PETER BIRRO
Under bordet
(Hägglunds)

När vuxna auktoriteter vill intala sig att kriget mellan gammal och ung egentligen bygger på missförstånd bjuder de in till träff över åldersgränserna. Vuxna auktoriteter är ofta lika modiga som de är imbecilla.
Vuxna auktoriteter är dock rörande överens om att isen bryts bäst där gammal och ung väger lika. Så de klär sig i blåjeans för att inte bli ihjälslagna. Kanske hyr de in ett hårdrockband från TBV för att sätta färg på tillställningen, och det kan de väl få en eloge för.
Slutligen riggar de upp klotterplanket. De tror fullt och fast på nödvändigheten av att lära känna sin fiende. Och de vet så väl att den ungjävel inte finns som inte blottar sig ohämmat med en tuschpenna i handen.
Till träff över åldersgränserna kommer det stora lilla barnet Peter Birro med kepsen käckt på svaj. Vuxna auktoriteter ler insmickrande och kastar till honom en penna: “Skriv något. Skriv vad som faller dig in.
Och Birro skriver. Det blir en debutroman och han kallar den Under bordet, för det är där han brukar hamna mest varje kväll. Med lite fantasi kan vi tänka oss att han skriver den mitt på vuxna auktoriteters jävla plank. Det är viktigt att vara fantasifull i tider av krig.
Birro skriver i jagform. Han kallar sig Daniel Leone och lever ett icke-liv i förorten, fångad i det nät av ångest som tiden väver i glappet mellan brinnande tonår och sömnig vuxenvärld.
Det är inget vackert liv. Träden må grönska runt betongknutarna men tiden står stilla oavsett hur snabbt Daniel försöker leva. Han saknar såväl jobb som motivationen att skaffa sig ett. Den enda framtid han ser är den som väntar i morgondagens bakfylla.
Så han super. Konstant. Skräckslagen springer han mellan systembolaget och kvarterskrogen, adrenalinstinn men så apatisk att hjärnan värker. Avsmaken för den självbedragande vuxenvärlden ger honom kräkningar som spriten aldrig förmår framkalla. Men alkoholen värmer också där längtan efter den stora kärleken alltid fryser till is. Och den välsignade fyllan håller mardrömmarna i hans liv stången i evighetslånga ögonblick.
Under bordet är 90-talets litteratur, skyltar omslaget. Men i ljuset av författarens egentliga bedrift framstår lovorden snarare som överord. Romanens verkligt starka ögonblick är få. Birros språk lever ett eget liv endast då Daniel, stöttad av modet i sina drömmar om att en dag bli en stor författare, ser in i sig själv för att teckna ner sina intryck i naken poesi.
Under bordet känns i stället som en uppgivenhetens bibel. När Birro tilldelas rollen som talesman för sin generation ligger konspirationsteorierna otäckt nära till hands. Är det de vuxna auktoriteterna i kulturens salonger som hörs snörvla över sina konjakskupor: “Låt de jävlarna supa ihjäl sig! Huvudsaken är att någon tecknar ner eländet“?
Så tacksamt då att Peter Birro skriver om ungdom som blivit gammal i förtid. Så ypperligt att föräldragenerationens gyllene föreställning om det lyckliga livet smygit sig in också här, mellan raderna av den som skulle vara ung och arg. Hur kan en sextiotalist annars tillåtas sparka 80-talets yuppieprosa i skrevet, om inte i rollen av en förlorare?
Men det finns också en anklagande varning mellan samma rader. När vuxna auktoriteter tröttnar på träff över åldersgränserna och studerar klotterplanket kommer de att upptäcka den: Under bordet skildrar en bit av verkligheten. Peter Birro/Daniel Leone lever måhända sitt destruktiva icke-liv på gränsen till det patetiska. Men i tristessen, drogerna och självplågeriet framträder även sprickan mellan generationerna. Den är ingen villfarelse. Den gör ont att upptäcka. Och frågan är inte om fienden kan besegras, utan om inte något gått fruktansvärt fel när människor lär sig hata människor som glömt att älska.