LUNA
The Days Of Our Nights
Beggars Banquet BBQ 209
(MNW ILR/MD) LP/CD
****

Jag bestämde mig för att köpa min första skiva med Luna efter att ha läst PH:s artikel om gruppen i SA #36. Tyckte Dean Wareham framstod som en cool popstjärna och att musiken — men kanske främst texterna — verkade vara väldigt spännande. Och min nyfikenhet blev inte mindre av att omslaget till albumet i fråga, ”Pup Tent”, tillhörde det årets snyggaste. Jag drog snabbt slutsatsen att Luna måste vara ett lysande rockband.
En förhoppning som visade sig stämma. Även om det tog ett tag för mig att inse storheten i de gåtfulla texterna, de fina melodierna och det smakfulla gitarrspelet. Först föll jag för Deans sångröst. Och, framför allt, för den mörka, nästan hotfulla stämningen i musiken — fortfarande anser jag att ”Pup Tent” är lika mystisk som den är magnifik.
På deras femte fullängdare, ”The Days Of Our Nights”, är atmosfären aningen ljusare. Det tar inte lika lång tid att sätta sig in i låtarna den här gången; de är överlag mer lättillgängliga. En bedårande liten poprefräng utmärker ”Hello, Little One” och en bit in i ”Words Without Wrinkles” väljer Dean, eller om det är någon av de andra medlemmarna, att plötsligt börja vissla melodin. För att nämna två av flera exempel.
Men skillnaden är inte jättestor. Med hjälp av producenten Paul Kimble har gruppen målat upp en oklanderlig, suggestiv ljudbild som ofta påminner om den på ”Pup Tent”. Precis som senast har Dean även skrivit en samling utmärkta sånger. Dessutom är hans bräckliga röst alltjämt en stor behållning och detsamma kan sägas om texterna och gitarrspelet. Det är, kort sagt, en enastående uppföljare.
Som avslutning får vi en oväntad cover på Guns N’ Roses ”Sweet Child O’ Mine”. En synnerligen sönderspelad låt som här får nytt liv. Lunas långsamma, betagande version är faktiskt både gripande och oerhört bra — och inte det minsta ironisk eller skämtsam. Lyssna själva om ni inte tror mig.