I Norrköping är 1×3 alltid 23 TILL. Kolla facit får du se. Det finns dessutom matematiker som menar att det bästa rockbandet alltid är är en trio. Låt stå på tavlan, åtminstone för den här gången.
Men är det någon ekvation som inte riktigt går att lösa på kulramen är det 23 Tills musik.
Ena stunden porlande pop, andra stunden hetsig rock. Det är så det ska vara, menar de och hänvisar till punkrötterna. “Do anything you wanna do”.

Jag antar att det mest logiska stället att börja är med er förra platta, Nöjd?, även om den har varit ute ett tag nu. Vad har du att säga om den i dag?
— Ja… framför allt tycker jag att den känns mer rak och enhetlig än Allt vad jag vill ha, plattan vi gjorde innan. Den spretade åt alla möjliga håll, framför allt eftersom vi tyckte att det var kul att testa en massa saker. Och vi tog dessutom en jävligt lång tid på oss att spela in den.
— Med Nöjd? var det bara “nu gör vi det”, liksom. Den är lite tyngre och råare och det är väl så vi är… Den är mer av en helhet, och bygger inte på samma utbud av klämkäcka hits som Allt vad jag vill ha kanske gjorde.
Jag är nyfiken på att veta hur responsen varit. Jag har nämligen fått för mig att 23 Till är ett band som är vant med ljumma recensioner, och att ni därför valde titeln Nöjd? med en lite sarkastisk baktanke?
— Nej, det stämmer inte riktigt. Ljumma recensioner har vi egentligen aldrig fått, tycker jag. Det är klart att det funnits de som tyckt att det är meningslöst att spela en sådan musik som vi gör. Men kritiken har varit övervägande positiv. Aftonbladet och Idag tyckte båda bra om senaste plattan.
— Vi tyckte helt enkelt att det lät ballare med ett frågetecken. Och egentligen är titeln ganska ärlig. Jag menar, finns det egentligen någon anledning att vara nöjd så som det ser uti världen och… du vet, allt det där tjafset…
Är den en anspelning på något slags “finns det ett liv före döden”-känsla, eller vad menar du?
— Ja, det är lite så. Som ett graffiti-budskap på en vägg. Samtidigt kan det vara jävligt lätt för en recensent att skriva en bra eller dålig recension; antingen “vi rätar ut frågetecknet till ett utropstecken” eller “ja, har 23 Till egentligen någon anledning att vara nöjda?”.
Ett av era förebilds-band, The Jam, sjöng ju “Don’t give a damn about your review” — men är det så enkelt när man har jobbat länge med låtarna?
— Jag vet egentligen inte hur mycket en recension betyder. Det är klart att det är kul med ett positivt omdöme, men för ett band som oss, och i den genren vi är, spelar det ingen roll vad de hippa poptidningarna tycker. Snarare tvärtom: om de till exempel ger oss betyg två så blir kanske folk nyfikna i stället.
— Ska man nu sålla in oss i ett punkfack så räknar vi inte med att få några bra recensioner. Å andra sidan får vi ofta det i fanzines.
Betyder det att fanzineredaktörer är dummare eller klyftigare än dem du kallar hippa recensenter?
— De är inte dummare! (skratt). Men de som gör fanzines skriver ju om den musiken de själva tycker om. Då blir kanske recensionerna positivare…
— Det har ju svängt nu och blivit dags för punk igen. Då vaknar kvällstidningarna och det kommer säkert Pop och de där också att göra. Då är de ju tvungna att skriva om den här musiken igen, vare sig de vill eller inte. Men det har ju fanzines gjort genom alla år.
När jag läser era texter fastnar jag ofta vid att det finns så mycket saknad och längtan mellan raderna, nästan som om ni vore bittra. Är det så?
— Bittra? Jag vet inte… nja, det är lite tråkigt att vara, är det inte? Men personligen är jag ganska pessimistisk till min läggning, även om jag inte går omkring och deppar. Alla texter som vi skriver är inte så oerhört genomtänkta även när vi känner att det är något vi vill säga. De ska framför allt vara okej att sjunga.
