Efter att ha sett en reklamannons i Pyreno fanzine ifrån Carcrash records beställde jag ”Hazel”. Bandets debutskiva beskrevs förmedla Fireside inspirerad rock, denna kategorisering gjorde att jag bara var tvungen att inhandla den. Att bandet blev jämförda med just Fireside var inget jag direkt höll med om, men bra var det. Det svängde ordentligt. Dessutom satte sig de gedigna refrängerna i huvudet och var totalt omöjliga att avlägsna. En sak var i alla fall säker, de kunde konsten att spela välarrangerad metodlös rock. Här följer en intervju med Mats Ömalm.

Presentera bandet och berätta lite info om varje medlem.
Vi heter The Far Apart, kommer från Luleå, har hållit på sedan hösten -95, släppt två singlar och vårt debutalbum ”The Blood Meridian Record” släpps den 13:e september. Jag heter Mats, är 22 år och spelar komp-, lead- och slidegitarr, skriver de flesta låtarna och kör turnébussen. Jobbar med mobiltelefoni. Kalle är blond bassist på 22 år, jobbar på teater och har katt. Hans pappa heter Harry och hans mamma heter Stina. Stefan är 23 år, spelar gitarr och är arbetslös. Han har The Far Aparts i särklass äckligaste kyl. Andreas är ny trummis, 23 år, och jag känner inte honom så jävla bra, men han jobbar på något callcenter i Piteå och slöar så han nästan får sparken.

Vilken musikalisk bakgrund har medlemmarna och vilka band har de spelat i innan Far apart?
Vi har spelat i för många band för att nämna alla, men inga har egentligen med det här bandet att göra. Från början var TFA en sammanslagning av två band som hette Hairball och Unstained, inget gjorde något väsen av sig. Typ var sin demo ungefär. Musikalisk bakgrund vette fan. Kan bara svar för min del, jag vet inte så mycket om de andra. 10 år av gitarrspelande, 8 år i band, lyssnat på rock i 22 år. Jag skulle tro att Kalle och Stefan har en liknande historia. Andreas vet jag har sjungit i ett band som hette Remain, och bankat trummor i ett som hette Diefenbaker. Nu är han dessutom med i ett band som heter Supershoot.

Hur kom det sig att ni bildade bandet, och vad har det betytt för er?
Vi var bara uttråkade av all skitmusik som gjordes och ville göra något bättre och mer betydelsefullt, därför snackade jag och vår första trummis Tomas (numera i Breach och Him Kerosene) ihop oss om att spela lite fet punkrock, och så drog vi in Kalle och stefan som vi visste var sugna på att rocka loss lite. Det har väl betytt att vi fått åka runt Europa en sväng, Sverige en sväng, om en vecka en till sväng i Europa, släppa lite skivor och fått ha jävligt roligt. Vi har fått en massa nya kompisar och träffat en massa roliga band och människor. Vi har egentligen inget djupare syfte med bandet, vi vill bara ha kul och underhålla folk, kanske driva ut några av våra inre demoner eller vad som helst.

Vad är drivkraften bakom far apart?, var hittar ni er motivation?
Drivkraften är att få säga vad vi vill åt en massa folk, spela schysst rock framför en massa folk, och framför allt att få skapa musik som jag tycker överträffar nästan allt annat i Sverige just nu. Vi är ett riktigt bra band, vi vet om det, vi hymlar inte med det, men drivkraften är och förblir att göra den absolut bästa musiken som finns. Sedan med motivation, jag tror att vi hela tiden strävar efter att bli ännu bättre, spela inför mer folk, sälja mer skivor och det är väl vår motivation att uppfylla alla dessa mål vi har med bandet. Ju bättre vi blir, desto mer skivor säljer vi, och desto mer folk kommer och ser oss. Det är ju det vi vill.

Finns det någon historia bakom namnet?, vem kom på det och varför?
Den är rätt trist den historien faktiskt. Det var så att några månader innan bandet startade så blev jag lämnad av min dåvarande flickvän (som nu är en av mina allra bästa vänner), och jag bara låg och drog i mitt studentrum och gjorde blandband med deppiga låtar. En av dessa var The Cures ”Apart” där gnällspiken Robert Smith sjunger ’how did we get this far apart…’ och jag tyckte att Far Apart skulle vara ett tufft bandnamn. Nu så här i efterhand grämer jag mig över att jag aldrig spelade in Robert Johnsons ”Hellhound On My Trail”, hade nog kommit på ett fräckare bandnamn då… Obs! Robert Johnson = bluesgitarristen, inte Birdnests surfpunkare! Det är ett rätt kasst bandnamn, men det är lite försent att byta nu. Vi hottade till det för ett år sedan med ett ”The”. Det är rock.

