Ibland dyker Luther upp i huvudet på honom och talar om vad han borde göra med sitt liv. Då väljer han att inte lyssna så noga. Då skriver han poesi i stället. Eller gör musik. Mattias Alkberg gör en massa musik med de andra i Bear Quartet. Vad som skiljer Matti och BQ åt vet han inte riktigt själv längre — men han är säker på att de utgör Sveriges, kanske världens, bästa band.

HAN KUTAR LÄTT MED AXLARNA och för varje raskt steg han tar hörs en lätt skrapning, när hälen på de väl ingångna gympaskorna stryker mot den fuktiga asfalten.
— Vem jag är? Summan av mitt liv. Jag är det här, det du ser, säger han.
Han stryker flyktigt med handen över det rödlätta håret, kör ner händerna i byxfickorna igen.
Tunga regnmoln ligger som ett tryggt täcke över himlen och ser ut att kunna dimpa i backen vilken sekund som helst.
— Men främst är jag pappa till mina tre barn, jag vill vara det i alla fall. Försöker så gott jag kan.
Mattias ”Matti” Alkberg promenerar ute på landsbygden mellan Luleå och Skellefteå. Han är strax inne på sitt trettionde år i livet och har förutom en rad musikaliska alster även satt tre barn till världen — Linnéa, Björn och Leo. När han själv skulle få ett namn ville modern att det skulle bli Matti. Eftersom övrig släkt tyckte det lät på tok för finskt blev det i stället Mattias — i praktiken ändå oftast Matti.
— Men det spelar ingen roll för mig, du får kalla mig Lasse eller vad som känns bäst för dig.

FÖRUTOM PAPPA ÄR MATTI även poet, Luleå-bo och frontfigur i ett av Sveriges i särklass mest spännande band — The Bear Quartet. Det är i egenskap av det sistnämnda han denna augustikväll promenerar på landet och pratar om sig själv, musiken, bandet, dikterna och barnen. Sammanfattningsvis; livet.
Han har spelat i band ”typ jämt”, närmare bestämt de senaste tjugo åren. Första gitarren fick han till skänks av sin pappa vid tio års ålder. Matti lärde sig snabbt ett par—tre ackord. Efter hand blev det fler. Sedan dess har han varit fast. Något det i dag är för sent att ändra på.
— Ibland känns det som om jag står och tittar på världen. Och skulle vilja vara med mer i den, i det som händer, utbrister han efter en stunds tystnad.
Tystnar igen och tittar förvånat på ett par hästar som står och betar i en hage alldeles intill vägkanten. De båda djuren tittar lika förvånat tillbaka.
— Alltså, jag gör en massa hela tiden, men det känns som om det är utanför världen på något sätt.
Matti är en otålig man. Han bär på en sorts rastlöshet som måste få ta sig uttryck i skrivande i form av dikter (poesiskrivandet har resulterat i böckerna ”Separerade Ägg” och ”Röda Stjärna” på Wahlström & Widstrand), låttexter och musik. Och kreativiteten måste få ta sig just sådana uttryck varje gång uppslag och infall knackar på hos Matti. Annars mår han inte riktigt bra.
Melodier och låtidéer kan komma över honom lite varstans i vardagen; när det är dags att sova, på bio eller på något fik.
— Som han sångaren i Suede, bara plocka upp diktafonen ute på stan och ”sho bo pe di doo”. Fan, vad löjligt det måste se ut, skrattar Matti.
Han gör ett par konstlade rörelser över asfalten och förklarar samtidigt att han kan hålla sig i schack tills han kommer hem, de gånger låtar poppar upp i skallen i kvartersbutiken.
— Jag måste få hålla på jämt. Det går inte att stoppa. Ja, bortsett från när man super, i och för sig…

