— Vi skriver inte poesi för att läsa upp den. För oss är den ett uttryck för hur vi mår; den ska skrikas och vrålas.
PETER och MARCUS BIRRO är en punkrockduo utan gitarrer. Men skillnaden mellan bröderna som spelade i The Christer Petterssons och bröderna som blivit författare är hårfin. Musiken är fortfarande viktigast.

Ungt svenskt författarskap kommer vandrande uppför Drottninggatan. Det är svartklätt som februarihimlen men varmare än löftena om framtiden.
Peter och Marcus Birro — kan det vara det italienska blodet i deras ådror som får Göteborg att töa för ett ögonblick? Eller är det bara värmen från gårdagens fylla som ännu dröjer sig kvar i deras hjärtan?
Peter, 28 år, tycks inte se någon anledning att fundera över vilket. Snabbt skyndar han in i den mörkaste av vrår på ett nästan tomt Clock och kastar sig ner i en stol.
— Jag har ont i knäet, gnäller han senare. Jag fick en trasig flaska på det i helgen.
Är hela han ett öppet sår? Smärtan finns i debutromanen Under bordet och den gör sig påmind i hans oroliga uppträdande. Han stinker efter en veckas hårt supande. Han ligger tre månader efter med sin nästa bok. Han menar att det inte bekommer honom, men hans blick flackar och han kan inte sitta still.

SKINNPAJ OCH TRASIGA KNÄN

Lillebror Marcus ser sig roat omkring. Han har inte för vana att hänga på Clock men tycks trivas med att för en stund sjunka ner i stolen med händerna knäppta bakom nacken.
Skinnpaj och trasiga knän; han är fem år yngre än brorsan. Sisters Of Mercy-tröjan bär han med samma självklarhet som han spottar ur sig kommentarer.
Men samtidigt vilar det ett lugn över hans ansikte som hans bror saknar denna senvinterkväll.
— Marcus är nog mer känslig och utlämnande än jag, fnissar Peter.
Lillebror replikerar med att kalla Peter för narcissist. Peter rycker på axlarna:
— Och Marcus är en romantiker. Och så tror jag att det är han av oss som bär på mest ångest.
Marcus skrattar instämmande och drar sig till minnes när han i tonåren första gången fattade pennan för att börja skriva:
— Herregud, jag skrev tunga skilsmässodramer redan innan jag ens lärt mig att kyssa!
Bröderna debuterade tillsammans 1992 med diktsamlingen Det oerhörda. Det var året innan Peter med sin roman tog bladet från munnen för att berätta om sina tonårs betongtillvaro i Angeredförorten Lövgärdet.
Marcus har fortfarande svårt att förstå att de faktiskt blivit publicerade för något de skrivit:
— Jag menar… bröderna Birro, det låter ju som ett par cirkusapor. Men bara det är förstås en anledning att publicera oss.
Med diktsamlingen fick bröderna plötsligt kultstatus. De blev hustomtar i TV3 och sjönk aspackade ner i Robert Aschbergs soffa för att fnittra sig igenom fyra kvällsprogram. De blev intervjuade av kultursidornas journalister och förväntades vara djupsinniga.

ÄGNADE SIG ÅT BANANERNA

Men likt cirkusapor ryckte de på axlarna åt uppmärksamheten och ägnade sig åt bananerna. Det var kul att bli bjudna på gratis öl på krogen, men att bli granskade under lupp var inget nytt; i Göteborg är bröderna Birro ökända.
Och de som älskar att hata dem är oräkneliga.
— Men jag tror att det var värre förr, flinar Marcus. Visst händer det fortfarande att folk vill slå oss på käften, men de brukar ändra uppfattning när de pratat med oss ett tag. Då inser de att vi inte är så galna som ryktet säger.
Marcus tror också att böckerna har kastat ett annat ljus på dem:
— Det var väl när vi gav ut diktsamlingen som många här i Göteborg började förstå att vi inte bara är två muppar som studsar runt på stan, skrattar han. Vi hade ju plötsligt visat att vi kunde göra något!
För fyra år sedan blev bröderna förstasidestoff i Göteborgs-Posten efter att ha medverkat i rockbandtävlingen Rockslaget. Och det efter att inte ens ha gått till final.

