Sällan har ett gäng fått trampa så hårt i bakvatten! De tre bröderna Herrers har fått utstå spott och spe och kallats levande deodoranter och trakasserats av pressen.. Men det blev lite annat ljud i skällan när de vann Melodifestivalen!

Lördagen den 5 maj 1984 kommer bröderna Per, Richard och Louis Herrey aldrig att glömma. Framåt 11-tiden den kvällen stod det klart att de vunnit Melodifestivalen 1984 i Luxemburg. Inte mindre än 300 miljoner tittare bevittnade deras seger med låten ”Diggie-Loo, Diggie-Ley”.

Ett resande teatersällskap

Vid det här laget har det skrivits spaltkilometrar om pojkar-na, men deras historia tål att upprepas i korta drag.
Deras föräldrar, Willy och Gerd Herrey flyttade under 40- och 50-talen omkring i Sverige. Willy var nämligen journalist med många arbetsplatser. Men familj skulle dom ha, inte mindre än sex barn: Lis, 29 år, Eva 27 år, Per 25 år, Marie 23 år, Richard 19 och Louis 17 år. 1957 är ett märkesår för familjen. De bodde då i Sollefteå och det var där Wil-ly och Gerd omvändes till mormoner.
1972 beslöt Willy att lämna journalistyrket och pröva på något annat. Familjen bosatte sig i Spanien och levde en tid som glassförsäljare. Det var ingen lysande affär och glass är gott bara i viss mängd, så sejouren blev bara ettårig. Men det var i Spanien som Per, Richard, Louis och Marie överraskade sina föräldrar med att sätta upp en sång och dans-show för dem och intresserade turister. Willy förstod att speciellt pojkarna hade talang för att kunna bli något stort inom showbusiness. Något som han själv gärna hade önskat som ung.

Det började i Götet…

Göteborg blev nästa boplats i Sverige. Pojkarna sattes i dans och musikskolor. Under somrarna, som familjen tillbringade på ett ridläger utanför Strömstad, fick pojkarna chansen att slipa sina talanger inför publik. Per tillbringade 2 år som missionär i Chile, men efter hans återkomst satte allt igång igen. Skivbolagsdirektören Bert Karlsson fick upp ögonen för bröderna Herrey. Året var 1980. En skiva skulle spelas in, men i samma veva bestämde sig familjen för att emigrera till USA för att där ge pojkarna den perfekta artistutbildningen.

Livet i Hollywood, L.A.

Året därpå hade hela familjen kommit över till Los Angeles och bröderna hade börjat på bästa tänkbara dansstudio: Dupree Studio. Men det kostade pengar. Alla fick bidra till försörjningen på sitt sätt. Per bl.a. arbetade som städare och danslärare. Han lärde Charlene Tilton, dvs. Lucy i Dallas att dansa. Dessutom fick han mindre statistroller som dansare i reklamfilmer och i några avsnitt i Fame och i långfilmen Staying Alive.
Sen kom då året 1984… Bert Karlsson i Skara beslöt att satsa på bröderna Herrey. Han lät kalla hem Per för att välja mellan två specialskrivna låtar, ”Diggie-Loo, Diggie-Ley” och ”Kall som is”. Vi vet vilken han valde. Den 25 februari vann de tre bröderna den svenska uttagningen och sedan, helt otippade, tog de hem segern även i Luxemburg! Kanske tack vare sina gyllene skor?! Resten är i alla fall vad man kan kalla svensk nöjeshistoria.

En fullspikad karriär

Sedan segern i Luxemburg har grabbarna knappt haft en lugn stund. De har gjort en i det närmaste tumultartad folkparkssommar, gjort TV i bl.a. England och Holland. Samtidigt försöker de slutföra sina studier i USA. Det är ju genom sång och dans som de räknar med att hålla sig kvar i karriären.
Planer finns på att köpa en gård i Danmark och pendla mellan USA och Danmark. Men ändå är det mest svenska de känner sig, hävdar de tre bröderna bestämt! Även om det är i USA de vill ta upp den stora kampen för ett liv i rampljuset.