Hur vill du beskriva bandets musikaliska utveckling sedan starten och fram till i dag?, har ert sound eller era texter förändrats? I så fall hur och varför?
När vi började var vi stinkdåliga, hade lyssnat in oss för mycket på Dinosaur Jr och Quicksand. Efter något år kom intresset för chicago-soundet och vi började influeras av de banden — Shellac, Jesus Lizard, Slint osv — vilket resulterade i ett skramligare sound. Efter ett tag började vi ledsna på det också, och de senaste 12-18 månaderna har jag, som ju skriver det mesta, nästan uteslutande lyssnat på soul och rhythm & blues. Motown, Stax, Hi, Chess, en massa northern soul, gammal funk. Fina grejer. Och det är väl åt det hållet som vårat sound utvecklas hela tiden, någon sorts korsbefruktning av Motownsoul och indierock. Texterna är väl inte fullt så gnälliga som tidigare, och betydligt bredare och mer målande. Kanske inte så konkreta, men lite mer betoning på fonetiken istället för själva semantiken, om du förstår vad jag menar. Jag är bäst på att skriva absurda metaforer istället för rakt på, så det är väl lika bra att köra på det jag känner bäst. Musikaliskt är jag nyfiken på det mesta, och jag tror att i höjd med nästa skiva kommer vi nog att jobba en hel del med trumloopar och samplingar, kanske försöka utveckla soundet till något i stil med Clash möter Slint möter Motown möter drum & bass möter stenhård rock. Jag vet inte, allt kan hända.

Vad jag förstår se har ni ett nytt alster på gång, vad upplever ni som den största skillnaden mellan den förra och den nya skivan och varför?
Bredden. Helt klart bredden. Vi har ju blandat in en hel massa nya grejer och influenser så jag tror att det är det man kommer att märka. Det jag slås av är hur mycket mer det är som händer i låtarna jämfört med tidigare. Tidigare har vi varit väldigt raka och ganska simpla till soundet, nu är det mycket mer på gang. Det är också hela poängen med vad vi håller på med, att alltid vara i ständig förändring, ständigt progressiva, alltid se framåt och sträva efter att förnya oss. Annars skulle allt bli helt sanslöst tråkigt. Vilket i och för sig är kul, men inget för oss.

Vilka är era största musikaliska influenser, och vad har dessa betytt för ert musicerande?
Det är nog olika för oss alla. För kalle tror jag att Unsane, Fugazi, The Jesus Lizard, Jon Spencer och Delta 72 smäller högst, hemma hos Stefan skulle jag tro att det blir en del Jeff Buckley, Radiohead och Gene, han smygdiggar Jawbox också, och Andreas vet jag gillar Barkmarket, Delta och Afghan Whigs. Jag är som sagt väldigt såld på soul och svart musik i allmänhet, jag älskar blues och gospel, men förutom det blir jag aldrig så exalterad som när jag lyssnar på Elvis Costello, Van Morrison, Clash och Bruce Springsteen. Men jag hittar oftast något jag gillar inom alla genrer, det enda jag har svårt för är alla olika jävla metalgenrer, death, black, power, vad som helst, och klassisk musik. Jag avskyr när det blir sådär pampigt och uppblåst. Och så avskyr jag progressiv rock. Det finns inget värre. Dansmusik är jag helt såld på just nu, det har kommit så vansinnigt mycket bra house i år. Basement Jaxx-skivan var helt fantastisk och infyllde alla mina förväntningar, Armand van Helden var skitbra, mycket bra singlar från Phats & Small, Pete Heller, hur mycket som helst. Grunden ligger ju i disco, hip-hop och funk, som jag älskar.

Vilka ämnen behandlar era texter, och anser ni att just texterna är en viktig del av Far apart?
Allt möjligt antar jag. Tidigare var det ju mest relationsproblem, men nu grabbar jag väl tag i det mesta som flyger förbi mig. På nya skivan är det allt från sex till politik, och från våld till TVs grepp om oss. Jag tror att det kan vara ganska svårt att förstå vad de handlar om, eftersom jag använder mycket metaforer och omskrivningar. Vissa är ju bara tagna från luften, jag är som sagt inte så värst intresserad av att egentligen ha ett budskap medan jag skriver, det blir snarare framåt de sista 5-6 raderna som jag börjar inse vad jag skriver om. Det blir lite undermedvetet, det jag går igenom färgar av sig på mitt skrivande oavsett om jag är medveten om det eller ej. Hur orden låter till musiken är minst lika intressant som vad de egentligen säger.

