När SA träffar Per och Ulf i Mole Session har de på bara några veckor givit fler intervjuer än under hela deras tidigare karriär.
Bandets båda första album väckte föga uppmärksamhet, men för nya plattan ”Late Show” verkar intresset större. Själva tror de att dagens musikklimat passar dem bättre, när all musik inte längre behöver vara aggressiv.

DET ÄR EN KALL, blåsig fredagseftermiddag i oktober när jag ringer på hemma hos Ulf Jansson. I hans lägenhet, som ligger ett stenkast från Linnéplatsen i Göteborg, är det betydligt trevligare än utomhus. Längs väggarna trängs uppstoppade harar, måsar och svanar med krukväxter som skulle kunna utgöra dekoren i en teateruppsättning av ”Djungelboken”. En katt har somnat i en soffa, en annan ligger och vilar i sovrummet. Sympatiskt är ordet.
Tillsammans med Per Undenell bildar Ulf kärnan i The Mole Session. Ett band som aldrig, trots att de nästan genomgående bemötts med positiva recensioner, fått någon större uppmärksamhet. Inte heller har de sålt så många skivor. Faktum är de länge varit en av Sveriges mest orättvist förbisedda grupper; varken publik eller tidningar har ägnat dem det intresse de är förtjänta av.
Men med nya albumet, förträffliga ”Late Show”, har de tagit ett stort steg framåt. I dubbel bemärkelse. Dels är musiken vackrare och bättre än förut, dels har de lämnat det lilla skivbolaget Roligan och i stället skrivit på för stora och slagkraftiga Sonet. Och på bara några veckor har de givit betydligt fler intervjuer än under hela sin tidigare karriär.
— Jag tror vi varit helt fel ute tidigare, säger Per när vi slagit oss ner runt ett litet bord i vardagsrummet. Det var en svår period. Nästan all musik vid den tiden var väldigt aggressiv, allt var så enformigt. Om det är svårt nu så var det ännu värre då.
Oftast brukar Mole Session framställas som en duo. Med viss rätt, eftersom Per (sång, gitarr, bas, slagverk) och Ulf (piano, orgel, slagverk) skriver all musik, men i bandet ingår även basisten Reinhold Erzmoneit och trummisen/körsångaren Krister Nylander. Två medlemmar som emellertid inte har speciellt mycket att säga till om. De deltar aldrig i intervjuer, syns sällan på fotografier och lägger inte ner lika mycket tid på musiken som den andra halvan gör.
Ulf och Per träffades första gången i slutet av åttiotalet. Ett par år tidigare hade Ulf flyttat till Göteborg för att studera konstvetenskap och ägna sig åt musik, medan Per tröttnat på att spela dödsföraktande rock’n’roll och alltmer snöat in på jazz. Båda hade länge gått och längtat efter att bilda ett nytt band. När de väl möttes blev Ulf så exalterad att han snudd på slängde både penslar och paletter i papperskorgen.
Sekunden senare drog de tillsammans upp riktlinjerna för Mole Session, som i flera år bara bestod av Per och Ulf.
— Sedan har vi plockat på oss folk med tiden, berättar Per. Efter hand har de blivit fasta medlemmar och…
— Har du hört den här skivan? avbryter Ulf och nickar mot stereon.
Han har precis stängt av ”Late Show”, som spelats i bakgrunden, och lagt i Chris Isaaks nya album i stället.
— Ja, den är skitkass. Det låter som ”Svensktoppen”, suckar Per och inleder en monolog som går ut på att den romantiske amerikanen förlorat stordelen av sin talang.

