Pekpinnar och enkla lösningar på världsproblemen.
Det är ett sätt att beskriva den progressiva svenska musikrörelsen — och därmed också Mikael Wiehe.
Oavsett politisk tillhörighet finner dock den som tittar lite mer på verkligheten än på kartan snart att Wiehe hör till de mer poetiska textförfattarna i genren.
Dessutom har han börjat tvivla.

— Inte så att jag har problem med mitt politiska intresse eller hemhörighet, understryker han. Men jag har svårt att formulera mig på ett sätt som inte lika gärna kunde vara gjort för 15 år sedan. I och med att jag har både egna och andras förväntningar på mig att “uttyda världens gång” vill jag försöka skapa mig mera armbågsrum, och skriva mer om det personliga.
— Det kan upplevas som uppgivenhet eller tystnad, tillägger han, men vad det handlar om är eftertanke.
Men innan han nådde dithän avverkade Mikael Wiehe platta efter platta, först som medlem i Hoola Bandoola Band, sedan som soloartist eller tillsammans med gamle parhästen Björn Afzelius. Och med svenska mått mätt har det gått lysande.
Vem är han då, denne framgångsrike artist?
— Jag har all anledning att vara lycklig, påpekar han. Jag har aldrig behövt göra någonting jag inte velat göra. Jag har en familj jag är glad i och goda inkomster. Och jag lever i ett land där man inte riskerar tortyr för sina åsikter.

Succé

Wiehe har lyckas med praktiskt taget allting han tar sig för. Sedan starten med Hoola Bandoola 1970 har det mesta han rört vid blivit succé.
— Som jag ser det består det man kallar framgång i mitt yrke av fyra faktorer: Publikens storlek på konserter, massmediabevakningen, skivförsäljningen, och hur lycklig man själv är med det man gör. När allt det här är på topp är man maximalt framgångsrik. Och det var vi med Hoola Bandoola Band.
Innan han kom så långt växte han upp i Köpenhamn, och senare i Malmö.
– Vi flyttade till Malmö när jag var sju år, berättar han, och jag fick snart order om att lära mig spela piano.

Gitarr

Det blev två års klinkande innan han slapp. Ungefär samtidigt fick han sin första gitarr. I tioårsåldern satt Mikael så framför grammofonen och försökte plocka ut låtar från skivor på gitarren. Han skrev ned dem i ett litet häfte, och nynnar glatt på en dansk schlager medan han berättar om sina förebilder.
– Det var en hel del Elvis Presley, dansktoppsmusik och Everly Brothers på den tiden. När jag var i 13-14-årsåldern var jag en liten teddy-boy, med uppåtkammat hår. Men det kunde man ju inte fortsätta med när man gick i realskolan, där alla diggade jazz.

Saxofonmarodör

Mikael Wiehes jazzintresse ökade när han hittade en saxofon på vinden hos en morbror. Och han satte målmedvetet igång att öva. Två timmar varje dag.
— Ingen klagade, ler Wiehe och skakar på huvudet. Om jag hade en granne som spelade sax två timmar om dagen skulle jag bli bindgalen!
Så småningom blev spelandet mer organiserat och hans första band spelade naturligtvis just jazz. Wiehe skrev själv de flesta arrangemangen.
— Under tiden kom så det här med Beatles, muttrar han och slår ut med armarna i en gest som ska tolka de blandade känslor han kände den gången. Man reagerade med ryggmärgen förstås och sa att det var värdelöst.
Men tiden gick, och snart satt Wiehe och hans kompisar, och smyglyssnade på Beatles. Och konstaterade att det kanske inte var helt fel ändå.
Flera år senare fick Mikael Wiehe ett erbjudande om att hålla i repetitionerna för Spridda Skurar, en grupp med bl a Jacques Werup, Rolf Sersam, Peter Clemmedson och Afzelius bland medlemmarna.
— Det var en vildvuxen samling ska jag säga, suckar Wiehe, och jag klarade inte av att hålla ordning på dem. Det slutade med att jag i stället kom att sitta och sjunga gamla Crosby, Stills & Nash-låtar med Afzelius och Clemmedson, och det visade sig att jag kunde sjunga tredjestämman! Vi kallade oss Hoola Bandoola Band.

Kalle Anka

Var det namnet kommer ifrån och vad det betyder har varit en smula osäkert genom åren. Wiehe berättar med ett gapskratt att de ljugit hejdlöst om ursprunget, och serverat olika förklaringar åt alla som har frågar. Men den här versionen påstår han är vattentät:
— När myrorna stjäl honungen från Kalle Anka i en av Disneys filmer skriker de “hoola bandoola!”. Så enkelt är det, men det kunde vi ju inte berätta på den tiden…

Stikkan Anderson

Som alla nystartade grupper började Hoola Bandoola snart jaga skivkontrakt. Det alternativa skivbolaget MNW låg bra till, men det var Stikkan Anderson och hans bolag Polar som var snabbast.
— Plötsligt satt jag i sitsen att ha dels ha ett band, dels två skivbolag som var intresserade, säger Wiehe och myser vid minnet. För att reda ut för mig själv vad jag ville plöjde jag igenom de två bolagens samlade produktioner, och insåg att det var MNW som lockade mest.
— Det var dit jag hörde, sammanfattar han, både politiskt och musikaliskt. När man precis har gjort en låt är man så fruktansvärt osäker och sårbar och då är det viktigt vilka människor man omger sig med.
Men MNW gick och dröjde med beslutet, samtidigt som Stikkan tryckte på för att skriva kontrakt. En dag åkte Wiehe därför upp till Stockholm för att diskutera och när han kom hem igen hade MNW äntligen bestämt sig. Wiehe tackade ja till deras erbjudande om kontrakt omedelbart.

Löjligt

— Stikkan blev rasande när han fick reda på det, berättar han, ringde och skällde ut mig och sa att han skulle stoppa mig överallt. Jag hade kanske inte burit mig riktigt juste åt mot honom, men hans uppträdande var ju löjligt.
Resten av Hoola Bandoolas karriär är historia. Sedan gruppen splittrats har Wiehe fortsatt att göra djupa avtryck i det svenska (och nordiska) musiklivet, ensam och tillsammans med Björn Afzelius, också på Svensktoppen med låtar som “Mitt hjärtas fågel” och “Som en duva”.

Jazz

I sitt sökande efter nya uttryckssätt har Mikael Wiehe den senaste tiden på nytt gett sig på den musikaliska formen. Och nu söker han sina rötter i jazzen.
— Mest handlar det om attityden. Det typiska för jazzen är att det hela tiden händer någonting i stunden, i samspelet mellan musikerna. Rocken å andra sidan blir allt mer arrangerad. När sedan maskinerna och programmeringen av dem får mer och mer utrymme blir det mindre plats för “kvällens infall”.
— Vad jag söker är utrymme för spontanitet och improvisationer.
Ett konkret resultat av Wiehes ständiga sökande efter förnyelse är att samarbetet med gitarristen Fjellis Fjällström har upphört. Åtminstone för tillfället.
— Det beror på oss båda, kommenterar Wiehe. Fjellis söker sitt uttryck i musiken i stället för att bara vara ett verktyg för andra, och jag tyckte att jag höll på att förlora min särart inklämd mellan elgitarrerna. Det är därför jag varken har med Fjellis eller några andra elgitarrister på de senaste plattorna.