NÅGRA TIMMAR TIDIGARE denna dag har Matti, med en kanna blaskigt kaffe och ett par stearinljus som sällskap, fått kommentera och berätta om bandet. Dess musik, samt olika stadier och utveckling genom de gångna åren.
Sagan om Bear Quartet började för sisådär tio år sedan. Bland kvarlevorna av en rad bandförsök, som bland andra Mary•Go•Round och Jennifers, fanns Matti, sång/gitarr; Jari Haapalainen, gitarr/sång; Peter Nuottaniemi, bas/sång. De ville rocka mer, skriva musik de själva skulle vilja lyssna på, men som de inte tyckte fanns. Inte då i alla fall.
Det var här allt började. På allvar. Förutom denna trio ingick även gitarristen Johan Forsling och trummisen Magnus Olsson. Någon intensiv jakt efter skivkontrakt var det aldrig tal om. Endast ett par demos till några få tidningar (inklusive SA) skickades ut.
— Förutom en gång när vi var fulla och plitade ihop några oläsliga rader med spritpenna på pyttesmå papperslappar och sände i väg till säkert tio bolag i USA, minns Matti med en axelryckning och skakar lätt på huvudet.
Men varför skulle de skicka demos till en massa skivbolag? De ville ju bara spela musik. Bra musik bara för sin egen skull.
En strulig skivbolagsdirektör från Norrköping kontaktade dem och fick dem att spela in en EP som aldrig gavs ut. 1992 signades de av A West Side Fabrication.
Första plattan förlöstes samma år och gavs namnet ”Penny Century”.
Därefter hoppade Magnus Olsson av. Urban Nordh blev ny trummis. Under försommaren 1995 lämnade även Johan Forsling Bear Quartet. Och ett år senare Nordh, som bestämde sig för att satsa på karriären som yrkesofficer (ersattes av Jejo Perkovic).
I början stod Sonic Youth och Dinosaur Jr för stark påverkan. Men även Smiths och Go-Betweens, influenser som hänger med än i dag.
— De banden är två av fem anledningar till att jag började hålla på med musik! utbrister Matti och korsar armarna över bröstet.
— De andra tre? Ja, det finns väl en mängd anledningar… Det där med två av fem, det var nog bara något jag sa — men det lät väl rätt snyggt?
Spår nummer sju på ”Penny Century”, ”Private Sue”, rullar i gång. Matti drar ett par djupa andetag och flackar med blicken över rummets väggar som om han ser tonerna studsa runt i rummet.
— Cool sak, konstaterar han.
Han säger att sången här endast finns med för att backa upp låten i sig en aning.

PÅ DE TRE FÖRSTA albumen — ”Penny Century”, ”Cosy Den” och ”Family Affair” — är sången lägre, över huvud taget ovanligt lågt, mixad än på efterföljarna. Ett medvetet val.
— Vi hade en hypotes, att rösten var som vilket annat instrument som helst, att man skulle få välja vad man ville lyssna på, förklarar han och tar en rejäl klunk, så det kluckar till, av det alltmer avsvalnade kaffet.
Med tiden upptäckte de att den där hypotesen inte riktigt höll. Det var bara att svälja stoltheten och höja sången, något som blev verklighet i praktiken på fjärde fullängdaren, ”Everybody Else”, som fanns tillgänglig på skivdiskarna endast tre år efter debuten.
Tack vare dessa underbara och mer ”breda”, lättillgängliga melodier nåddes en aningen större publik. Men efteråt infann sig en trötthet hos de överproduktiva medlemmarna. De åkte i vanlig ordning ut på turné med senaste utgåvan i bagaget. Färska låtar från albumet samsades med knappt gräddade när de framträdde. De ringde ”hem” till skivbolaget och ställde ett villkor — de ville spela in en ny platta så snart de genomlevt turnén. För att hålla glöden vid liv.
De fick klartecken, en vindpust som fick glöden att flamma upp till lågor. Resultatet blev deras femte album, ”Holy Holy”, som släpptes mindre än ett år efter ”Everybody Else”. Det skulle inte gått att vänta längre. De hade en massa låtar till övers. Och världen var redo att ta emot dem, ansåg BQ, som dessutom börjat längta in i studions trygga vrå ytterligare en gång.
— Man kan säga att ”Holy Holy” bestod av det material som inte fick plats på ”Everybody Else” och att vi inte gav det riktig rättvisa, eftersom vi var ”trötta” under inspelningen av den.
I fjol anlände ”Moby Dick” för att stanna i varje samling av någorlunda acceptabel klass. ”Moby Dick” är — med spår som ”His Spine”, ”Machine Gun” och ”If You Have A Heart” — ett av de mest betydande och inflytelserika inhemska rockeposen i modern tid. Åtminstone fram till dags dato.