MOLE SESSIONS FÖRST ALBUM, det countryfärgade ”Those Very Love Songs”, släpptes inte förrän 1993. Två år senare kom den fina, lätt jazziga uppföljaren ”Favourite Thing”. Båda plattorna rymmer ett vemod så konsekvent att Stuart Staples skulle klappa händer och nicka igenkännande.
Den dystra stämningen från föregångarna lever vidare på ”Late Show”. Det är musik för dunkla barer och sena nätter. Samtidigt finns en ljusare sida; exempelvis bidrar Elizabeth Punzi, som förut sjöng i Whipped Cream, med ljuv körsång på ett par spår. Melodierna har också blivit starkare, mer poporienterade än tidigare.
I långa stunder är det strålande. Ulf briljerar gång på gång med känsligt pianospel, Per sjunger bättre än någonsin och låtmaterialet är oklanderligt. Singeln ”Sweetest Thing” är en av de mest gripande sånger jag hört med ett svenskt band på länge, medan ”The Way She Walks” har en refräng som lyfter mot himlen i samma ögonblick som Elizabeth Punzi stiger fram till mikrofonen. ”When I Think Of You”, med dess vackra melodi och smakfulla pianoklink, är av likvärdig klass.
Det är ingen slump att ”Late Show” känns så genomarbetad. Ulf berättar att de haft betydligt större budget den här gången, att de kunnat lägga ner mer tid på varje enskild låt.
— När man fått en chans på ett stort bolag känns det som… då vill man göra plattan så bra det bara går, säger Ulf. Så man känner att man inte slarvat bort det. Det finns ingen skiva som är ultimat, men jag är nöjd med den här.
Egentligen är det bara en liten detalj de stör sig på. Liknelserna med Tindersticks. Namn som Velvet Underground, Cowboy Junkies och Lloyd Cole har nämnts i recensioner, men inte lika ofta som de briljanta och kostymklädda engelsmännen.
— Alla jämför oss med dem hela tiden, mumlar Ulf uppgivet. Men de gjorde en fantastisk spelning på Roskilde när vi var där. Den var snudd på magisk. Fast sedan såg jag dem i Stockholm något år senare och då var de inte alls bra.
— Det är ett sådant band jag upptäckt genom att andra sagt att vi låter som de, fortsätter Per. Men… vi har antagligen bara samma influenser som Tindersticks. Jag lyssnar mycket på äldre jazz och femtio/sextiotalsmusik.
— Det är svårt att beskriva sin egen musik, säger Ulf. Men i går, när jag satt och drack vin ute i köket, fick jag en uppfattning om hur den låter. Det kändes som om jag kunde slappna av för första gången. Annars kopplar man allting man gjort till musiken: ”Här kommer det, där kommer Pers gitarr, här gjorde vi så.” Det är så många minnen kopplade till musiken. Det går inte att njuta av den som man gör när man lyssnar på andra artister.

PER HAR OMGIVITS AV MUSIK sedan barnsben. Hans mormor var jazzmusiker och såg till det alltid fanns piano, trummor och en mängd andra instrument omkring honom. Det gjorde starkt intryck på den unge Per, som satte i gång att spela knatterock med sin femårige kusin strax efter att han klivit ur vaggan. De fick aldrig något skivkontrakt.
Bortsett från en del stillsammare sextiotalsmusik var det mest Led Zeppelin som spelades hemma hos familjen Undenell. Dessutom tävlade Per med en klasskompis om vem som hade flest plattor med Alice Cooper. Men när han började sexan tog han tag i sitt liv och startade ett punkband i stället.
— Jag gillade den punken som kom ’77. Fast därefter var den inte särskilt kul, så det var en ganska kort period. Men idén att bilda ett band uppstod med punken.
— Jag har också hållit på med musik länge, berättar Ulf. Vi hade piano hemma och redan tidigt tog jag lektioner. Det har alltid varit en naturlig del av mitt liv. Jag var med i en massa grupper hemma i Vänersborg. Vi spelade på morgonsamlingar i skolan. Jag har traumatiska minnen från dem. Men vi höll på med något slags tramsmusik, det lät egentligen inte som någonting.
När Per fyllt femton övergav han sin lilla hemort i Dalsland och begav sig till Uddevalla. Till stor del beroende på att han ville hitta någon att spela med. Sökandet blev inte speciellt framgångsrikt; ingen i den nya staden delade hans musikaliska visioner.
Efter två år gav han upp, flyttade till Göteborg och bildade den första upplagan av Ocal Waltz, ett skramligt rockband som gav ut en singel och en LP på sedermera kursade bolaget Radium. Gruppens trummis återfinns numera i Barusta, medan basisten spelar med Anywhen.
Per är nöjd med sin tid i bandet.
— Ja, det resulterade i alla fall i någonting. Man går igenom olika faser hela tiden och den var väl viktig för mig just då. Vi lät inte extrema på något sätt, men klart argare än Mole Session. Jag lyssnade på jazz även vid den här tiden. Sedan köpte jag det som kom fram då, men jag hade inga direkta favoriter. Jag köpte och sålde plattor hela tiden.
När jag frågar vad de tycker om svensk musik möts jag inte precis av applåder och ovationer. Per, som liksom Ulf är konsekvent klädd i mörka kläder, trummar med händerna på armstöden och ser ointresserad ut. Sedan ler han.
— Jävla skit. Alltihop. Ärligt talat tycker jag bara det är vi som är bra. Ähh… Jag har aldrig lyssnat något speciellt på svensk musik, men på senare tid har det kommit fram flera överraskande namn.
— Som vilka då? undrar Ulf misstänksamt. Weeping Willows?
— Nej. Det är ett jätteduktigt band, men originalen är bättre. Jag lyssnar hellre på de riktiga femtiotalslåtarna. Eller på Scott Walker. Eller Walker Brothers.
Ingen av dem brinner för musik i samma utsträckning som tidigare. Inte bara beroende på att de ägnar så rikligt med tid och tanke på Mole Session. Med åren har intresset för att köpa skivor, gå på konserter och upptäcka nya artister över huvud taget minskat. Efter en stund erkänner Per till och med att han sålt merparten av sin skivsamling.
— Jag har nog gjort mig av med sjuttiofem procent, berättar han medan jag överväger att lämna bordet. Men jag har fortfarande mycket vinyl kvar. Jag tycker att CD är fruktansvärt tråkigt, så jag kröp till korset rätt så sent med att köpa dem. Det har faktiskt bidragit till att jag handlar färre skivor nu. Jag vill inte vara någon bakåtsträvare, men det känns helt enkelt inte lika roligt att gå och köpa en CD-skiva.
— Vår nya platta skulle se bra ut på vinyl, säger Ulf som tillsammans med sin sambo Anneli Engelbrektsson designat det fina omslaget. En sådan där dubbel…

