Året var 1973.
Drömmen föddes med hjältarna: Alice Cooper, Sweet, Slade, T. Rex, Bowie och Mott the Hoople. Tio år senare kvävde rockdrömmen tvivlet och Sverige fick ett glamrockband. Idag har Easy Action internationell status.
När man utan att andas tvekan sminkar sig och klär sig i rockdrömmens alla attribut, satsar på de enkla riffen i poplåtarna med det klassiska anslaget och rakt ut hyllar tidiga 70-talets hjältar ber man om en rak höger.
Easy Action duckade inte förra året. De började leva sin dröm och inget kunde stoppa dem. Idag är tvivlarna tysta. För Easy Action har sopat tillbaka riktigt ordentligt.
Idag har de ett internationellt skivkontrakt, en worldwide-deal med Warner Bros., och en LP och en singel finns redan ute i England.
Till singeln »We go rocking» har de redan hunnit med att spela in en video, där WB lade upp närmare 200.000 kronor för två dagars inspelning. Helt plötsligt får Easy Action betalt för att leva sin dröm och chansen att ta det stora steget ut på den internationella rockscenen.
— En gång ska jag ställa mig upp på trumpodiet under solot och vråla ut över fotbollsarenan: »Los Angeles, are you with me?» Det kan du ge dig fan på att jag ska göra.
Freddy van Gerber, 25, ska vråla så det hörs ända hem till Huddinge. För den här mannen har aldrig använt små bokstäver när han berättar om planer och drömmar. De fem i bandet försöker — så gott det går — se balanserat på den här nya situationen, men det kan inte hjälpas: det ligger några gram revansch i vad de säger. De har fått hjälp av ett av världens största skivbolag att ta hämnd på belackarna.
Easy Action är alltså fem personer: Freddy van Gerber, Alex Tyrone, 21, Kee Marcello, 23, Zinny-Zan, 20 och Chris Lynn, 19. Freddy är trummis, Kee och Chris gitarrister, Alex basist och Zinny-Zan sångare.
»Ha ha,» säger ni som kommentar till artistnamnen. Men vänta nu: vilken engelsman eller amerikan greppar namn som Kjell Lövbom och Bosse Stagman? Artistnamnen låter bättre än dopnamnen och det är dessutom mer praktiskt i den pågående internationella lanseringen.
Easy Action bildades förra våren. Alex, som precis hoppat av Noice och bytt namn från Peo Thyrén, hade träffat Kee Marcello, som kom ner från Umeå som Kjell Lövbom och hoppade med som kompmusiker på Noice’ sista turné. De två åkte precis efter nyår förra året till London med ambitioner att där bilda ett band.
— Vi träffade flera intressanta människor och bandet var på gång, berättar Alex. Vi fick bland annat vara i Rusty Egans (mycket inflytelserik producent och förläggare och en av hjärnorna bakom synth-gruppen Visage) Trident Studios och repa.
”Min Grej”
Alex och Kee såg Specimen på den märkliga men fascinerande klubben Batcave och knäcktes. Fullkomligen knäcktes. Här förkroppsligades deras idé om glamrock i 80-talet, allt var helt plötsligt rätt.
— Specimens trummis var klart intresserad av att börja spela med oss. Men precis som vi skulle till och formera bandet blev vi tvungna att åka hem. Vi fick inget arbetstillstånd, berättar Alex.
Stockholm våren 1983: Alex och Kee hade inget hopp om att hitta »de rätta» musikerna; människor med ambition och med samma rockdröm som de själva som drivkraft.
— En kväll gick vi ner på Ritz och drack en jävla massa pilsner. Det mesta kändes hopplöst. Men rätt som det var såg vi en märklig figur i ena hörnet av baren. Vi kunde inte bestämma oss för om det var en tjej eller kille, säger Kee och flinar litet när han tänker tillbaka.
Det var en kille.
Bosse Stagman ställde ner vinglaset och undrade vad det var frågan om. Han blixtrade till. Senare har han berättat för mig:
— Det här var ju precis vad jag längtat efter. Fan, jag hade hållit på i en massa band och de stämde aldrig. Ingen ville köra min grej.
»Zinny-Zan, the singer» fanns nu med i uppställningen och redan samma natt hängde han på Alex och Kee.
— Vi satte några texter första natten. Det var flyt redan från början, säger Zinny-Zan.
Easy Actions första gitarrist Danny Wilde (som nu spelar bas med Road Rats) dök upp via kompisrekommendationer och han fick provspela på Norra Bantorget i Stockholm. I minusgrader. När sedan det nya bandet skulle repetera för första gången lånade man in Freddy van Gerber, tidigare som Fredrik von Gerber i Intermezzo och Noice, men på gång med en solokarriär.
— Jag höll på att svimma, berättar Freddy. Jag behövde bara spela med de här ett par minuter för att förstå vad jag skulle satsa på.