VÄGRADE LÄMNA SCENEN

Till presskonferensen kom punkpoeterna Birro och deras band The Christer Petterssons iklädda randiga fångkläder. De tillägnade sin första låt den mördade statsministern Olof Palme. De vägrade att spela den obligatoriska “Jumpin’ Jack Flash”. De vägrade att över huvud taget lämna scenen när deras tid var ute och fick bokstavligen slitas ned vilt skjutande med knallpulverpistoler.
— Vi ville förverkliga lite av den där Don Quijote-drömmen och slåss mot väderkvarnarna, berättar Peter. Vi såg ingen som helst anledning att spela efter deras jävla regler. Varför skulle vi göra det?
Bröderna Birro är alltså även bröder av musik. Det är viktigt att komma ihåg. Ur rockmusiken kommer såväl skaparkraften i deras författande som självdestruktiviteten i deras leverne.
— Jag hörde Ebba Grön någon gång 1981, minns Peter. Det gjorde ett jävla starkt intryck på mig.
— Att Marcus började lyssna på de där gamla punkbanden, Ebba Grön och The Clash och dem, är väl min förtjänst. Jag brukade dra in honom i mitt rum och vrida på stereon: “Lyssna på det här, brorsan! Lyssna!
Med Christer Petterssons tänjde de på gränserna och sökte det extrema. Det var den typen av band som aldrig blev något mer än en självförbrännande flirt med det osmakliga. Det splittrades efter en kort men turbulent tid.
— Förra hösten följde jag och Marcus med några band ut på den här turnén Punktåget. Då gjorde Christer Petterssons en reunionspelning på Magasinet här i Göteborg. Det var kul och några låtar lär visst komma på en liveplatta så småningom, men vi kommer nog inte att lira tillsammans igen.

INGEN SAMHÖRIGHET

I dag uppträder Peter och Marcus i stället under namnet Kulturmord. Någon samhörighet med litteraturen känner de inte. Den är ett främmande väsen medan rocken är verklighetens lyrik; Lundell, Morrissey, Thåström, Strummer, Just D.
— Jag har inte köpt någon ny bok sedan Lundell gav ut Saknaden, säger Peter, och den läste jag bara för att jag pluggade litteraturvetenskap. När jag tänker på vad alla författare och poeter skriver om vet jag inte om jag ska skratta eller gå ut och slå ihjäl någon.
Marcus fyller i:
— Det har hänt att jag gått in i en bokhandel för att bläddra i lyriken. Och varje gång kommer jag på mig själv med att stå där och fatta absolut ingenting. Vem vill köpa en obegriplig lyriksamling för 200 spänn som man sedan är tvingad att häfta själv? Fan inte jag.
— Därför är musiken så jävla viktig, gestikulerar han vidare. Den går rakt in i hjärtat på oss som en bok aldrig skulle kunna göra. Framför allt när vi uppträder. Då vill vi inte bara stå där, utan vi vill kunna skrika och bära oss åt med en gitarr i bakgrunden.
— Precis som vi kan få för oss att kasta oss ut i publiken mitt i en dikt, vill vi kunna slänga papprena åt sidan och bara lira.

PRIMALSKRIK I TUSCH

Ung författare söker idéer, stod det klottrat på urinoarens vägg inne på Göteborgs centralstation. Ingen som vandrade in för att pissa i sällskap av främlingar kunde undkomma meddelandet — telefonnumret i all sin uppenbara nakenhet var alltför skrämmande.
Några av oss lyckades kanske få primal-skriket i tusch att bli till skriket från SJ-lokens bromsar. Andra lät det tränga in i ben och märg som asfaltsvibrationerna från stadens spårvagnar ett stenkast utanför dörrarna. Och hos någon av oss blev det till vrålet från den förlorade generationens sönderknarkade stjärnor vars röster försöker nå ut från skivaffären Dolores trånga rymd; ut i kylan, nedför gatorna, in i juvelbutikerna och frosseriets palats — ut, ut…
Bröderna Birro skruvar på sig i sitt hörn. Skulle de ha ringt det där telefonnumret? Bröder av blod. Bröder av litteratur. Bröder av musik. Kanske skulle de ha uppmanat ung författare att ta sig en bläcka.
Peter och Marcus är nämligen också bröder av dryckjom.

INGET ALTERNATIV

Om de någon kväll syns sitta vid ett fönsterbord på Solrosen nära Järntorget dricker de inte. De super. Vilket är alternativet?
Redan i Peters roman slås det fast: Något alternativ finns inte.

“Bara tanken på att leva nyktra någon längre tid fick oss att gapskratta av fasa. Vad skulle vi göra i stället? Spela Bingo? Gå på fotboll? Skaffa katt? Sy gardiner? Starta eget? Dricka kaffe? Börja jogga? Skriva brev? Måla tavlor? Glo på TV? Spela fia? Hyra video? Hoppa fallskärm? Stå på huvudet? Plocka svamp? Börja jobba? Käka fikon? Gå i kyrkan? Dö av leda?”

De har prövat allt och misslyckats. Nu går de sin egen väg, lever snabbt och super ohämmat.
— Vi brukar vara nyktra på söndagar och måndagar, säger Peter och sprider den där omisskännliga lukten av bakfylla omkring sig igen.
— Det är då det är meningen att vi ska skriva. Eller må dåligt för att vi inte får fram ett ord.
Marcus förekommer följdfrågan:
— Många förstår inte hur vi kan hålla på som vi gör. De tycker att det borde vara minst lika tråkigt i längden att vara full jämt och ständigt. Sanningen är att så är det inte.
Bröderna Birro skrattar. De ser världen genom en flaskbotten eftersom det är där världen är uthärdlig. Här och nu är deras hjärtan varmare än löftena om framtiden. Men kommer de att bränna ut sig och sluta med att skriva sina telefonnummer inne på centralstationen?
Peter Birro känner bara till färdriktningen. Han pekar själv ut den i sin roman:

“- – – det kommer att bli värre, grabben. Mycket värre.”