— Det här är svårt att ge ett generellt svar på. Jag har inte tänkt på det, men vi kanske är lite mörka och bittra.
Vad är det då ni saknar eller längtar efter?
— Ja, det kan man ju fråga sig… Lyckan, antar jag. Det handlar väl om att man aldrig är riktigt nöjd med saker och ting. Så känns det ofta — man har det ganska bra men efter ett tag tröttnar man.
— Det här med saknad och längtan är ju två väldigt grundläggande teman i människans natur. Det handlar ju om… kärlek, den privata situationen, hur det ser ut omkring en. Lycka, glädje och välgång — det är väl vad alla längtar efter.
För några år sedan hade ni en låt med textstrofen: “Motstånd är för mig något vackert, och jag tror att du håller med / Men när varje timma kan vara den sista, då känns det skönt att bara le“. Är 23 Till ett band som med ganska timida gester vill spegla vardagens jävlighet?
— Oj, det var länge sedan vi skrev det där! Den texten handlar om väntan på den stora smällen. Man fick lätt den känslan då i slutet på 80-talet när det kalla kriget fortfarande fanns. Det blir nog lätt så att man tänker: “Om det nu är så här kört kan man väl lika gärna ha kul?”
Det sägs ju att varje låt har sin berättelse… Hur pass väl stämmer det med era låtar? Plocka fram ett konkret exempel från senaste plattan, till exempel “Trans City Stomp”!
— Det är kul att du nämner den, för den är jag verkligen nöjd med. Den är ett slags berättelse om staden vi bor i, Norrköping, och om händelser som vi var med om när vi växte upp.
— Egentligen är den ganska banal, men jag tycker att den funkar i all sin enkelhet. De flesta har säkert varit med om att som ung se upp till de här lite tuffa grabbarna. Och sedan när man når deras ålder inser man att allt de sa bara var ljug och båg. De drack aldrig en hel 75:a, det var bara som de sa. Jag menar, det klarar man ju inte…
Ni repar i ett slitet kvarter nere vid strömmen i Norrköping och ni verkar vara ganska förtjusta i att skapa ett slags norrköpingsbild runt omkring er. Stämmer det?
— Ja, det stämmer väl lite. Men vi vill definitivt inte bli något nytt jävla Eldkvarn…
Hur ser ert Norrköping ut?
— En gammal arbetarstad… Lite småkärv och småtjurig, sådär… Men det finns ett slags charm också med att leva i ett tuffare klimat. Det är kanske det som visar sig i våra låtar.
Covern “Balladen om Olsson” är den låt på Nöjd? som skiljer sig mot det andra, lite svartare, materialet. Den har mer jävlar anamma i sig.
— Har du hört originalet?
Ja…
— Det är ganska olikt vår version.
Har ni fått några kommentarer om den från gamla proggare?
— Jodå. Det var ju lite rabalder här i Norrköping när plattan kom ut. Radio Östergötland bannlyste låten eftersom de tyckte att den var våldsförhärligande! Någon arg lyssnare skrev en insändare i Norrköpings Tidningar och det blev ett jävla ståhej.
— Gunnar Ohrlander som var med och skrev originallåten uttalade sig i tidningarna här och tyckte att det var en trevlig version vi hade gjort. Han kunde inte förstå hur man kunde koppla samman den med Ultima Thule och allt möjligt helvete…
Hur kommer det sig att ni plockade upp låten över huvud taget?
— Jag hörde den första gången när jag pluggade i Linköping. Vi hade något som kallades för 68-seminarie och där var det bara en massa proggare som var lärare. Där spelade de låten och jag tänkte att det skulle vara skitkul om 23 Till kunde göra något av den.
— Sedan höll vi på och petade i den några gånger men till att börja med blev det aldrig något vettigt av den. Den är ju så knepig i orginal. Först försökte vi göra den precis som den var, men det är ju helt olika takter i refräng och vers. Så bestämde vi oss i stället för att köra den mera rakt. Den är kul att ha med, för ingen av oss skulle kunna skriva en sådan text. Även om vi står för den så känns den väl ganska förlegad.