NU HAR DEN HETT efterlängtade ”Personality Crisis” släppts. Den var tidigare tänkt att tituleras ”Cry Freedom”.
”Personality Crisis” (japp, låttitel à la New York Dolls) är en rad låtar som trängs likt lösryckta fragment och är för Matti den mest personliga plattan i ordningen.
— Jag kan knappt skilja dem åt längre, säger han med eftertryck och menar BQ och sig själv.
— Förr var Bear Quartet ett band jag var med i. I dag vet jag inte skillnaden mellan de båda. Lite skrämmande faktiskt, säger han och låter nästan en smula förvånad över upptäckten.

”My god it’s coming out
I can’t stop feeling now
whatever made me wait this long
I am still the same but in a different way
whatever whatever it all remains”
(”Mom And Dad”, text och musik Mattias Alkberg)

Öppningsspåret ”Mom And Dad” är smärtsamt vackert och har utvalts att bli andra singel från skivan.
Att Bear Quartet kommit honom nära gör att han ser det svårt att närmare kommentera de texter han skrivit.

”…used to be my best friend
but something has changed
into something strange
used to be my best friend
but something has changed
and here is where it ends”
(”Lights Out, Sound Off”, text Mattias Alkberg, musik Jari Haapalainen)

— Just den texten vill jag inte berätta närmare om… Det jag kan säga är att när människor inte mår bra, alltså inte alls bra… betonar han.
Tystnar, tvekar och tar efter ett par sekunder till orda igen:
— Det kan finnas personer i ens närhet som mår riktigt dåligt. Det kan vara så illa att både de själva och omgivningen drabbas av det. Närmare än så vill jag inte prata om just den texten.
Att kombinationen text/musik alltid varit Bear Quartets styrka behöver inte kommenteras närmare. Att de går från klarhet till klarhet i båda fallen är ett faktum.
På ”Personality Crisis” finns punkdoftande avbrott som snabbt och överraskande kastar lyssnaren från den ena planhalvan till den andra. Som rockduetten ”Volksblues” med Matti och Honey Is Cools Karin Dreijer. Stunden därpå följer vi ett vänsterkryss, slungas rakt in i mål till tonerna av ”Damn You, All Of You”. Mot slutet gråter vi ut tillsammans med björnarna i ”Human Enough”. Allra sist är det bara att plocka fram näsduken och snyta sig ordentligt till ”Same Old c/o”
Då Matti även är skivrecensent i en av Luleås lokaltidningar undrar jag vad han skulle yttra för omdöme om första singelsläppet, ”Human Enough”.
— Jag skulle nog skriva att det lät som Tim Hardin, bara för att briljera med någon sorts kunskap… Jag tror faktiskt att jag skulle gilla låten.

