De kom tillbaka. Med ny basist, återvunnen pondus och hinkvis med energi.
Ingen trodde väl efter avskedsspelningarna för några år sedan att STREBERS kunde få en nytändning. “Ung & arg” hade blivit tjatig och grabbarna äldre. Pelle fick barn och Micke stannade hemma i Töreboda för att spela glamrock, medan Johnny och Ulke mötte speed metal-basisten Ztickan och gjorde en cowpunk-trip som Six Guns.
Det blev ett fiasko men gav blodad tand. Plötsligt kändes det rätt igen. Six Guns bytte logo och blev Strebers igen. Flickan och kråkan banade väg och förra LP:n visade att råpunken kan forcera adrenalinspärren än i dag.

Det är nu sex år sedan som du och Ulke bildade Strebers. När jag hörde att ni inte tycker att ni befinner er på riktigt samma våglängd som era yngsta lyssnare blev jag inte förvånad. Upplever ni det som ett problem, eller kan det vara en utmaning att försöka nå ut till människor som inte delar ert musikförflutna?
— Egentligen vore det väl konstigt om vi kunde kommunicera med dem som är tio år yngre på samma sätt som med dem som var med när vi började spela. Visst händer det att man känner sig lite gammal ibland men det är inget problem. Sådana griller brukar gå över när det kommer folk tjugo mil ifrån bara för att poga till några “gubbar” från Strängnäs.
— Jag vill gärna tro att vi kan utgöra en skillnad för dem som upptäcker oss och vår musik. Ingen stor skillnad naturligtvis, men kan vi till exempel inspirera någon till att hålla sig utanför drogträsket så tycker jag att vi lyckats förträffligt.
— Det finns de som undrar om vi inte känner oss passé som ett övervintrat punkband. Men jag tycker det är övervägande positivt. Vi drar mer folk till konserterna i dag än någonsin och uppskattningen går det inte att ta fel på.

Vad var det egentligen med punken som fängslade dig och Ulke från första början?
— I allra första hand musiken. Den gjorde ett väldigt starkt intryck på oss när vi först hörde den. När vi var yngre lyssnade vi på dåtidens häftiga band, KISS och Sweet och dem, men på något sätt upplevde vi punken som mycket ärligare när den kom. Den var mer direkt och engagerande och inte lika fixerad vid stjärnkulten som annan rockmusik.
— Sedan var ju punken lite förbjuden och jävligt uppseendeväckande. Det lockade ju. För att få samma reaktion av Svensson i dag som stubbat hår och en trasig kavaj fick 1977 får man väl gå naken på händer genom stan.

En sak som jag faktiskt aldrig trodde att jag skulle komma att sakna är den där ytliga punkigheten från förr, spretigt hår och säkerhetsnålar… Visserligen var den bara ett mode, men den var ändå en färgklick — och inte minst en identitet för många. Är förlusten av denna identitet helt irrelevant när det pratas om punkens död?
— Det händer väl att man saknar det där lite, men jag vet inte… Minns alla idioter som var punks i ett halvår 1979 bara för att sedan hoppa på nästa trend, de tillförde knappast någonting tycker jag. Punk måste komma inifrån.
— Det som jag tyckte var mest positivt med punken var uppmaningen att göra någonting själv i stället för att bara sitta och glo. Sedan fanns det en massa naiva inslag som jag tycker det är skönt att de har sållats bort med tiden… Det kan till exempel knappast vara punkens uppgift att förändra allting här i världen, som vissa tycktes tro för några år sedan. Det räcker bra med att den käftar emot och vågar säga någonting när det annars är tyst. Det tycker jag också att den fortfarande gör.
— Pratet om punkens död är betydligt överdrivet. Den är egentligen mer punk i dag än den var på 70-talet. Den ska våga stå utanför trenderna och vara ett alternativ. Att den sedan är död i massmedia betyder ingenting. Titta på oss: jag är säker på att vi har minst lika många lyssnare i Sverige som banden i Manchestervågen.

Ni har hela tiden varit flitiga och spelat mycket ute under de här sex åren. Tycker du att publikresponsen har förändrats något med tiden?
— Den har bara blivit bättre och bättre, tycker jag. Om någonting har förändrats så är det att det har blivit mindre bråk på konserterna. Stämningen är mycket gladare nu. Jag kan inte säga att jag har märkt av någon mättnad heller. Vi har fått ett jävla uppsving sedan I fädrens spår, kanske beroende på att distributionen av den har fungerat jättebra. Den har nått ut till folk på ett helt annat sätt än våra tidigare plattor.

Skulle ni vilja se att det fanns fler rent utpräglade punkställen i Sverige, samlingspunkter förde redan övertygade ungefär som klubbarna utomlands?
— Jag tror inte det faktiskt. Våra upplevelser av typiska punkspelningar är i alla fall att de ofta är alldeles för oorganiserade. På de ställen som fungerar bäst, till exempel Cafe Q i Gävle eller Fagerstas Rockborg, finns rutin och arrangörer som vet vad som krävs för en bra spelning.