— Från början var ju tanken också att vi skulle pröva den eftersom den hade alla förutsättningar att bli en bra livelåt, en riktig näven-i-luften-låt.
Känner du till berättelsen bakom den?
— Jadå. Låten ingick i en pjäs om strejken vid NJA-verket uppe i Luleå 1970. Gruppen som gjorde låten och pjäsen kallade sig NJA-gruppen. De hade intervjuat en massa stålverks- och gruvarbetare där uppe. Enligt Gunnar Ohrlander bygger låten på en sann berättelse. Det var en förman som sa åt arbetarna att de inte fick dricka kaffe i grupp och var tvingade att stå upp när de fikade. Då fick han en smäll av en av dem.
— Det vore kul om den gubben kunde höra låten… om han lever i dag.
Du jobbar som journalist till vardags. Kommer du i kontakt med många historier genom jobbet?
— Ja, men det är jag dålig på att utnyttja. Jag har ju hört om en massa band som har fått stoff till sina låtar från tidningsartiklar och så. Det kanske vore en idé att utnyttja bättre.
Du skriver också en hel del om musik. Hur mycket betyder din insikt i vad som händer inom rockmusiken för 23 Tills musik?
— Allt man lyssnar på blir man väl påverkad av på ett eller annat sätt. Jag tycker att mycket pop och sådant är bra. Punk lyssnar jag egentligen inte så mycket på, förutom De Lyckliga Kompisarna som jag tycker är jävligt bra. Köttgrottorna och Tuk Tuk Rally är också ett par favoriter.
— Samtidigt är jag såå trött på all jävla indiepop för tillfället. Den står mig upp i halsen.
Hur har ni kommit att ta intryck av de olika musikstilarna som ni har vävt in i er musik? Jag tänker till exempel på charleston och country…
— Janne är väldigt mycket för sådana där lustigheter. Han har en massa skivor med gamla obskyra New Orleans-negrer hemma. Och det där håller vi fortfarande på och leker med lite. Det blir ändå alltid något helt annat när vi är färdiga med det.
Jag har egentligen ingen som helst insyn i den typen av musik, eftersom min egen rockhistoria börjar 1977. Hur ser er ut?
— Den börjar där också, helt klart. Innan dess var det Sweet och Kiss som gällde, men med punken vaknade musikintresset och det är där rötterna finns.
Ni började som ett Norrköpings svar på The Jam…?
— Jag blir väldigt smickrad om du tycker det! Men jag vet inte… Vi har i alla fall aldrig tänkt oss själva i den rollen. Men personligen tycker jag att den musiken var bäst. The Jam och The Clash är ju liksom gudarna…
På era tidiga spelningar utgjordes repertoaren av covers från samlingsplattan Live at the Roxy (senare kallad Farewell to the Roxy), har jag hört… Vilka låtar körde ni?
— Vi spelade… vad hette de nu igen…? “Telephone Numbers” av U.K. Subs, tror jag. Och så den här “Vertigo” av något jävla band. Men den hade vi gjort en egen sådan här typisk raggarhatartext till: “Det är dom som vi inte gillar; raggare, raggare, raggare“… (skratt) Alla band skulle ha en sådan då.
Ni gillar fortfarande att slänga in en cover eller två live? Vilka spelar ni just nu?
— Vi har alltid någon cover till varje spelning. Nu har vi kört “These Boots are Made For Walking” några gånger. “Spicks & Specks” har vi kört under många år. Vi hittade den på en gammal Status Quo-platta från 1967 men det är tydligen Bee Gees som har gjort den…
— Och sedan har vi en av något psykedeliskt band från 60-talet, “You Never Had it Better”. “Nice’n’Sleazy” av The Stranglers har vi faktiskt kört någon gång…
Utan keyboard?
— Det går faktiskt. Men det är klart att man saknar den. När det hörs en orgel, ett piano eller ett dragspel på någon av våra plattor är det George Gustafsson som spelar. Han spelade live med oss tidigare, men valde att satsa på ett annat band i stället.
— Och så spelar vi gamla godingar som “Do Anything You Wanna Do” av Eddie And The Hot Rods och “She’s So Modern” av The Boomtown Rats. Den unga publiken har oftast inte en aning om vad det är för låtar!