Era liveframträdanden upplever jag som mycket energiska, varifrån kommer er storslagna energi?, upplever ni bandet som ett sätt för er att få utlopp för denna?
Jajamen. Verkligen. Kul att du säger det, jag har alltid hoppats att folk skall se oss som ett energiskt liveband. Du vet, vi sitter mest still hela dagarna, så när vi kommer upp på scen och känner folks värme och entusiasm, då går vi loss på det. Deras energi ger eld åt vår. Dessutom är det så fruktansvärt, outsägligt, genomvidrigt tråkigt att se alla dessa potentiellt fenomenala band bara förstöra hela upplevelsen genom att stå och kika på sina fotvårtor. Detta gäller framförallt alla dessa ’emo’-band, som tror att man är känslofylld och framstår som känslig när man bara står och stirrar på tårna, fan — ni måste visa att ni vill ge publiken något. Jag spelar inte live för min egen skull, jag vill fan i mig ge något åt publiken. Det skall vara show, det skall vara glam, det skall vara något mer än att bara lyssna på ett band. Visserligen har det mycket med rutin att göra, vi har ju några spelningar i ryggen, men vi är helt inne på att bjuda på en riktig rockshow med matchande skjortor och mycket danssteg. Det är vi skyldiga att göra, som underhållare och uppviglare.

Vad krävs för att en Far apart spelning ska kunna betraktas som lyckad?, vilket är ert bästa konsertminne genom tiderna?
Bästa spelningen någonsin var i Magdeburg i östra tyskland förra året. Mycket folk, helt packat var det, och alla var skitpeppade. Så gick vi bara ut och showade och Kalle sprutade låtsasblod i sista låten och alla i publiken liksom bara plockade. Vi spelade sanslöst bra och såg snygga ut, så allt var i sin ordning. En lyckad spelning kräver att både publiken och vi hänger med på noterna och förstår vad som händer — det är dags för rockshow! Dessutom måste ljudet vara bra och vi måste vara välklädda. Klaffar allt det här så kan du hoppa upp och hajja att spelningen kommer att gå till historieböckerna.

Ni har av många beskrivits som en blandning av Fireside och Quicksand, hur stämmer detta med er egen uppfattning, och vilken relation har ni till dessa band?
Fireside kommer från Luleå och vi tycker att de är OK, det är vår relation till dem. Quicksand gillade vi när vi var 17 år och de influerade oss då. Det är väl allt. Det är trist att folk har så snäva referensramar att allt de kan jämföra oss med är de två banden. Den som sätter sig ner och lyssnar på en hel låt lär inse väldigt fort att vi har ytterst lite med de banden att göra. Någon sade att vi lät som Sunny day Real estate och det är ju lika sjukt det också. Men vad skall man säga? Själv skulle jag beskriva oss som ett melodiskt och stenhårt rhythm & bluesband. Sedan får folk väl bilda sig sin egen uppfattning om vad vi låter som.

Vad jag förstått så har ni fått hjälp med utlandslansering av sjutummaren ”Hazel” av Crank!, hur kom ni i kontakt med dem?, och hur har samarbetet fungerat?
Vi kom i kontakt med dem i samband med att NLB skickade dit en sjua för distribution, så hörde Jeff Matlow (chefen) av sig och ville släppa på licens. Det tyckte vi var smått fantastiskt, så vi tackade jag och på den vägen är det. Samarbetet har gått smärtfritt i stort sett, men vi har haft lite tjorv med att mobilisera ihop en ny release, fram tills nu. Nu är vi på G igen, så med lite flyt så skall ”The Blood Meridian Record” vara ute i USA till hösten också.

Hur fungerar det med Carcrash records?, hur är er inställning när det gäller major respektive independentbolag? skulle ni kunna tänka er att signa för ett större bolag eller är undergroundinställningen för stark?
Nej, va fan. Får vi en bra deal med garanti om konstnärlig frihet på ett OK bolag, så tror jag att vi skulle kunna signa. Det är ju en liten balansgång, vad är major och vad är inte? Ett bolag som V2 exempelvis, är ju ett litet stort bolag så att säga, och i den storleken tror jag inte vi skulle tveka alltför länge. Warner eller Polygram tror jag inte skulle vara aktuellt från vår sida. Jag är hellre nummer 1 på ett mindre bolag än nummer 3459 på ett stort. Det är väl det jag skulle ha i åtanke. Själva undergroundinställningen är visserligen stark, men samtidigt inser jag att det skulle vara omöjligt att ligge på ett pyttebolag utan resurser om bandet skulle börja ta upp så mycket tid att det är omöjligt att ha ett jobb vid sidan om. Vilket det nästan börjar bli för The Far Apart. Det händer så mycket att vi börjar få enorma problem att hinna med allt, på grund av just jobb och annan tidsbrist.

Har ni några framtidsplaner, skivsläpp eller turnéer på gång?
Som sagt, ”The Blood Meridian Record”, vår debut CD, är ute den 13/9. Vi åker till Tyskland och Österrike nästa vecka för en treveckorsturné. Det kommer förmodligen någon platta till innan året är slut. Vi försöker att ta allt som det kommer, så vad som händer, händer. Våra famnar är öppna för förslag.

Avslutningsord eller kommentarer?
Köp nya albumet, se oss live, krossa kapitalismen, älska din nästa, lyssna på soul, läs böcker, drick inte rödvin, använd tandtråd, ät inte sånt som rör sig, diska ofta, tappa inte nycklarna, ha det bra. Hej och tack för intervjun!