och kontakterna med brittiska independentbolaget Telstar gjorde att April Tears blev bolagets första svenska signing under våren 1999.
— Telstars artistansvarige tog kontakt med oss direkt efter starten av deras Skandinaviska filial. Han hade sett oss live och gillade det han såg. Efter det kom en boss från Telstar UK över och han gjorde tummen upp.
Nya albumet ”Consume Desire” släpps i början av 2001. Enligt Andreas brinner medlemmarna för musik och det är kärleken till musiken som är den stora drivkraften bakom albumet.
— Ambitionen har alltid varit densamma; att göra så bra musik som möjligt som vi själva älskar. Musik som så många människor som möjligt ska kunna njuta av.

Den första singeln från albumet innehåller ett budskap om avsky inför samtida fenomen som plastikoperationer och färdigförpackade pojkband. Har ni ett budskap eller är det bara en betraktelse? Andreas är inte sen att svara:
— ”Model, Actress, Whatever” är en betraktelse, ja.
Ingen högljudd kommentar. Den är snarare en ren fascination över vad som kan vara viktigt för en del människor idag. Med andrasingeln ”Seventeen” är temat ett annat, den handlar om mig själv. Albumet är nästan en temaplatta. Genomgående handlar de flesta texter om åtrå i någon form. Texterna kan också stundtals vara existentiellt ledsagande. Andreas berättar vidare att det är ”Seventeen” som ska slå.
— Första singeln som är mycket mörkare ska presentera oss, den ska få lyssnarna att känna igen vårt namn. Andrasingeln är lättare att ta till sig och den kommer inte att uppfattas som lika mörk, tror jag.

Musikaliskt hämtar Andreas mycket från mörka tongångar först hörda under 1980-talet. Tydliga influenser vid en första genomlyssning är Depeche Mode och David Bowie. Andreas hymlar inte med att influenserna från 80-talet är betydande, men de finns bara med där som influenser tillsammans med många typer av musikaliska inriktningar från olika tidsepoker.
— Vi försöker absolut inte efterapa något. Vi kör vår egen stil, men att säga att jag inte lyssnat mycket på Depeche vore en ren lögn. Depeche Mode är vårt Beatles.

I och med albumreleasen kommer bandet att promota skivan framförallt i Sverige. Nästa steg är en Englandssatsning. Målet är satt högt. Att fortsätta att vara ett anonymt inställsamt band är inget som ligger för Andreas och de andra i bandet.
— Sverige är första anhalt sedan börjar vi internationellt med början i England under våren. Resten av Europa följer steg för steg under 2001. April Tears har olika delmål.
— Först ska vi övertyga våra antagonister i Tranås att ”vi kunde visst göra det här och lyckas!!”. Sedan är det bara att hoppas att så många som möjligt gillar det vi gör. Lansering i USA och Asien kommer det också att bli under senare delen av 2001. Vi pratar just nu med flera bolag i USA som vill signa oss.

Avslutningsvis ber jag Andreas berätta om de övriga medlemmarna i bandet.
— Jag skriver det mesta av materialet, men utan de övriga skulle inte April Tears finnas till. Jimmy programmerar, han är vår egen Alan Wilder i studion, säger Andreas och skrattar åt sin egen jämförelse. Jimmy har bland annat jobbat med Yvonne och Roxette. Sara sjunger, hon är ängeln i fabriken. Sara är också den självklara frontfiguren i bandet. Kitte spelar bas, hon är stilpolisen i bandet. ”Tuben” står för trummor, han är den ende av oss som är klassiskt tränad musiker. Han är en fantastisk trummis. Ja, det är April Tears anno 2000.