JOHNNY DOWD
Pictures From Life’s Other Side
Munich MRCD 192 (MNW ILR/MD) CD
****

Internet är — faktiskt — bra till mycket. Som att hitta ny musik via, till exempel.
Johnny Dowds ”Wrong Side Of Memphis” (utgiven av honom själv 1997, re-releasad i fjol av Checkered Past) hade jag troligtvis aldrig kommit i kontakt med om det inte varit för de av skivbolagen så hatade MP3-siterna. Nu störtade den mest bisarra, skitigaste och mörkaste bluescountryrock jag någonsin hört fram till min dator via teleledningarna i form av ettor och nollor.
Dowd är en musikalisk särling. Rent av en ondskefull galning om man skulle välja att tro att texterna handlar om honom själv.
Men historierna om död, våld och elände är givetvis inte självbiografiska. Bara ett ämne som fascinerar honom, på samma sätt som det till exempel attraherade Nick Cave till den grad att hart gjorde ”Murder Ballads”.
Dowd förklarar med att ”om jag kan skriva om döden, betyder det att jag inte är död än” Mörk poesi som terapi i syfte att driva bort de egna demonerna.
”Pictures From Life’s Other Side” — som artisten producerat ihop med Matthew Saccucci Morano — är i jämförelse med ”Wrong Side Of Memphis” lättillgänglig och närmast beskedlig. Åtminstone om man bara ser till det musikaliska. Men allting är ju, som det brukar heta, relativt. Satt bredvid de flesta andra moderna artister är han en udda figur.
Att finna beröringspunkter med samtida musiker är alltså inte helt lätt. Tom Waits skulle stundom ha kunna låta som en del här, om han inte haft sin whiskeyröst. R.L. Burnside har emellanåt närmat sig dessa ödsliga grander på sina sentida, elektrifierade bluesplattor. Captain Beefheart har arrangemangsmässigt varit och tassat i samma marker. I versen till ”Mystery Woman” märks att Dowd och Cave förmodligen lyssnat på samma musik. Men fler är svårt att finna.
Johnny fyllde femtio i fjol. De senaste tjugo åren har han drivit en flyttfirma i Ithaca, NY, på dagarna och ägnat fem timmar per kväll åt att skriva och spela musik, om man ska tro honom själv.
Han är uppväxt i Pauls Valley, en liten stad i Oklahoma, USA. På sextusen invånare gick det fjorton kyrkor, de flesta för olika varianter av baptism.
Religion fick ett stort inflytande över hans liv, även om det inte riktigt var den sort som lovsjöngs i ortens kyrkor:
”That kind of passionate belief in something that’s totally stupid is the basis of rock’n’roll to me. What is rock’n’roll but that? It’s passion in something that’s basically simplistic and dumb.”
Citatet är från en intervju i No Depression förra året.
”If rock’n’roll was a religion, I’d be a preacher in need of a church”, skriver han själv i skivans följebrev.
Klart att man skulle tro på Gud i så fall. Även om han vore simpel och dum.