Och Sanji Tandan med skivbolaget Tandan Records behövde ungefär lika lång tid på sig för att förstå vad han skulle satsa på. Sanji Tandan, mannen som upptäckte Freestyle men som senare bröt sig loss från skivbolaget SOS, visste precis vad han skulle göra: en massiv satsning på ett internationellt genombrott.
Själv tvekade jag bara några sekunder när jag träffade Easy Action första gången. Eller rättare: de formligen bubblade över av entusiasm och gav mig inte en chans. Ända sedan Kee första gången lånade några tior till en »stor stark» på Ritz och sedan spelade upp första demotapen har jag förstått att kliven framåt skulle bli stora. Likaväl som de fem i bandet utvecklade och började att leva sin stora rockdröm, har de satt musik och ord till mina rock’n’roll-ideal; för mig är Easy Action den närmast perfekta syntesen av hårdrock, glamrock, punkrock och disco.
Någonstans känns det som jag själv skulle vilja spela de där riffen och skriva de där texterna. Vi har nämligen samma hjältar. Och när vi diskuterar årtal och betydelsefulla perioder för rockmusiken säger vi: »1973.» Ni har väl inte glömt bort vad som hände? 1973 var nämligen året då följande hände: Alice Cooper gav ut »Billion Dollar Babies» och ristade för evigt in sitt namn i rockhistorien, Sweet gjorde en klassisk singeltrilogi med »Blockbuster», »Hell Raiser» och »Ballroom Blitz», Slade härjade med felstavade låttitlar, Bowie gav ut »Alladin Sane» och Mott the Hoople följde upp »All the Young Dudes» med »All the Way from Memphis» och »Honaloochie Boogie».
Klassiker
I början av året stod också Marc Bolan och T. Rex på topp. 1972 kom T. Rex-singlarna »Telegram Sam», »Metal Guru» och »Children of the Revolution». Men under andra halvan av 1973 vände sig den stora publiken bort från T. Rex.
Jag talar om hitsinglar och bollar med titlar hit och dit. Då kanske de inte spelade en så stor roll men de har växt till klassiker. Idag böjer jag mig för faktum: det var den här hektiska perioden i rockhistorien som färgade mig smakmässigt och som gav mig en musikalisk grund att stå på.
Easy Action skäms inte för att de hämtat mycket från den här perioden. För fråga Kee om hans influenser och han säger att han lärde sig spela gitarr till »Hell Raiser» medan Alex säger att han bestämde sig för att bli rockstjärna när han första gången hörde Bowie.
En dissekering av Easy Actions låtmaterial ger vid handen att 1973 är ett magiskt årtal. Själv säger till exempel Zinny-Zan att »Mental Dance» (finns på LP:n) har massor från Alice Cooper. Jag hävdar att »Rock things out» har en hel del att tacka Marc Bolan för. Det är förstås onödigt tjurigt och kanske inte rättvist att hålla på så där, men parallellerna finns där. Det viktigaste är dock att Easy Action bygger vidare på sina egna musikaliska grunder och influenser. De har helt enkelt ambitionen att hitta originaliteten.
För Easy Action stannar inte upp här. Okej, de jublade, grät, vrålade och drack champagne när kontraktet med Warner Bros. var klart, men det betyder knappast att bromsarna åker i. Hårt arbete. Timme efter timme i replokalen vid Norrmalmstorg i Stockholm. De glittriga skjortorna blir svettiga. Diskussioner, gräl och evigt lirkande.
Om 1973 gav dem rockdrömmen så gav 1983 dem övertygelsen och den rätta inställningen. Tre ord sammanfattar den: Ge inte upp!
— Fråga mig inte vad jag levde på under 1983, säger till exempel Kee Marcello, men när jag ändå undrar säger han »Råris, billigt och bra för magen».
Fyra av de fem i bandet har levt på en nivå som skulle få vem som helst att ge upp. Kee, Freddy, Zinny-Zan och Chris har hankat sig fram. Alex har det litet bättre — han ligger rätt bra till eftersom royalties från Noice-tiden fortfarande flyter in.
Svett
Easy Action satsade allt på det glittrigaste och rockigaste kortet i leken. Och det får man betala för. Med svett och kurrande mage. Den inställning som hela tiden präglat bandets målmedvetna arbete är definitivt inte svensk.
Easy Action satte upp ett mål. Inget fick stå i vägen för dem, inga yttre förutsättningar fick sätta käppar i hjulet. De har helt enkelt arbetat på ett engelskt sätt, där unga band ger upp precis allt för att lyckas och där ett set nya strängar prioriteras framför ett billigt mål mat.
— Nu kan vi leva litet bättre, säger Kee. Nu kan vi äta oss mätta litet oftare. Men det tar ett tag innan skulderna försvinner.
Men att vara hårt satsande rockmusiker i Sverige är att närmast bli betraktad som »asocial», som en som inte utför ett »hederligt arbete».