På förra LP:n tog ni ut svängarna rejält, medan Nöjd? är ett tecken på att ni rör er tillbaka mot en tuffare rock igen. Är det av en slump eller har ni planerat det så?
— Det var ganska medvetet inför den här skivan. Det var själva utgångspunkten att det skulle bli rakare igen.
— Sedan beror det mycket på att vi hade mindre tid på oss. Då blir det mer raka rör och det är positivt. Man ska inte behöva hålla på så länge i studion. Och alla låtar behöver ju inte bygga på olika musikstilar…
Är Nöjd? tidsenlig på något sätt, tycker du?
— Det är möjligt. Allt annat som vi lyssnar på har ju också blivit argare. Men det är inte tänkt så från vår sida.
Tidigare har ni sagt att ni är ganska slöa. Ni lär inte repa ihjäl er och bandet kommer inte i första hand i era liv. Har det förändrats något under den sista tiden?
— Det stämmer till en viss del fortfarande. Vi repar i genomsnitt en gång i veckan, men nu mer ordentligt innan en spelning. Det kan gå ett par veckor då vi inte ens ser varandra. Men eftersom vi har spelat tillsammans så länge är det inget problem. Till och från är bandet viktigt, då är det det som gäller. Sedan kopplar man bort det och då ligger det långt ner på listan.
När jag hör er känner jag att 23 Till är ett band som skulle kunna fungera hos en betydligt större publik än den som känner till er. Vad tror du om det?
— Det har vi pratat om ganska mycket. Vi märker ju att vi kan spela på en rockgala ena dagen och nästa dag på en krog här hemma i Norrköping — och bli lika uppskattade på båda ställena. Här har vi inte heller samma utpräglade punkpublik som ute i landet. Här är det alla möjliga konstiga människor som kommer…
Förutom punkarna…?
— Ja… (skratt) Nej, det är klart att de finns här också. Men om vi spelar på en krog med åldersgränsen 23 år så blir det mest vanliga svenssons vi spelar för. Fungerar det här, så bör det ju fungera på andra ställen också.
— Men ute i landet är det mer den här nypunksvängen som gäller för oss, även om vi kanske är bredare än många av de banden. Vi är ju inte utpräglat punk, precis.
Vad ger det er att spela på typiska punkgalor tillsammans med band som till exempel Räserbajs?
— Jag tycker att det är bland det roligaste man kan göra som band. Det är ju ett sådant drag och alltid mycket folk.
Vad får ni inte ut av det?
— Vi får ju anpassa repertoaren lite. Det är möjligt att vi skulle våga köra lite fler lugna låtar på en sådan gala, men hittills har det mest blivit de ösigare låtarna.
Det här med att falla utanför ramarna verkar vara viktigt för er? Är det ett svårt mål att nå upp till?
— Man ska i alla fall alltid sträva efter att göra det, tycker jag. Det finns en risk att den publiken som är i punksvängen tycker att vi är för mesiga. Men det kan vi ju inte tänka på när vi gör våra låtar.
— Alla som gillar punk kan ju inte gilla Discharge. När jag själv växte upp tyckte jag ju först att det skulle vara snabbt och hårt. Men sedan när det blev lite poppigare tyckte jag att det blev bättre. Det hoppas jag att de som kommer med i något slags punksväng nu kan få uppleva också.

23 TILL

Jan Abrahamsson – sång, gitarr
Micke Pihlblad – bas
Pär Andersson – trummor

Diskografi:
Vitt slem/Mer än du tror 7″ (1988)
Anabola melodier LP (tillsammans med Coca Carola) (1988)
Lycklig EP 7″ (1989)
Allt vad jag vill ha LP/CD (1991)
Julsingel 7″ (som 23 Tomtar) (tillsammans med Dennis & Dom Blå Apelsinerna) (1992)
Balladen om Olsson CDS (1993)
Nöjd? CD (1993)

Kontakt och bokning:
23 TILL
c/o Jan Abrahamsson
Ingelstagatan 79
602 23 Norrköping
Tel: 011-12 76 20