NYFIKENHETEN KRING BQ har vuxit i samma takt som gruppen gjort det, då Björn Olsson och Carl Olsson börjat lira med dem. Björn, gitarr, var tidigare med i Union Carbide Productions och, allra senast, Soundtrack Of Our Lives. Keyboardisten Calle är medlem i Forshaga-kvintetten Blissful. Det är också han som gömmer sig bakom producentnamnet [tea al?] och bland annat arbetat med A Shrine på deras två senaste plattor.
Än så länge har dessa båda Olssons inte medverkat i låtskrivandet.
— Men de börjar ta allt större plats, menar Matti och poängterar att detta enbart ses som positivt av honom och de övriga i björnkvartetten.
— Vi gamla kufar kan behöva nytt blod utifrån.
Björn och Calle är i dag ”så fasta medlemmar de själva känner för att vara”. Men har hittills främst medverkat vid liveframträdanden.
Bear Quartet live är oförutsägbara, för att inte säga ojämna. Från gång till annan växlande från förförisk magi, en känslomässig revolt och pånyttfödelse, för att i nästa stund, vid någon annan spelning, vara närmast katastrofala.
— Det är det som är det mest spännande, man vet aldrig, inte publiken och allra minst vi själva, vad som ska hända från gång till gång. Om det inte vore så skulle jag inte kunna hålla på med musik, säger Matti sansat.
Tar ett djupt andetag och fortsätter, nu i ett mer bestämt, nästan irriterat tonläge:
— ”Ja, det gick väl som det brukar”, finns det folk i band som säger när man frågar vart en spelning barkade i väg. Jag fattar det inte. Då är det bara att lägga av.
Vid en P3 live-inspelning i Luleå förra våren utbrast Matti i mellansnacket: ”Gå ut och repa lacken på bilarna för de rika svinen.”
— Jo, det var nog dumt sagt, kanske att ta i i överkant. Det är väl bara att hoppas att ingen gjorde det… Men i och för sig hade det varit bättre än om de gått ut och spytt och slagit ner tio pers i sin egen ålder.
Att de fått stämpeln som ett politiskt band är något Matti förstår. Men det är för den skull inte en profilering han verkar helt tillfreds med:
— Det är ”politiska” människor med i bandet, på så sätt blir förstås budskapet per automatik en del politik. Men bilden av att vi är så himla tjuriga har nog främst kommit utifrån. Att fördöma vad folk gör strider i alla fall helt emot mina egna åsikter.
De avstår från en del erbjudanden.
— ”Klä av sig naken och sitta och fisa”-program är inte riktigt vår grej, förklarar Matti och förtydligar genom att bland annat nämna diverse TV-produktioner adresserade Växjö.
— Men vi har ingen bestämd gräns… Egentligen har vi inga gränser alls. Det blir en avvägning från gång till gång. Huvudsaken är att alla i bandet känner sig bekväma i situationen. Annars får det vara.

BEAR QUARTET HAR BLIVIT ett märke för kvalitet snarare än bestsellers. De har anhängare som dyrkar dem. Bland annat finns det en Jari Haapalainen-fanclub, samt en universitetsstuderande som skrivit en C-uppsats, ”Analys Av En Stilutveckling”, om dem. Till skillnad från många andra grupper/artister består deras mest hysteriska fans av pojkar och män.
— Kanske tilltalar vi killar mer än tjejer eftersom vi bara pratar om oss själva, och vi är ju män, funderar Matti.
Han funderar ytterligare än stund och konstaterar:
— Om jag säger så här, om jag vore en tjej på femton år så skulle jag hellre följa med Dregen och festa på hotellet än följa med mig.
Trots att deras ambition, enligt Matti, är att varje skiva och varje spår ska vara något eget, kunna stå för sig själv i snålblåsten, bildar de sju fullängdarna bitar i ett pussel.
Vid första försöket kan pusslet vara svårlagt, men efter hand flyter bitarna samman nästan av sig själva. En tredimensionell bild framträder och vilken bild man får beror på vilken vinkel lyssnaren väljer att vrida pusslet till. Varje skiva är ens färdigskrivna dagböcker. Den ibland så komplicerade vardagen förklarad ur olika synvinklar, med behagliga såväl som obekväma aspekter inblandade.
På färggranna blad skrivna med fjäderpenna och färskt bläck trängs ilska med uppgivenhet, glädje med sorg, kärlek med hat och svartsjuka. Alla känslor — dina, deras och alla andras — inhysta i ett och samma CD-fodral.
Man kan känna, lyssna och tänka: ”Jag ska förändra världen.” Göra revolt i sitt vardagsrum för att några spår senare gråtande begrava ansiktet i huvudkudden och tänka: ”Världen blir nog inte bättre än så här, trots allt.”

DET HAR BLIVIT DAGEN DÄRPÅ. Matti har åkt hem till Luleå för att ge en massa intervjuer till en massa andra tidningar. Det är förmiddag. Jag tar på mystofflorna. Slår på stereon och kryper ner i bädden igen. Tonerna från ”Personality Crisis” klättrar i väg över golv och tak. Plötsligt spelar BQ live vid sänggaveln och musiken får håret att resa sig på underarmarna.
De har inte smugit sig in hos mig. Nä, de har klampat in med skitiga gummistövlar så fort jag satte dörren på glänt. Och spåren stövlarna lämnat efter sig på hallgolvet är omöjliga att gnugga bort. Men det spelar ingen roll. Jag kommer att tänka på något av det sista Matti sa under gårdagen:
— Vi är Sveriges bästa band, och det säger jag med all ödmjukhet.
Jo, så sa han. Det är bara att hålla med, antar jag.