Sverige är landet där det inte finns utrymme för människor som väljer sin egen väg, verkar det som ibland.
— Folk har häcklat oss och vi har fått svälja en massa skit, säger Alex innan han slår fast en sak:
— Jag har givit allt. Musiken är det viktigaste som finns för mig. Hela min situation är uppbyggd kring rock’n’roll. Det är där jag har mina vänner. Mitt liv…
Easy Actions musik är alltså rock’n’roll. Det musikaliska och textmässiga uttrycket accentueras av en mycket typisk klädstil: mycket läder och nitar, glittriga kavajer och övriga attiraljer som närmast kan kallas »trash».
De är hårt sminkade och frisyrerna kräver massor av spray och gelé. Dessutom använder de en frisör som är med på alla spelningar och vid alla fotosessioner. Hans namn är Micke Lingedahl, och han fanns till exempel hela tiden i bakgrunden under Easy Actions videoinspelning i London.
Låtarna skrivs nästan uteslutande av tre av bandets medlemmar: Kee, Alex och Zinny-Zan.
Kee, som allmänt räknas som en lysande gitarrist och som fortfarande gör inhopp som studiomusiker, skriver musiken tillsammans med Alex.
Glittering Twins
De kallar sig »The glittering twins», och man häpnar nästan över deras förmåga att formligen spruta ur sig låtar. Zinny-Zan skriver texterna, och även om det inte handlar om några poetiska mästerstycken fungerar de i sitt sammanhang. Musiken är snabb, hård men har ändå en touch av den klassiska popen. Refrängen är viktig; den ska sitta direkt och vara lätt att sjunga med i.
»We go rocking», till exempel, har en hymnkänsla. Riffet bär fram en vers där texten har ett slags »nu-går-vi-ut-på-stan-och-röjer-för-det-är-rock’n’roll-känsla.
Orden »rock» och »rock’n’roll» är ständigt återkommande teman i Easy Actions texter. Så till exempel i »Rock on rockers», där Zinny-Zans text är en kärleksförklaring till musikformen och livsstilen.
För Easy Action har, sedan första gången jag träffade dem, hävdat att man inte spelar rock’n’roll, »man är rock’n’roll».
Privat är de klädda nästan exakt som på scenen och frisyrerna fixas till varje morgon (ja, morgon och morgon, de brukar aldrig vakna förrän efter tolv på dagen).
Och de älskar att röja.
Där, liksom i musiken, är tempot högt uppdrivet. Det gäller att leva nu — och göra det fort.
Nu är alltså Easy Action en internationell angelägenhet; de har bundit upp sig för Warner Bros. och därmed växer de kommersiella kraven på dem. De har skrivit på ett kontrakt som betyder att deras plattor släpps i England, hela Europa, Japan, Australien och USA.
Puh, vilken marknad.
De får all tänkbar backning av skivbolaget. Fredagen den 13e april (!) släpptes »We go rocking» på singel i England och Europa. Nu är också LP:n ute. Det är ungefär samma LP som släpptes i Sverige i höstas men med den skillnaden att fyra låtar mixats om, två nya har lagts till och »End of the line» har arrangerats om.
Ni kanske undrar vad det är som fått Werner Bros., med sin underetikett Sire, att satsa på ett svenskt glamrockband.
Kee säger:
— Vi kom med rätt grej i rätt tid. Vi har en bra image och bra poplåtar.
— Vi har stått för vår grej ända från första stund och inte vikit en tum från den. Warner Bros. har helt enkelt tänt på hela idén med Easy Action. Och den är vår. Från sekund ett.
En kommersiell flopp — med skivbolagets mått mätt — knäcker inte Easy Action.
— Vi fortsätter som vanligt, säger hela bandet med en mun.
Det märkliga i det här fallet är att Easy Action inte hunnit att bli den svenska rockpublikens hjältar ännu. Därför höjde många på ögonbrynen när det internationella skivkontraktet skrevs under. De har gjort spelningar litet då och då, mest på helger, och det är inte heller riktigt säkert att de gör en folkparksturné även om alla i bandet vill det.
Support Act
— Vi trodde att Måndagsbörsen skulle visa vår video, men redaktionen sa nej. Jävligt underligt, säger Alex.
Warner Bros. har planer på att låta Easy Action vara support act till ett stort amerikanskt eller engelskt band på europaturné.
Van Halen kanske?
— Eddie och jag, va, säger Kee och garvar.
Till sommaren ska i alla fall Kee, Alex, Chris, Zinny-Zan och Freddy åka över till England igen, och då är det meningen att det ska bli konserter.
Easy Action är i kvartsfinal i rock ’n’rollens världscup. Semifinalen går i sommar.
Men när går finalen?
Det är bara en sak som är säker: Den Stora Rockdrömmen är så stark att den inte kan krossas.
Inte hos de här fem, de lever den.
Lämna ett svar