Vad krävs det egentligen av er för att kunna locka ut MTV-generationen ur TV-sofforna? I kvällspressen har ni gått ut och sagt att ni inte är ett dugg intresserade av att utveckla er musik. Var det inte hela idén med punken, att våga börja från ingenstans men inte heller vara rädd för att sedan gå vidare när en utveckling känns naturlig?
— Vad kan jag säga? Jag vet precis varifrån den där historien kommer och den är ett resultat av ett missförstånd. Vad vi menade när vi pratade med Aftonbladet var helt enkelt att vi vill hålla fast vid vårt recept. Vi tycker inte att utveckling är någonting negativt, tvärtom, men när man köper en av våra plattor ska man veta vad man får. Men det betyder inte att vi inte vill gå vidare med vår musik. Följ med oss in i framtiden så får du höra att det kommer att ske vissa förändringar. Men så länge vi går under namnet Strebers kommer det alltid att höras att det är vi.

Ni tycks vara öppna för de mest ovanliga intryck, att döma av de starka influenserna från folkmusik i er musik. Vad drar ni för paralleller mellan rock- och folkmusik?
— Punkrock är ju liksom vår tids folkmusik. Båda musikstilarna spelas av vanliga knegare som sjunger om sina liv. Musikstilarna i sig vet jag inte om jag kan hitta någon gemensam nämnare för, men jag är mycket svag för folkmusiken. Vi gillar alla gamla tunga mollhistorier på fela och flöjt. Det är någonting härligt trolskt över det hela.

Hur har det gått till när ni har närmat er folkmusiken?
— Vi har köpt skivor och lyssnat. För min egen del kan jag väl nästan säga att jag har musiken i blodet. Jag har släktingar som spelar folkmusik, bland annat har de varit med i Orsa spelmän.

Med tiden kanske vi kan förvänta oss ett Strebers som växer ur skinnpajen och in i rollen av ett slags svenskt The Pogues?
— Vuxit ur skinnpajen har jag väl redan gjort… Nej, skämt åsido: Ett svenskt Pogues? Vi får väl se.

Jag är ganska övertygad om att nyckeln till Strebers framgångar är just er svenskhet. Det är inte många band i landets punkkrets som längre sjunger på svenska, och er musik är inte lika präglad av utländska influenser som så många andras. Vad beror det på?
— Vi sjunger på svenska därför att vi tycker att vi har någonting att säga dem som bor i det här landet. Till skillnad mot många andra band har vi aldrig haft några visioner om att lyckas utomlands — vi manglar bara på för att det är kul.
— Visserligen lyssnar vi mycket på utländska band, men det är nog riktigt att det inte återspeglas i vårt sound. Våra rötter finns snarare i äldre svensk nya vågen-rock och band som KSMB, Ebba Grön, Docent Död och Japop. De var väl alla ganska särpräglat svenska.

Ni försökte skriva texter på engelska när ni kallade er Six Guns. Fungerade det inte?
— Inte alls. Vi måste ha haft något slags kollektiv hjärnblödning när vi höll på med det där. Efteråt kändes det bara fånigt.

Många band finner det svenska språket besvärligt och begränsande. Vad tycker ni?
— Visst kan det ibland vara ett helvete att finna nya infallsvinklar i språket, men vi försöker att inte se det som ett problem. Hur bra man skriver tror jag är mycket en fråga om utveckling, på samma sätt som typiska punkklyschor i en text fyller sin funktion som inkörsport till skrivandet. “Skjut en snut” var väl inte särskilt djup, men i dag skriver Thåström riktigt bra texter. Man måste våga börja någonstans.

Och det är du som är Strebers Thåström, Johnny?
— Jag skriver texterna i alla fall. Ulke gör den mesta musiken. Jag gör vissa låtar ibland. Men det ställer till problem eftersom jag inte spelar någonting annat än trummor. Jag brukar vissla melodierna för Ulke och så prövar vi oss fram tillsammans. Det tog tid i början men nu börjar vi få rutin på det.

Med undantag för Micke Blomgvists tid i bandet har Strebers alltid varit en trio. Vilka är för- respektive nackdelarna med det?
— Enkel matematik: Vi eliminerar allt strul till tre fjärdedelar! Vi blir inte lika många som ska passa tider och sådant. Nackdelen är väl att soundet blir tunnare live men det tar vi igen på vinyl.

Vinyl, ja. Ni har en MP/CD ute inom kort, Kallt stål/Varmt blod. Deklarera varför det är så viktigt att låna Strebers ett öra nu och i framtiden!
— Oj. Kanske för att vår musik är ärlig. För att den är jävligt bra… För att den är vi, och att vi vill så mycket med den.

(Intervjun med Johnny Rydh är tidigare publicerad i Rip & Tear #1.)

STREBERS

Micke “Ulke” Johansson – sång, gitarr
Fredrik “Ztickan” Blomberg – bas
Johnny Rydh – trummor

Diskografi:
Ung & arg 7″ (1985)
På liv och död 7″ (1986)
Ur led är… LP (1987)
öga för öga MP (1988)
Bad Boys Behind Bars 7″ (1988)
Silver, Sex and Six Guns 7″ (1989) (som Six Guns)
Buenas Noches From Hell 7″ (1989) (som Six Guns)
Back from the Dead 7″ (1989) (som Six Guns)
Flickan och kråkan 7″ (1990)
I fädrens spår LP (1990)
Kaos & skrål 85-87 LP (1991)
Kallt stål/Varmt blod MP/CD (1991)
Till en vän CD (1992)