ULF SÄGER ATT HAN ALDRIG söker tröst i musiken när han känner sig nere. Inte heller Per. Han menar att musiken bara fungerade på det sättet när han var ung. Numera undviker han skivsamlingen och plockar fram flaskan i stället. Eller sätter sig ner och skriver texter. En sysselsättning han, inte oväntat, mest brukar ägna sig åt på nätterna.
— Det är då jag har tid. Och så är det lugnare vid den tiden. Jag brukar samla på mig en massa intryck och sedan kanske jag vaknar mitt i natten och behöver skriva. Jag behöver bearbeta vissa saker. Det handlar om tankar, funderingar och minnen som jag inte riktigt har koll på. Ibland läser jag mina texter och tänker: ”Var kommer det där ifrån?” Jag gillar egentligen inte att skriva, men känner ändå ett behov av att göra det. Det är en sorts terapi för mig.
Vilka andra textförfattare tycker du om?
— Jag har inga favoriter alls. Jag lyssnar främst på instrumentalmusik, så jag slipper att höra en massa ord…
— Nick Cave är bra, säger Ulf. Men eftersom jag inte sjunger tar jag till mig musiken först. Och stämningarna. Sedan kommer texterna i andra hand, liksom. När jag utforskat musiken börjar jag lyssna noggrannare på lyriken. Det finns ju människor som struntar i musiken och bara koncentrerar sig på texterna, men inte jag.
I vinter hoppas de kunna ge sig ut på turné. Eller åtminstone göra några enstaka spelningar. Vilket är en mindre sensation, eftersom de knappt ställt upp på några konserter alls tidigare. Hittills har de bara spelat live ett tjugotal gånger. Högst.
— Jag tror det varit… brist på ställen, inleder Ulf trevande. Vår musik är känslig. Men numera finns det kanske en större förståelse för oss, eftersom det kommit fram flera band som spelar ganska lugn musik. Sedan är det viktigt att vi når ut med musiken först. De som kommer bör veta vilka vi är. Vi vill inte ha folk som står och skriker på våra konserter.

INTE SÄLLAN GLIDER VÅRT samtal in på andra, mer välkända grupper och artister. Som Portishead, Scott Walker och Tim Hardin. Ulf pratar om hur hemskt det måste vara att befinna sig i strålkastarljuset, att ständigt känna sig påpassad och uppmärksammad. Om Per hamnade i en sådan situation skulle han ta sin gitarr och flytta ut på landet direkt.
Just Scott Walker, som knappt lämnades i fred en enda sekund under andra halvan av sextiotalet, kan för övrigt nämnas som skräckexempel. Den skygge legenden jagades av beundrare vart han än gick. Inte ens när han flydde till ett kloster lyckades han bli av med dem. Till slut blev fansen, som till stor del bestod av tonårsflickor, så hängivna att han bokstavligt talat fick springa omkring i stridshjälm för att skydda sig…
Deras beteende framstår emellertid som helt naturligt när man ser bilder på den unge Scott Walker. Det är en popstjärna så cool, så rakt igenom fulländad, att han bara överträffas av artister som Thåström och The Jesus And Mary Chain. Hade jag varit ung på sextiotalet hade jag definitivt stått längst fram på varje konsert och skrikit tillsammans med småflickorna.
Från vissa håll har det ryktats om att Mole Session vägrat ställa upp på intervjuer och promotion tidigare. Att de till varje pris försökt undvika uppmärksamhet.
Detta påstående viftar Per bort med att ingen varit intresserad av att prata med dem förrän nu:
— Fast jag tycker inte det är så kul att ge intervjuer. Bara för att man håller på med musik är det inget som säger att man är utåtriktad och gillar den sidan av det. Jag vill inte bli kändis. Däremot skulle det kännas bra att kunna leva på det här. Men det är en annan sak.
— Det är tragiskt med den typen av artister och människor som har det som ett självändamål, fortsätter Ulf. Som bara vill synas och gå på kändisfester, som inte har någonting att komma med. Bara ett tomt skal. Sedan är de borta inom två månader och ersätts av någon annan. Det är hemskt.
Ni drömmer alltså inte om att bli berömda?
— Jag tror det skulle vara väldigt jobbigt, suckar Ulf. Folk som kommer fram och ska tjata och så. Jag skulle nog bli helt störd.