Herr redaktör på Zero ringer undertecknad och ber mig skriva en krönika till detta nummer, gärna om ett ämne som ligger i tiden… Och vad ligger mer i tiden än det ack så uttjatade millennieskiftet? I stället för att leka profet och sia om musikutvecklingen under de kommande åren ställer jag en öppen fråga som jag hoppas få besvarad någon gång: Vad hände under 90-talet?

Under det gångna årtiondet har spridningen av musik i allmänhet underlättats med nya format och antalet independentbolag och utövare har troligen ökat till följd av detta, vilket har möjliggjort för en mängd olika musikstilar att utvecklas. Som åskådare kan man säkert tycka att utvecklingen gått framåt med rasande fart under 90-talet och att kreativiteten blomstrat. Frågan är om detta endast är en fasad, en illusion skapad av mediamoguler och skivbolagsjättar som desperat gräver upp varje nyansskillnad från subkulturerna som välbetalda löpande-band-producenter sedan kan stoppa in i mainstreammusiken, förpackade i silikonpumpade 14-åringar, i syfte att lura konsumenten att tro att något “nyskapande” och “revolutionerande” har avlats fram, för att sedan mjölka varje droppe ur fenomenet innan man lyckas finna nästa offerkalv. Men vad är egentligen skillnaden mot förr? Tja, artisternas livslängd i branschen kanske… Om så är fallet kan man ju undra vad som egentligen HAR hänt?

Riktigt så illa är det inte. Givetvis har det hänt saker. 80-talets klassiska äktenskapsgräl mellan pappa hårdrockare och mamma synthare har dött ut. Nu skakar de överlevande, krigsskadade hand och försöker desperat att uppfostra de barn man avlat: techno, britpop, grunge och eurodisco, som alla revolterar mot far och mor, gärna med att ta lite intryck från mormor hippie och farfar punk. MTV-generationen håller ett högt tempo och nyckelordet är snabbhet. Det mesta går snabbt… Vare sig vi vill eller inte så skådar vi en ny tid. DOS*-ers springer omkring och ser ut som en skabbig hybrid mellan punkare och Robert Smith-look-alikes och tror att Alien Sex Fiend är en ny film från skaparna av Men In Black och att Trent Reznor bara är en platt kopia av den “nyskapande” slemfabriken Manson. Utveckling kallas det. När gothrocken slog igenom var den en frisk fläkt i musikbranschen säger man i dag… Men var det så? Vi glömmer att på 80-talet svor 70-tals punkarna över hur deras musik förvanskats av band som The Cure och Joy Division. Man hånade alla snedluggade “synthpopbögar” och datanörden blev en arketyp. Utveckling var ordet, även om jag personligen inte riktigt hänger med alltid…

På 70-talet hade vi den svenska synden, 90-talet har varit den svenska synthens årtionde i mångt och mycket, dessvärre utan att många har höjt på ögonbrynen. I vårt avlånga land finns som vi alla vet i dag massor av utövare och lyssnare. Förhoppningsvis fortsätter denna utveckling och gör 2000-talet till alternativmusikens storhetstid… Eller vill vi detta? De flesta i branschen har funnit något som tilltalar oss, kanske är det charmen av att vara underground, alternativ mm som håller oss på benen och föder denna smått fantastiska scen? Kanske skulle allt förstöras om vi åter blev fokus för musikbranschens intresse?

Nåväl, trots mitt svamlande kvarstår frågan: Vad har hänt under 90-talet? Det sorgliga är att när man börjar tänka igenom det hela inser man att 80-talet inte var ett dugg bättre… bara jävligt mycket roligare.

Nik — Dark Side Cowboys

Fotnot: DOS = internuttryck för nyblivna gothare, synthare mm — for alla er som kommer i håg den smakfulla barnserien “Fragglarna”